7 månaden med försök.. Fler?

Ja, det låter ju verkligen som om det var något då! Spännande också att du hade mensvärk... :)

Haha, ja det kan jag verkligen tänka mig! Förstår precis, vi vill inte heller ha bebisen i sovrummet, lustigt att du skriver det, för det verkar ju som om alla har sina barn i sovrummet nuförtiden. Jag tror att alla i familjen sover sämre på det sättet. Men vi får väl se vad jag tycker när jag väl har en liten gosig bebis... :) Det är ju lätt att ha åsikter nu, men man vet ju inte hur man kommer känna sen.

Nä, man får ju nästan onda ögat när man säger att man inte vill samsova med sitt barn.  Jag är så otroligt lättstörd när jag sover. Hade helst haft mannen i ett annat rum med. :) Men det går han inte med på. Hade nog vaknat vid minsta rörelse om jag haft barnet i rummet eller sängen. Så tycker att det är lika bra att ha ett eget rum från början.  En babymonitor och en skön fåtölj i det rummet så ska det nog inte bli några problem.

Haha ja precis! Jag sover visserligen väldigt djupt men alla säger ju att det ändras när man får barn. :) Men oavsett så vill jag inte ha barnet i sovrummet och definitivt inte i vår säng! Jag tror att barnen blir mycket mer självständiga och somnar enklare själva om man vänjer dem tidigt.

Idag är det tantjäveln på besök. ;-P

Oh well.

Vår plan...

Nästa vecka ska vi börja sålla lite mer i adoptionsträsket och ställa oss i minst en kö, som en försäkring inför framtiden.
I mars blir det första utredningssamtal för barnlöshet.

Antar att man nu snart kan titta in i forumet för "svårt att få barn", förhoppningsvis utan att bli stenad och överfallen med dessa fjantiga argument: "men du kan ju inte säga att ni har svårt när ni bara har försökt i 14 månader, vi har minsann försökt i 14 år!"

Någon annan som tittat in i det forumet och blivit lite ställd över vilken mängd puckon det finns i "svårt att få barn"-gruppen, som verkar tro att den som har väntat längst är den enda som har rätt att prata om svårigheter?

Nej vad tråkigt. Men skönt att ni har en utredning inom snar framtid. Det är kanske bara något lätt som behöver åtgärdas?

Jag har kikat där. Letat efter lite tips och så. Men aldrig skrivit, kommer nog inte att ge mig in där heller på ett bra tag. Nu är vi ju bara på försök 9 så jag har ett tag på mig.  Men samtidigt har vi varit oskyddade i 5 år. Visserligen avbrutet, men känns ändå konstigt att inte någon liten har slunkit igenom. Jag var helt säker på att när vi började försöka ordentligt så skulle det ta sig på en gång. Lite naivt kanske.

På Familjeliv finns det ju så många puckon i alla forumen tycker jag. Har man en åsikt som går emot vad normen säger så blir man ju stenad och idiotförklarad.  Som samsovning, skriva att man är emot det i en vanlig tråd och du hade blivit dumförklarad. Nu ska jag chocka ännu mer, jag vill vara ensam på förlossningen, alltså inte ha min man med. DET skulle jag aldrig kunna skriva i en vanlig tråd. JAg kan göra det här, för ni är en skön samling människor som inte dömer verkar det som. Gillar er. :) 

Nu börjar mina res nerver göra sig påminda. Imorgon går flyget, 3 veckor av sol och bad och Plus att jag ska sluta röka. Så ser inte helt fram emot resan. :)

Men (samma), *gasp* det förstår du väl att om han inte är med på förlossningen så kommer han aaaaldrig att få någon relation till barnet och du förnekar honom det bäääästa i hela livet. ;-P Eller hur det nu brukar låta!

Ha det så bäst på semestern!

JO, vi hoppas på att det är något som går att fixa med en spolning eller någonting, men jag är inte sådär jättesugen på en massa gynekologiska experiment på min kropp. Ungen ska i vilket fall inte ut genom snippan, jag tänker inte amma och jag ser verkligen inte fram emot graviditeten, så om man måste ha avancerad medicinsk hjälp även med tillblivelsen så känns det lite som att jag i ärlighetens namn hellre adopterar. Jag är inte så "kroppslig" av mig på något sätt. Det är inte så viktigt för mig att skapa mitt barn själv och använda min kropp till detta. Funkar det så funkar det, men jag tänker inte gå till några extrema längder för att tvinga fram det.

Ha det så jättebra på semestern och njut riktigt så löser sig nog det andra med! Stor kram!

Alla äger sin egen åsikt och den ska respekteras. Jag respekterar dig till fullo och känner mig så glad när du "anförtror" oss en känsla som är viktig för dig! Jag har själv känns en så stor tacksamhet för att ni finns därute i världen och "lyssnar" på mig! *tack*
Sedan kan man såklart få mothugg men det ska vara schysst och ärligt. Så är det tyvärr inte alltid på nätforum är min känsla. Stå upp för din känsla. Och man har alltid rätt att ändra sig!! Det är det som är det fina. Man kan faktiskt ibland göra kovändningar - utan att behöva göra en pudel:)

Jag känner mig så kvar i alstrandet och en ev graviditet att jag inte funderar så mycket på en ev förlossning. Har drömt om att få vara med på min systers förlossning eller någon nära väns men så har det av olika anledninqar inte blivit och nu hoppas jag mest få vara med om en själv inom snar framtid:)

Samma här... Blöder floder, vilket jag ju brukar göra när jag inte haft ÄL. Men nu vet jag i alla fall "var jag är" och det känns bra. Dags ge sig in i en ny tur med berg-och-dalbanan.

Har fegat ur på munkpepparn. Väntar tills nästa cykel tror jag.

Själv har jag blivit lite mer "desperat". Jag/vi har ju förut resonerat som så att "blir det så blir det" och då var det meningen men nu börjar jag fundera lite på att gå längre om det krävs men tiden vi provat är fortfarande inte överdrivet lång tycker/hoppas jag så jag vänder och vrider på det vidare. Har läst att p-piller "sparar" äggstockarna. Synd att jag inte ätit det då. Men det borde väl kunna funka något år till ändå...?!

Nu lite brott på Tvn

Jo det brukar ju låta så. Stackars min man som aldrig kommer att kunna knyta an till sitt barn. :)

Jag önskar att jag hade kunnat ha din inställning, men för mig känns det viktigt att föda och bära mitt eget barn.  Eller föda är inte så viktigt. Det är väl mer något som jag måste gå igenom för att få mitt barn. Hade gärna haft kejsarsnitt.  Min man har ett stort........... Stort.......... huvud.... Han förstörde allt på sin mamma på sin väg ut. Fasar lite för det. Hoppas att barnet får mitt normalstora huvud. :)

Blir det inga egna så tror jag inte att vi kommer att adoptera. Tyvärr. Kanske kommer min inställning att ändras men det känns tyvärr inte så.