IVF till vintern / årsskiftet 2013

Ja, och dessutom att vi får vår första tid samma vecka! :) Ganska nära stan... Kul att ni får komma igång så snart!! Ibland ska man ha lite tur också ;). Tyvärr hinner nog inte vi med nåt ÄP innan ledigheten... :S Men numera är jag iaf lite mer inställd på att vi kan börja behandlingen kring jul, med ÄP i januari. Men det var inte lätt att ställa om från att jag från början hade hoppats att vi skulle hinna med 1-2 fullständiga försök innan nyår, naivt värre! (detta innan jag förstod hur lång tid vi skulle behöva vänta på startmötet). Jag har aldrig träffat denna läkare innan, så känns ju betryggande när du skriver att det är din favorit :).

ja...stan är ju loten...haha kanske tom känner varandra.. Sambon å du är i samma ålder iaf

Varför tror du inte att du hinner innan jul?

jo jag är nöjd med vårt besök. Min favoritlkare är orre, chefen ingela är också bra. Sen finns en till. hans initialer är SZ (tror z annars s) han är ny å jag tyckte inte han va lika bra. ringde fel tjej då han skulle ringa mig och hade noll kolla på överstimuleringen jag var med om. allmänt flurig:-\

Lycka till imorgon!!

Tror mina cykler gör att vi löper stor risk för ÄP när Falun har stängt... Du som har lite mer koll, när har de stängt egentligen? Jag är på CD 5 idag... Hur långt räknar de egentligen från behandlingsstart till ÄP, vid långa resp. korta metoden?
Hur nära bor ni? Jag är inte från stan så känner inte så många, däremot är maken härifrån, och samma ålder som jag, så om din sambo är från stan kanske de känner till varandra? :)

Tack så mkt piOmiO :) Har en liten fråga, varför får en del lång behandling och en del kort behandling har det nått med regelbunden äl och göra eller nått sånt ? :)

okej... dom gör sistabehandlingarna v 49 eller om det var 50...stängt till 7/1 efter det. då ligger vi nästan lika. långa metoden tar ca fem veckor å korta typ två. vi fick korta just för att hinna innan jul. ska ni göra långa får du nog börja på nästa cykels dag21. hängde du med?

jaha så kul, det gör dom säkert! Går allt vägen kanske man kan ses nångång. Vi är inte offentliga med vår behandling men känns som att nån i samma sits skulle vara kul att babbla med. Är ni öppna med utredningen eller är det också "eran hemlis"?

kram

Ja, då hamnar nog ÄP under deras ledighet oavsett om vi kör långa perioden i nuvarande cykel eller korta i nästa :S, mao blir det nog långa fr.o.m. nästa cykel = börjar behandlingen dagarna innan jul. Men egentligen känns det ganska bra då det är lite lugnare då.
Ja, om vi har sån tur att det går vägen för båda så får vi se till att träffas nåt! :). Vi är bara lite småhemliga :P. Har ännu inte basunerat ut det bland alla jag känner och umgås med ;). Flera vänner och familjemedlemmar vet mer eller mindre, sen hur många andra familjemedlemmar/släktingar som fått info ifrån dessa vet jag inte... Jag har "bara" pratat med mina vänner och mamma om det, samt en kollega som jag delar kontor med (hon kom in en dag då jag brutit ihop) och numera också chefen. Maken har pratat med sina föräldrar om detta - ingen aning om han pratat med sin bror och kusin om det.. En annan kollega har jag också nämnt det för, men valt att inte prata så mycket mer med då hon direkt började predika om att det är för att jag stressar (vilket jag inte tycker jag gör), och nästan blev gråtfärdig och verkade tycka det var jättehemskt när jag nämnde att vi väntar på IVF. Behöver inte såna!
Vi var lite mer hemlighetstulla under första året av försök, bara mina närmaste vänner visste då. Men ju mer tiden gått, desto mindre spelar det roll, bryr mig inte längre typ. Tror fler misstänker läget pga vissa omständigheter. Tror också att det är fler som vet utan att vi själva pratat med dem om det, och jag är tacksam över att de isf inte tagit upp ämnet med oss.
Är nog egentligen ganska beredd att prata väldigt öppet om detta, skulle nästan kunna skriva ut det på Facebook! Samtidigt tror jag folk omkring oss inte skulle göra så stor affär av det, vissa skulle jag dock välja att inte diskutera saken med även om de visste läget. Men undrar vad andra skulle tycka om jag skrev om det på FB? :P
Blev lite långt, sorry. Hur har ni andra i tråden gjort? Hur resonerar ni kring detta med att berätta eller ej?

Jag har varit väldigt öppen med det att vi måste göra ivf men har inte sagt att vi är uppskrivna för att göra det så snart, min närmsta vän vet om det men sen är det ingen annan som vet. Ingen som vet att vi har försökt heller. Så det blir en liten överraskning när man blir gravid ;) men skulle inte ha några problem och berätta om ivf för det tycker jag inte är så jobbigt men det är just att jag bor i en liten håla och vill inte att alla ska veta att vi försöker om det inte tar sig, men när det väl har gjort det så skulle jag inte ha några problem och berätta :)

Okej, ja du får veta snart. Men bra att du är inställd på runt jul. det var jag också...
Okej... ingen i vår närhet vet. Anser ingen skulle förstå heller och vissa vet jag bara skulle fråga å tjata å gnata om allt så nej, detta är liksom VÅRT bekymmer. Det stärker oss på något vis.
 Jag vill heller inte att hela stan ska gå å snacka å "tycka synd om" då det är en skvallerhåla vi lever i. Folk har för lite att bry sig i....
Ska dock prata med chefen. Känns som att han är den enda jag bör prata med faktiskt...
 

Ja, det beror ju på vad det är för folk man har omkring sig... och vilket läge man själv är i. Från början var det ju bara mina närmaste vänner som visste, iom att de kände till min starka barnlängtan innan vi började försöka, och jag behövde få prata om det, annars blir jag knäpp :P. Våra familjer fick inget veta, för som du säger, det var VÅRAN grej, VÅRAN hemlighet, det var mysigt att ha det så. Men tiden gick, inget hände, och mamma tjatade om barnbarn. När det nästan gått ett år orkade jag inte mer och berättade för mamma. Jag har en släkting som fick sin son genom IVF, så jag får ju stöttning och förståelse på den sidan. Men de lämnar också utrymme, frågar ytterst sällan, utan låter mig uppdatera när jag känner för det.
    Makens familj fick veta senare (tror jag), men folk förstod nog att det var något när jag bröt ihop under ett barnkalas :S, tack och lov fick jag vara ifred och samla mig! Inga frågor, inga blickar, det var skönt... Så det känns ändå som att jag har bra folk kring mig. Känner heller inte att folk "tycker synd om" på det viset, dock stöttande och tycker det är tråkigt och orättvist att vi inte lyckas få barn.
    Från början var drömmen att få överraska mina föräldrar med den glada nyheten genom att dyka upp oanmälda med en bukett blommor och kanske nåt paket och gratulera dem (de bor 3 timmar bort, vi åker bara dit några gånger per år). Detta efter v. 12 och gärna ett UL. Nu blir det inte så... Å andra sidan så kan de stötta mig, de vet vad det handlar om om jag är nere eller behöver gråta ut. De hålls uppdaterade ang. IVF'en, så hela överraskningsmomentet kommer gå bort, men de får vara med på resan istället.
Det var mysigt att ha våran hemlighet, men det är också skönt nu att slippa tjat om att vi borde skaffa barn snart...

ja så som jag känner tex min mamma skulle hon bara ständigt påminna om behandlingen och fråga där å hur hon ville. Hon tqr ingen hänsyn till om jag inte vill prata. för det enda som spelar roll är om hon vill prata.

Så har hon alltid varit. sen skulle hon börja må dåligt pga våra problem å då skulle HON ha ett behov av att pratar = skvallra för nån vännina eller släkting.

så kul å hon...

tror däremot många runt oss anar att allt inte står rätt till. men ingen hqr frågat. däremot har dom slutat fråga då det är dags....

hur gick mötet?