Varför upplevs ofta invandrarbarn som stökiga och ibland lite ouppfostrade på allmänna lekställen?

Jag har inget svar. För det handlar väl inte om ouppfostran i föräldrarnas ögon. Utan kanske mer en kulturkrock. Och då kanske förskola och skolan skulle kunn hjälpa till?

Det kan finnas en hel del bakom, och säkerligen många olika orsaker. Det kan vara annan kultur, det kan vara ouppmärksamma föräldrar, det kan vara vilka som barnen mest identifierar sig med osv.

Är det mest pojkar eller flickor? Eller är det lika vad gäller könen? 

Första gången jag deltar i detta forum. Jag är en person som jobbat i offentlig verksamhet i snart tio år. Jag kan snart inte jobba kvar pga att min människosyn blivit så mörk. Och det handlar precis om det som den här tråden började med. Barn som är helt lämnade åt sig själva som på egen hand vistas i offentliga rum där det inte fungerar att vara utan vuxna längre stunder utan att det påverkar miljön så att andra inte vill vistas där tillslut.

Under mina ca 30 år kring barn med invandrarbakgrund, först som barn, sedan som vuxen i yrkeslivet,  så kan jag också säga att jag upplever detsamma.

Först upplevde jag det som att kulturen är olika; i många invandrares hemländer så finns det alltid någon vuxen som säger till och barnen lyssnar.

En som pappa hade anställd berättade tex att i hans hemby så kände alla alla och om ens barn betedde sig illa så tog närmsta vuxen barnet i 'upptuktelse' om barnet inte lyssnade direkt, oftast en smäll på fingrarna eller en lättare örfil/hurril på bakhuvudet. Barnen fattade och det var aldrig tal om misshandel på så vis att den vuxne slog och slog. Missförstå mig inte, en örfil etc är inte heller rätt, men så är, eller var, iaf deras sätt.
När de kom hit fick de veta att det var strängeligen förbjudet med barnaga och blev ställda, de hade ingen erfarenhet av annat om barnen inte lyssnade och det kunde bli rena rama kaoset för de inte visste hur de skulle göra = barnen blev oregerliga när de insåg att varken hurril eller örfil skulle komma vad de än gjorde.

Numer upplever jag det som att respekten enkom finns om det är en invandrare som säger till, eller en man, för att vetskapen finns om att 'svennar' ger en inte 'stryk'.

Men jag kan givetvis ha helt fel.

Observera dock att jag inte dömer någon, jag bara konstaterar hur jag upplever saker och ting.

Jag kommer från Latinamerika och tycker personligen att ni svenskar måste ta tag i ert land! Vårt land! Jag har sett detta fina land gå rent å helvete

Och kan inte förstå varför vissa får bete sig hur dom vill

Jag tycker personligen där är stor skillnad på barn från islamsk kultur och andra barn från kristna länder från utlandet!

Min upplevelse stämmer inte med din. Här är de precis som alla andra. De är trevliga, leker gärna med barn i olika åldrar och är som barn i allmänhet. Föräldrarna är med lika mycket som svenska föräldrar.

Har samma upplevelse som dig ts, bor i Sigtuna. Det var ett gäng skitungar när jag var på biblioteket med min flicka på 3 år. De sprang runt och gapade, hoppade och rev...medan hon själv satt med en bok i sin hand. Jag harklade mig och sa: Här är det meningen att man sitter ned med en bok och läser. Vapå det rörde sig bland hyllorna och fram kom en man, antagligen deras pappa som sa till lamt att de skulle sluta. Det gjorde de inte utan fortsatte. Jag sa till igen och då gick de..

Likadant i affärer och annat.. hänger och klänger överallt som små apor.

Nu bor jag inte i Sverige längre, men jag växte upp i en väldigt vit medelklass-förort utanför Stockholm och kan väl konstatera från mina upplevelser därifrån inte direkt rimmar annorlunda än mycket ni beskriver i tråden. Skillnaden är väl att vi inte direkt hade något förakt mot någon slags idé om svenskhet, då vi var så involverade i begreppet.

Vad jag vill poängtera, är att när det uppstår segregation så är även inneboende i begreppet en typ av uppfattning av vad man kan göra mot varandra, hur man tolkar varandras beteenden, vem man lyssnar på osv.

I min skola var det inte ovanligt med en ganska hemsk jargong kring invandrare, trots att det inte fanns några. Uttryck som rutten turk och liknande var vanligt. En kompis försvarade att han inte gillade "negrer" för att hans kompis hade blivit "spöad av hundra invandrare".

Vad jag menar är att när det uppstår en sådan jargong, har vi företräde. Hade det funnits en grupp invandrare på skolan, så hade vi haft företräde i att beskriva deras aktiviteter - då vi vita medelklassungar inte rör oss utanför några idéer om "svenskhet". Att använda en rasistisk jargong är givetvis inte accepterat i Sverige - men vi som använde oss av den gör ändå uttryck för vår position i samhället, och beskriver samtidigt en grupp som inte har tillgång till den positionen.

Så oavsett ifall kidsen i våra kvarter hade vart lika jobbiga, så hade vi inte vänt den gentemot den grupp vi anser oss tillhöra. Hade det funnits invandrare på vår skola t.ex., så hade jag idag inte klandrat dem ifall de bemött oss med förakt och ilska. Vi bemötte dem så även i deras frånvaro. Skillnaden är att om de bemött oss på samma sätt, hade deras förakt upplevt som tusenfaldigt, då de skulle upplevas som i strid mot de normer och uttryck som vi medelklass-svenskar ger uttryck för. Inte så konstigt menar jag, då vi förde den striden gentemot dem med vår tillhörighet som fana, även när de inte ens fanns i vår närvaro.

Jag flyttade till Sverige 6 år sedan och är just nu 16 år. Min lille bror föddes för ungefär fyra år sedan och var för det mesta lugn som bebis. När han fyllde ett år grät han minst 80% av tiden vi var bland andra människor, varsomhelst som inte var hemma. Han grät varje söndag på kyrkan, på dagis och vägrade gå ut från bilen. Alla på kyrkan tyckte att han var ouppfostrad, som förståligt men de dömde sönder! Förra sommaren behövde vi åka fram och tillbaka till Stockholm med tåg (vi bor uppe i Norrland). Under dessa långa tågresor gick han fram till andra, sprang till automat dörren. Vi sprang efter han, försökte myta han med godis men han blev uttråkad väldigt snabbt och såklart grät/skrek han när man försökte hålla fast honom. Vi åkte tåg och flyg några gånger den sommaren, jag kan säga att alla som såg och hörde min bror blev traumatiserade.

Vi tyckte att han var ouppfostrad men vi misslyckades totalt med att se vad som orsakade hans betéende. Han har autism, inte diagnoserad än pga covid-19 men jag tror 100% att han har det.

Jag tror att många invandrarföräldrar med barn som t.ex har ADHD eller autism I det här fallet har svårt att uppfostra sina barn rätt eftersom de inte kan identifiera problemet. Eftersom många av de kommer från krig, hunger eller brist på frihet kan det vara väldigt svårt för de att tänka sig ett ?i-lands? problem. Ja, jag vet att ADHD och autism inte bara finns i i-länder, jag menar bara att det inte tas på lika stort allvar någon annanstans.

För att de ÄR ouppfostrade.