Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

Hej.
Jag står inför ett val att lämna mitt barn, 10 år till pappan för att flytta till mitt barndomshem. Det är många orsaker bakom beslutet och för att jag själv ska överleva är detta det enda rätta.

Jag ville att vi gemensamt skulle lägga fram alternativen och att 10-åringen skulle få vara med och tycka & tänka i detta men han säger att vårt barn är för litet för ett sånt beslut. Min övertygelse är att vårt barn måste få vara med & påverka utgången i detta. Hans övertygelse är att eftersom jag flyttar har jag ingen rätt att få med vårt barn. Vi skulle kunna få ett fantastiskt bra liv i stugan, nära till min familj & mina vänner, som har barn i samma ålder. Vår 10-årings pappa säger toknej.

Jag är nu (nästan beredd) att ge upp att "fightas" med honom, trots att jag tycker han är enkelspårig. Dels för att barnet skulle ha det bra hos honom även om det blir "överkört"  men mest för att jag inte ORKAR bråka.
Jag har föreslagit att diskutera fram en lösning med familjerättens hjälp. Han tycker inte det finns något att diskutera.

Så ni ensamma mammor som flyttat långt från era barn, funkar det för er? För era barn? 

   Han säger att jag e puckad som flyttar. 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-21 22:04
Nu är min fråga alltså till mammor som lämnat sina barn & hur de klarat detta. Samhället och de som inte är min familj/vänner dömer mig redan för detta fast jag vill få till en bra hållbar lösning, var så säker.
Jag har levt i ett helvete som sista åren vilket jag inte tänker gå in på här men för mig gäller det som jag skrev överlevnad. Så jag ber vänligen & bestämt er med sådana synpunkte att skippa dom och välkomnar mammorna i liknande sits!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-24 12:03
Vill tacka er modiga som vågat svara. Jag köper allas åsikter. Men känner sorg med 'Usch' som verkar tro att allt är svart eller vitt. Och verkar tro att detta är ett lätt beslut.
Hur jag än väljer, hur det än blir så kommer det bli jobbigt för mitt barn.
Jag är inte självmordsbenägen men i somras, när en mamma tog livet av sina barn kan jag säga att jag kände igen mig. Hon var också ensam & ekonomin brakade ihop. Jag förstår att man kan må så dåligt att hjärnan kortsluter. Där vill inte jag hamna.
Innan jag själv hamnade där jag är idag har jag inte förstått vad det innebär att må dåligt. Men jag har aldrig dömt någon heller.
Jag VET att mitt barn skulle få det bra hos sin pappa. JAG tycker att det är bra föräldraskap, att våga erkänna att man mår dåligt, att man behöver en förändring i sin livs situation för att kunna må bättre. Att inte fortsätta bita ihop, krascha ihop år ut & år in, när man VET vad det är som felar. Mitt barn är så stort att hen förstår att jag inte mår bra.
Så, återigen, tack till er som vågat dela med er i ett otroligt tabu/samhällsoförstående ämne!
Jag misstänker att det finns flera mammor out there men när det finns såna som 'usch' som lägger sig i (fast det inte gett mig någon klarhet i mina frågor jag sökte) så förstår jag er till fullo.
Kram från mig till er!