• Anonym

    Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

    Hej.
    Jag står inför ett val att lämna mitt barn, 10 år till pappan för att flytta till mitt barndomshem. Det är många orsaker bakom beslutet och för att jag själv ska överleva är detta det enda rätta.

    Jag ville att vi gemensamt skulle lägga fram alternativen och att 10-åringen skulle få vara med och tycka & tänka i detta men han säger att vårt barn är för litet för ett sånt beslut. Min övertygelse är att vårt barn måste få vara med & påverka utgången i detta. Hans övertygelse är att eftersom jag flyttar har jag ingen rätt att få med vårt barn. Vi skulle kunna få ett fantastiskt bra liv i stugan, nära till min familj & mina vänner, som har barn i samma ålder. Vår 10-årings pappa säger toknej.

    Jag är nu (nästan beredd) att ge upp att "fightas" med honom, trots att jag tycker han är enkelspårig. Dels för att barnet skulle ha det bra hos honom även om det blir "överkört"  men mest för att jag inte ORKAR bråka.
    Jag har föreslagit att diskutera fram en lösning med familjerättens hjälp. Han tycker inte det finns något att diskutera.

    Så ni ensamma mammor som flyttat långt från era barn, funkar det för er? För era barn? 

       Han säger att jag e puckad som flyttar. 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-21 22:04
    Nu är min fråga alltså till mammor som lämnat sina barn & hur de klarat detta. Samhället och de som inte är min familj/vänner dömer mig redan för detta fast jag vill få till en bra hållbar lösning, var så säker.
    Jag har levt i ett helvete som sista åren vilket jag inte tänker gå in på här men för mig gäller det som jag skrev överlevnad. Så jag ber vänligen & bestämt er med sådana synpunkte att skippa dom och välkomnar mammorna i liknande sits!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-24 12:03
    Vill tacka er modiga som vågat svara. Jag köper allas åsikter. Men känner sorg med 'Usch' som verkar tro att allt är svart eller vitt. Och verkar tro att detta är ett lätt beslut.
    Hur jag än väljer, hur det än blir så kommer det bli jobbigt för mitt barn.
    Jag är inte självmordsbenägen men i somras, när en mamma tog livet av sina barn kan jag säga att jag kände igen mig. Hon var också ensam & ekonomin brakade ihop. Jag förstår att man kan må så dåligt att hjärnan kortsluter. Där vill inte jag hamna.
    Innan jag själv hamnade där jag är idag har jag inte förstått vad det innebär att må dåligt. Men jag har aldrig dömt någon heller.
    Jag VET att mitt barn skulle få det bra hos sin pappa. JAG tycker att det är bra föräldraskap, att våga erkänna att man mår dåligt, att man behöver en förändring i sin livs situation för att kunna må bättre. Att inte fortsätta bita ihop, krascha ihop år ut & år in, när man VET vad det är som felar. Mitt barn är så stort att hen förstår att jag inte mår bra.
    Så, återigen, tack till er som vågat dela med er i ett otroligt tabu/samhällsoförstående ämne!
    Jag misstänker att det finns flera mammor out there men när det finns såna som 'usch' som lägger sig i (fast det inte gett mig någon klarhet i mina frågor jag sökte) så förstår jag er till fullo.
    Kram från mig till er!

  • Svar på tråden Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?
  • Anonym (e)

    En av mina bästa vänners mamma flyttade 100 mil, från 3 av sina barn. I det här fallet var det för att hon hoppades få bättre vård för sitt fjärde barn i det nya landstinget än hon fick där familjen bodde från början. Det sjuka barnet var nästan vuxet och de två yngsta var mellan 4-8 år gamla. Jag hade inte klandrat henne för det beslutet även om anledningen varit att hon sökt vård för sig själv och inte för ett av barnen. Ibland kräver livet helt enkelt att man fattar tunga beslut. Och barnen hade ju, precis som det verkar vara i ditt fall, en pappa som är en precis lika fullvärdig förälder som mamman. Som jag ser det så definieras inte bra föräldraskap som att köra sig själv rätt in i väggen. Ibland måste man tänka på sig själv först för att kunna finnas till för någon annan i framtiden. Hur du än väljer att göra så tror jag på att du fattar ett klokt beslut. Och råd som "det bara är att ta sig i kragen" hoppas jag att du bortser ifrån. Insiktslöst och känslokallt. Stora kramar och lycka till!

  • Lbem
    Anonym (Usch.) skrev 2012-03-23 21:35:44 följande:

    Nej, jag är inte perfekt. Men att lämna sin unge är inte ens lite dåligt, det är totalt värdelöst föräldrarskap.
    Nej, jag mår inte ett dugg bra av ditt inlägg, det gör ont att tänka på alla stackars barn som har föräldrar som bryr sig mer om sin egen bekvämlighet än barnens rätt att ha tillgång till både en mamma och pappa. 

    Jag tror faktist inte att någon här övh dömer dig på något sätt eftersom du
    nu inte vart med om samma sak/ mått på samma sätt och med andra ord
    inte förstår något alls av vad TS menar.  

    Den dagen du sitter i samma sits och gått i samma skor så kan vi
    diskutera igen.       
  • Lbem

    Jag tycker mig känna igen mig väl i det du skriver,.
    Hade pappan till mitt barn funnits på samma sätt så hade jag
    inte bara övervägt att göra på liknande sätt- jag hade gjort det direkt.

    Man tar inte barn till världen i tron om att saker ska spricka, att det ska
    gå åt skogen, att man inte orkar..

    Att alltid finnas där 24/7 är en självklarhet för en förälder som älskar sitt
    barn, men det finns saker man själv går igenom i livet som kan förändra
    hela situationen så saker & ting vänder sig och blir upp & ner..
    Jag är själv där just nu och har varit där ett tag. 

    Utan att mena att jag är glad över att andra går igenom liknande så tycker
    jag att du ska göra det som krävs för att komma på fötter själv,
    för att en dag få må bra igen!
    Det funkar inte att hela tiden springa mot väggen och gå ner sig själv
    och samtidigt få någon annan att må bra, vem det än är!
       Stå på dig TS!!!! {#emotions_dlg.flower}

  • Anonym (flyttat)

    Jag är en mamma som "lämnat" mina barn och tro mig det är inte lätt. MEN jag ser nu efter ca 1 år att barnen mår bra och det är så viktigt. Både för mig för att kunna unna mig att våga vara lycklig och för barnen såklart som slapp dras in i en oändlig soppa av rättegångar osv. Jag fick höra exakt samma sak från mitt ex när jag valde att flytta och vad folk i övrigt tycker struntar jag faktiskt i. Mina närmsta vänner och slökt vet varför och gläds med mig, speciellt nu när dom ser att det trots allt rett upp sig med barnen. Jag och exet är mer sams nu och allt flyter på..... Men visst är det tungt att bara ha dom VH. Men det var valet JAG tog för att veta att mina barn har det bra samtidigt som jag har det bra. Om du vill prata mer får du gärna inboxa mig, så less på alla som har massor av åsikter när dom inget vet

  • Anonym (Usch.)
    Anonym (flyttat) skrev 2012-03-29 12:38:34 följande:
    Jag är en mamma som "lämnat" mina barn och tro mig det är inte lätt. MEN jag ser nu efter ca 1 år att barnen mår bra och det är så viktigt. Både för mig för att kunna unna mig att våga vara lycklig och för barnen såklart som slapp dras in i en oändlig soppa av rättegångar osv. Jag fick höra exakt samma sak från mitt ex när jag valde att flytta och vad folk i övrigt tycker struntar jag faktiskt i. Mina närmsta vänner och slökt vet varför och gläds med mig, speciellt nu när dom ser att det trots allt rett upp sig med barnen. Jag och exet är mer sams nu och allt flyter på..... Men visst är det tungt att bara ha dom VH. Men det var valet JAG tog för att veta att mina barn har det bra samtidigt som jag har det bra. Om du vill prata mer får du gärna inboxa mig, så less på alla som har massor av åsikter när dom inget vet
    Hur är det ställt med ens känsloliv om man blir lycklig av att bara träffa sina barn varannan helg?
  • Anonym (flyttat)
    Anonym (Usch.) skrev 2012-03-29 12:42:48 följande:
    Hur är det ställt med ens känsloliv om man blir lycklig av att bara träffa sina barn varannan helg?

    Jag har sett dina övriga inlägg så det är inte ens nån ide att jag börjar förklara för du är inte intresserad av att lyssna. Det är dina åsikter om hur livet ska vara som är rätt oavsett......
  • Lillafrökenfräken
    Anonym (Usch.) skrev 2012-03-29 12:42:48 följande:
    Hur är det ställt med ens känsloliv om man blir lycklig av att bara träffa sina barn varannan helg?
    Man kanske inte blir lycklig av att träffa sitt barn varannan helg men man är lyckligare än av att leva i en relation med den andra föräldern till barnet. Det kanske inte finns möjlighet att bo i närheten av sitt barn heller.

    Min pappa flyttade till England när jag skulle fylla 9-10. JAG har aldrig mått dåligt av att ha pappa så långt bort, HAN har haft dåligt samvete (och har fortfarande) över att han flyttade. När jag var 12 flyttade han hem till Sverige igen för att några år senare (jag skulle fylla 17) flytta till sin dåvarande frus hemland (hennes föräldrar var dåliga och hon ville flytta hem för att hjälpa dem).

    Att vara så förbannat trångsynt som du är Anonym (Usch.) gör mig bara ledsen och beklämd. Det bästa för barnet är att ha två föräldrar som mår bra sen spelar det faktiskt mindre roll vart de bor så länge man har kontimuerlig kontakt. Idag har vi även tekniken på vår sida med mobiltelefoner, Skype etc som gör att man kan ha kontakt på ett helt annat vis än för 25 år sen när det var min pappa som flyttade.
  • Lillafrökenfräken

    Förresten, innan pappa flyttade till England bodde jag först varannan vecka och sen varannan helg hos honom. Han bodde bara ett par 100m ifrån mig. Mina föräldrar separerade när jag var ca 2.

  • Anonym (vet...)

    Jag står i precis samma sits som du.... Var stark och följ ditt hjärta! Kram

  • Anonym (flyttat)
    Mattias 81 skrev 2012-03-23 21:16:39 följande:
    Varför förväntas det vara enklare för en pappa?Jag har själv utbildningar som gör det i princip omöjligt för mig att få jobb i närheten av mina barn. Närmast är 2 timmar med bil. Hur ska jag göra? Ska jag försöka ta ett jobb som inte motsvarar min utbildning för att kunna vara nära barnen även om jag inte kommer kunna köpa ett hus på många många år och inte kan ge mina barn mer än det nödvändiga.Eller ska jag flytta för att kunna få bra jobb med bra lön där jag kan köpa hus och ge mina barn det de vill ha men inte kunna träffa de mer än varannan helg?Som pappa tycker jag det är skitsvårt och har ännu inte bestämt mig.Vad gäller barnen så kan det nog vara hugget som stucket vilken förälder det är som i princip försvinner ur deras liv och hur de upplever det.

    Jag tror inte att det förväntas vara enklare för en pappa, men du måste hålla med om att det är mycket mer accepterat i samhället att pappan lämnar barnen än mamman??? En mamma får aldrig nånsin lämna sina barn oavsett hur livet är.....hon ska offra sitt eget liv om det så är för barnens skull. Och därmed basta!!!!! Om det sen verkligen är bra för barnen i längden att ha en mamma/pappa som inte mår bra spelar ingen roll, tyvärr.
Svar på tråden Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?