Anonym

Äldre 21 Mar 21:49

105 svar

Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

Hej.
Jag står inför ett val att lämna mitt barn, 10 år till pappan för att flytta till mitt barndomshem. Det är många orsaker bakom beslutet och för att jag själv ska överleva är detta det enda rätta.

Jag ville att vi gemensamt skulle lägga fram alternativen och att 10-åringen skulle få vara med och tycka & tänka i detta men han säger att vårt barn är för litet för ett sånt beslut. Min övertygelse är att vårt barn måste få vara med & påverka utgången i detta. Hans övertygelse är att eftersom jag flyttar har jag ingen rätt att få med vårt barn. Vi skulle kunna få ett fantastiskt bra liv i stugan, nära till min familj & mina vänner, som har barn i samma ålder. Vår 10-årings pappa säger toknej.

Jag är nu (nästan beredd) att ge upp att "fightas" med honom, trots att jag tycker han är enkelspårig. Dels för att barnet skulle ha det bra hos honom även om det blir "överkört" men mest för att jag inte ORKAR bråka.
Jag har föreslagit att diskutera fram en lösning med familjerättens hjälp. Han tycker inte det finns något att diskutera.

Så ni ensamma mammor som flyttat långt från era barn, funkar det för er? För era barn?

Han säger att jag e puckad som flyttar.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-21 22:04
Nu är min fråga alltså till mammor som lämnat sina barn & hur de klarat detta. Samhället och de som inte är min familj/vänner dömer mig redan för detta fast jag vill få till en bra hållbar lösning, var så säker.
Jag har levt i ett helvete som sista åren vilket jag inte tänker gå in på här men för mig gäller det som jag skrev överlevnad. Så jag ber vänligen & bestämt er med sådana synpunkte att skippa dom och välkomnar mammorna i liknande sits!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-24 12:03
Vill tacka er modiga som vågat svara. Jag köper allas åsikter. Men känner sorg med 'Usch' som verkar tro att allt är svart eller vitt. Och verkar tro att detta är ett lätt beslut.
Hur jag än väljer, hur det än blir så kommer det bli jobbigt för mitt barn.
Jag är inte självmordsbenägen men i somras, när en mamma tog livet av sina barn kan jag säga att jag kände igen mig. Hon var också ensam & ekonomin brakade ihop. Jag förstår att man kan må så dåligt att hjärnan kortsluter. Där vill inte jag hamna.
Innan jag själv hamnade där jag är idag har jag inte förstått vad det innebär att må dåligt. Men jag har aldrig dömt någon heller.
Jag VET att mitt barn skulle få det bra hos sin pappa. JAG tycker att det är bra föräldraskap, att våga erkänna att man mår dåligt, att man behöver en förändring i sin livs situation för att kunna må bättre. Att inte fortsätta bita ihop, krascha ihop år ut & år in, när man VET vad det är som felar. Mitt barn är så stort att hen förstår att jag inte mår bra.
Så, återigen, tack till er som vågat dela med er i ett otroligt tabu/samhällsoförstående ämne!
Jag misstänker att det finns flera mammor out there men när det finns såna som 'usch' som lägger sig i (fast det inte gett mig någon klarhet i mina frågor jag sökte) så förstår jag er till fullo.
Kram från mig till er!

Tow2Mater

Äldre 29 Mar 14:34

#41

Lillafrökenfräken skrev 2012-03-29 14:19:33 följande:

Jaha, så det vet du? Att så är det för alla föräldrar och i alla familjer? Vad konstigt att jag då som är uppvuxen i en familj med en förälder på avstånd har en helt annat syn på det hela. Jag har inte sämre kontakt med min pappa än min mamma. Min pappa har aldrig bara varit en "rolig helgperson" eller aldrig fungerat som förälder. Trots att han bott i ett helt annat land i ett par år och sen på en helt annan kontinent. Men vad vet jag, jag har ju bara erfarenhet ur ett barnperspektiv av närheten till mina föräldrar.

Samma erfarenhet här. Anonym - usch vet inte vad hon pratar om.

Anonym (AK)

Äldre 29 Mar 14:36

#42

Vid ett tillfälle var vi några vänner som pratade om detta med föräldraskap och jag fick då reda på att en kompis under uppväxten enbart träffade sin pappa en helg i månaden för att mamman inte tillät mera. Hon anser sig idag som vuxen ha och ha haft en god relation med sin pappa!

Tråkigt att din dotter inte får vara med och fatta beslutet TS men du gör helt rätt!
Hur ska du kunna vara en bra mamma och förebild om du inte mår bra själv?

Anonym (flyttat)

Äldre 29 Mar 14:49

#43

Anonym (Usch.) skrev 2012-03-29 14:17:53 följande:

Värst för den vuxna?? Vilket bullshit. Självklart är det alltid värre för barnet som blir övergivet av en förälder utan att ha något att säga till om, än om den vuxne som faktiskt gör det aktiva valet. Det var det värsta jag hört....att det skulle vara värst för för den vuxna??!! Mycket dumheter har man ju läst men detta tar ju priset.Förövrigt vill jag poängtera att det är precis lika illa att överge sitt barn, vare sig man är man eller kvinna.n Egotrams. Skulle nog våga påstå att en försvinnande liten del av alla de föräldrar som väljer att flytta långt ifrån sina barn gör detta för att deras psykiska hälsa står och faller med detta. Det handlar nästan alltid om ren och skär egoism.

På dig låter det som att den förälder som "överger" sitt barn bara lämnar det hos sin andra förälder och vad?? Inte pratar med den om allt i livet, hur dom upplever det?? Vad dom vill?? Vad är det som säger att barnen INTE får nått att säga till om?? Jag säger inte att det är värst för vuxna, för det beror helt på situationen för föräldrar/barn/omgivning osv. Du vet det där med empati och ha förståelse för att saker kanske inte alltid blir som man tänkt sig i livet men man ser till att sköta det så att det blir som bästa för alla parter. För mår ALLA parter bra är det vad som är bäst för barnen i slutändan, lyckliga barn=lyckliga föräldrar!!!!

N4thali3

Äldre 29 Mar 14:56

#44

Anonym (Usch.) skrev 2012-03-29 14:24:25 följande:

Att träffa sitt barn varannan helg endast är absolut inte nog för att man ska kunna fungera som "förälder"
Att vara förälder innebär att man finns tillgänglig, delar ett vardagsliv på något sätt, helt omöjligt att finnas i exempelvis ett annat land och träffa barnet en gång i månaden och fortfarande ha en föräldrarfunktion. HELT omöjligt. En förälder finns där och tar hand om sitt barn, delar måltider med sitt barn. Finns där för vardagliga konversationer och fostran. Finns där för att blåsa när barnet slagit i knät, skratta när barnet sätter på sig en rolig hatt etc etc etc. Det är inte GENERNA som gör en förälder utan alla dagar och nätter som man växer tillsammans med sitt barn.

Bra skrivet.
Det är bara för sorligt att det finns föräldrar som pratar om hur det ska vara, hur man är en bra förälder, hur mycket dem älskar sina barn när dom inte tar sitt ansvar som föräldrar själva. Man "älskar" inte sina barn om man är villig att leva utan dom. Varför ska man sitta och säga gulliga saker som att man älskar sina barn, gör vad som helst för sina barn och att barnen betyder allt när man är villig att leva utan dom.
Hur kan man sätta sig själv, sina nöjen och sina behov före sina barns behov. Och de som påstår att dom lämnar bort barnet till den andra föräldern för "barnets" skull borde ifrågasätta sin kärlek till barnet.
Bläää!! Det är som anonym ovan skriver. Att vara förälder handlar om uppfostran, om att finnas där, inte bara på helger eller när man orkar eller vill utan alltid. Att vara förälder handlar väl ändå om att påverka barnen, ge dom en trygg och stabil uppväxt och att alltid vara tillgänglig. Hur är man det om man flyttar ifrån sina barn?

Anonym (flyttat)

Äldre 29 Mar 15:02

#45

N4thali3 skrev 2012-03-29 14:56:53 följande:

Bra skrivet.Det är bara för sorligt att det finns föräldrar som pratar om hur det ska vara, hur man är en bra förälder, hur mycket dem älskar sina barn när dom inte tar sitt ansvar som föräldrar själva. Man "älskar" inte sina barn om man är villig att leva utan dom. Varför ska man sitta och säga gulliga saker som att man älskar sina barn, gör vad som helst för sina barn och att barnen betyder allt när man är villig att leva utan dom.Hur kan man sätta sig själv, sina nöjen och sina behov före sina barns behov. Och de som påstår att dom lämnar bort barnet till den andra föräldern för "barnets" skull borde ifrågasätta sin kärlek till barnet.Bläää!! Det är som anonym ovan skriver. Att vara förälder handlar om uppfostran, om att finnas där, inte bara på helger eller när man orkar eller vill utan alltid. Att vara förälder handlar väl ändå om att påverka barnen, ge dom en trygg och stabil uppväxt och att alltid vara tillgänglig. Hur är man det om man flyttar ifrån sina barn?

Då är alla som skiljer sig och bara har barn vv också idiotiska antar jag??? För dom missar ju trots allt 50% av barnens uppväxt och är inte där varje dag för att blåsa på knät.

Anonym (Usch.)

Äldre 29 Mar 15:06

#46

Anonym (flyttat) skrev 2012-03-29 14:49:55 följande:

På dig låter det som att den förälder som "överger" sitt barn bara lämnar det hos sin andra förälder och vad?? Inte pratar med den om allt i livet, hur dom upplever det?? Vad dom vill?? Vad är det som säger att barnen INTE får nått att säga till om?? Jag säger inte att det är värst för vuxna, för det beror helt på situationen för föräldrar/barn/omgivning osv. Du vet det där med empati och ha förståelse för att saker kanske inte alltid blir som man tänkt sig i livet men man ser till att sköta det så att det blir som bästa för alla parter. För mår ALLA parter bra är det vad som är bäst för barnen i slutändan, lyckliga barn=lyckliga föräldrar!!!!

Lycklig förälder=lyckligt barn är en av de största myterna som florerar. Finns massor av föräldrar som gör en massa saker som gör dem lyckliga utan att det på nåt vis är det bästa för barnet. En del föräldrar blir jättelyckliga av att sitta på puben och bli fulla 4 dagar i veckan. En del föräldrar mår superbra av att lämna spädbarnet till barnvakt en vecka i stöten för att åka på spa eller nån självutvecklingskurs etc etc. Jag säger inte att det är omöjligt att kombinera lycklig förälder och lyckligt barn, men att det på nåt vis skulle hänga ihop att en lycklig förälder är en bra förälder är en myt som vi kan ta död på här och nu. Föräldrarskapet innebär en viss del självuppoffring, så är det.

N4thali3

Äldre 29 Mar 15:09

#47

Anonym (flyttat) skrev 2012-03-29 15:02:55 följande:

Då är alla som skiljer sig och bara har barn vv också idiotiska antar jag??? För dom missar ju trots allt 50% av barnens uppväxt och är inte där varje dag för att blåsa på knät.

Nej alla som skiljer sig är inte dumma i huvudet för det krävs en för att separera men två för att hålla ihop.
Men på tok för många skiljer sig för lätt. Och man förstör ju så mycket för barnen genom att separera.
Man tar ifrån dom förutsättningar de annars hade haft. Men att flytta ifrån sina barn är ett VAL. Att välja att vara otillgänglig för sina barn är även det ett val. Att inte kämpa för att ha sina barn hos sig är även de ett val.
Sen finns det såklart många fina mammor och pappor som kämpar för att få se sina barn så ofta som möjligt men som har en andra förälder till barnet som inte sammarbetar. Nu syftar vi dock på de föräldrarna som väljer att flytta till en annan ort för att sedan träffa sina barn på helgerna endast. Och oavsett orsak till flytt så tar man inte en riktig föräldraroll genom att umgås med sina barn på helgerna eller ibland när man känner för det..
För att leva upp till att man älskar sina barn. Bör man då inte utgå ifrån deras behov före sina egna. Som mamma bör man väl alltid känna att barnet behöver sin mamma?

Lillafrökenfräken

Äldre 29 Mar 15:15

#48

N4thali3 skrev 2012-03-29 14:56:53 följande:

Bra skrivet.
Det är bara för sorligt att det finns föräldrar som pratar om hur det ska vara, hur man är en bra förälder, hur mycket dem älskar sina barn när dom inte tar sitt ansvar som föräldrar själva. Man "älskar" inte sina barn om man är villig att leva utan dom. Varför ska man sitta och säga gulliga saker som att man älskar sina barn, gör vad som helst för sina barn och att barnen betyder allt när man är villig att leva utan dom.
Hur kan man sätta sig själv, sina nöjen och sina behov före sina barns behov. Och de som påstår att dom lämnar bort barnet till den andra föräldern för "barnets" skull borde ifrågasätta sin kärlek till barnet.
Bläää!! Det är som anonym ovan skriver. Att vara förälder handlar om uppfostran, om att finnas där, inte bara på helger eller när man orkar eller vill utan alltid. Att vara förälder handlar väl ändå om att påverka barnen, ge dom en trygg och stabil uppväxt och att alltid vara tillgänglig. Hur är man det om man flyttar ifrån sina barn?

Om det nu är så att det är den som är närvarande som är förälder, varför i hela fridens namn ser inte jag min mammas sambo som en fadersfigur? Han har funnits i mitt liv sen jag var 2,5 år gammal. Idag är jag 35,5. Han har ALDRIG varit i närheten av att vara "pappa/styvpappa/plastpappa/kalladetvadfaanduvillpappa" åt mig trots att han haft "medbestämmande" om hur vår familj ska vara. Han har alltid varit mammas sambo. Jag har en närmare kontakt med min pappa som jag bott med varannan vecka, varannan helg, några veckor på sommaren när han bodde i England etc än vad jag har med min mammas sambo som enligt ditt resonemang borde vara min närmaste fadersfigur.

Jag har ALDRIG mått dåligt över att inte ha min pappa hos mig. Min PAPPA däremot har än idag skitdåligt samvete över att han inte alltid varit fysiskt på plats när jag haft det jobbigt. I skrivande stund har han dåligt samvete över att han inte flyttade tillbaks till Sverige i somras för att vara nära mig. Nu har han dessutom träffat en ny kvinna i det land han bor i (han är inte längre gift med kvinnan som var "orsaken" till att han flyttade dit) och har dåligt samvete för det. Min enda kommentar är att han ska vara lycklig, det är det enda jag vill, att mina föräldrar ska vara lyckliga.

Och detta med att alltid vara tillgänglig. Tänk, det kan min pappa vara från andra sidan jordklotet. Han har alltid bara varit ett telefonsamtal bort. Oavsett vart han bott. Och har han inte kunnat komma och hjälpa mig fysiskt så har han ordnat hjälp på annat vis. Vad som än hänt så har han ALLTID funnits där för mig, precis som min mamma. DET är vad föräldraskap innebär. Sen att man inte alltid kan finnas där fysiskt, ja det är sånt som händer.

Lillafrökenfräken

Äldre 29 Mar 15:19

#49

Anonym (Usch.) skrev 2012-03-29 15:06:37 följande:

Lycklig förälder=lyckligt barn är en av de största myterna som florerar. Finns massor av föräldrar som gör en massa saker som gör dem lyckliga utan att det på nåt vis är det bästa för barnet. En del föräldrar blir jättelyckliga av att sitta på puben och bli fulla 4 dagar i veckan. En del föräldrar mår superbra av att lämna spädbarnet till barnvakt en vecka i stöten för att åka på spa eller nån självutvecklingskurs etc etc. Jag säger inte att det är omöjligt att kombinera lycklig förälder och lyckligt barn, men att det på nåt vis skulle hänga ihop att en lycklig förälder är en bra förälder är en myt som vi kan ta död på här och nu. Föräldrarskapet innebär en viss del självuppoffring, så är det.

Och det finns massvis med föräldrar som stannar i dåliga relationer med bråk, tjafs, iskall tystnad för att det är så man "ska" göra, man "ska" hålla ihop till varje pris för barnens skull.

Pappa försökte det med sin fru. De separerade för nåt år sen efter många om och men. Min lillebror (halvbror) har sagt rakt ut till pappa att han önskar de hade separerat tidigare för nu mår båda hans föräldrar så mycket bättre än vad de gjorde när de bodde under samma tak.

Anonym (flyttat)

Äldre 29 Mar 15:22

#50

Anonym (Usch.) skrev 2012-03-29 15:06:37 följande:

Lycklig förälder=lyckligt barn är en av de största myterna som florerar. Finns massor av föräldrar som gör en massa saker som gör dem lyckliga utan att det på nåt vis är det bästa för barnet. En del föräldrar blir jättelyckliga av att sitta på puben och bli fulla 4 dagar i veckan. En del föräldrar mår superbra av att lämna spädbarnet till barnvakt en vecka i stöten för att åka på spa eller nån självutvecklingskurs etc etc. Jag säger inte att det är omöjligt att kombinera lycklig förälder och lyckligt barn, men att det på nåt vis skulle hänga ihop att en lycklig förälder är en bra förälder är en myt som vi kan ta död på här och nu. Föräldrarskapet innebär en viss del självuppoffring, så är det.

Nu vred du på det jag skrev och kunde därmed tolka det till det du ville.....jag skrev VÄLDIGT tydligt lyckliga BARN=lyckliga föräldrar. DVS barnens lycka gör att föräldrarna kan vara lyckliga, jag sa inte ett pip om att en lycklig förälder är en bra förälder. Men däremot är jag helt övertygad om att en lycklig förälder är en bättre förälder än en olycklig.

Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

INNEHÅLL