Anonym

Äldre 21 Mar 21:49

105 svar

Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

Hej.
Jag står inför ett val att lämna mitt barn, 10 år till pappan för att flytta till mitt barndomshem. Det är många orsaker bakom beslutet och för att jag själv ska överleva är detta det enda rätta.

Jag ville att vi gemensamt skulle lägga fram alternativen och att 10-åringen skulle få vara med och tycka & tänka i detta men han säger att vårt barn är för litet för ett sånt beslut. Min övertygelse är att vårt barn måste få vara med & påverka utgången i detta. Hans övertygelse är att eftersom jag flyttar har jag ingen rätt att få med vårt barn. Vi skulle kunna få ett fantastiskt bra liv i stugan, nära till min familj & mina vänner, som har barn i samma ålder. Vår 10-årings pappa säger toknej.

Jag är nu (nästan beredd) att ge upp att "fightas" med honom, trots att jag tycker han är enkelspårig. Dels för att barnet skulle ha det bra hos honom även om det blir "överkört" men mest för att jag inte ORKAR bråka.
Jag har föreslagit att diskutera fram en lösning med familjerättens hjälp. Han tycker inte det finns något att diskutera.

Så ni ensamma mammor som flyttat långt från era barn, funkar det för er? För era barn?

Han säger att jag e puckad som flyttar.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-21 22:04
Nu är min fråga alltså till mammor som lämnat sina barn & hur de klarat detta. Samhället och de som inte är min familj/vänner dömer mig redan för detta fast jag vill få till en bra hållbar lösning, var så säker.
Jag har levt i ett helvete som sista åren vilket jag inte tänker gå in på här men för mig gäller det som jag skrev överlevnad. Så jag ber vänligen & bestämt er med sådana synpunkte att skippa dom och välkomnar mammorna i liknande sits!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-24 12:03
Vill tacka er modiga som vågat svara. Jag köper allas åsikter. Men känner sorg med 'Usch' som verkar tro att allt är svart eller vitt. Och verkar tro att detta är ett lätt beslut.
Hur jag än väljer, hur det än blir så kommer det bli jobbigt för mitt barn.
Jag är inte självmordsbenägen men i somras, när en mamma tog livet av sina barn kan jag säga att jag kände igen mig. Hon var också ensam & ekonomin brakade ihop. Jag förstår att man kan må så dåligt att hjärnan kortsluter. Där vill inte jag hamna.
Innan jag själv hamnade där jag är idag har jag inte förstått vad det innebär att må dåligt. Men jag har aldrig dömt någon heller.
Jag VET att mitt barn skulle få det bra hos sin pappa. JAG tycker att det är bra föräldraskap, att våga erkänna att man mår dåligt, att man behöver en förändring i sin livs situation för att kunna må bättre. Att inte fortsätta bita ihop, krascha ihop år ut & år in, när man VET vad det är som felar. Mitt barn är så stort att hen förstår att jag inte mår bra.
Så, återigen, tack till er som vågat dela med er i ett otroligt tabu/samhällsoförstående ämne!
Jag misstänker att det finns flera mammor out there men när det finns såna som 'usch' som lägger sig i (fast det inte gett mig någon klarhet i mina frågor jag sökte) så förstår jag er till fullo.
Kram från mig till er!

SupersurasunkSara

Äldre 29 Mar 15:45

#61

TS, mitt tips är att låta barnet få tala med skolans kurator om detta, eller någon annan vuxen med liknande kompetens. Den personen står ju BARA på barnets sida och struntar i vad ni föräldrar tycker. Då får ni en åsikt från barnet som inte färgas av barnets (ev) önskan att vara hos den han/hon tror behöver barnet mest.

Jag gjorde så när mina barns far krånglade och ville få dottern (9 år) att välja varpå hon blev helt förtvivlad. Jag trodde inte det var till henens bästa, dels pga att hon själv sa att om jag flyttar så vet ajg att jag får träffa dig OCKSÅ och så har ni isf ett barn var. (Pappans engagemang vid detta tillfälle var inte något att hurra över)

Men eftersom det också var MIN önskan att hon skulle bo kvar hemma hos mig så lät jag henne tala med skolans kurator (så att det inte var MIN önskan som skulle styra) som sa att barn i den här åldern ser sällan vad de LÄMNAR de ser bara vad de vinner och ofta så flyttade barn tillbaka till den förälder de tidigare bott hos om de ändå flyttade till den andra. de såg bara vad de 'vann', men inte vad de förlorade.

Ditt barn är förmodligen moget nog att säga sin åsikt och uttrycka sin önskan, men ska ALDRIG tvingas välja.

Kram och lycka till!

Lillafrökenfräken

Äldre 29 Mar 15:48

#62

N4thali3 skrev 2012-03-29 15:32:47 följande:

Bråka för tusan inte framför barnen då.
Barn säger saker utan att veta vad saker innebär. Barn och ungdommar tycker oftast om det som gynnar dom för stunden och tänker inte längre. Nu vet jag inte hur din pappas situation såg ut men allt för många släpper för lätt.
Hur ska man kunna framgå som ett gott föredömme och visa sina barn hur en familj ska vara om man är ostabil och byter partners varje år. Då kommer barnen bli lika ostabila själva mest troligt.

Man behöver inte bråka framför barnen för att de ska märka att nåt är fel mellan föräldrarna. Bara så du vet.

Jag kan berätta hur pappas situation såg ut. Han levde olycklig i ett äktenskap i ca 15 år (de var gifta i ca 20) innan han äntligen tog mod till sig att separera. Allt för att han ville vara nära sin son, allt för att han inte ville göra samma misstag med min bror som med mig. Resultatet? Han var fysiskt närvarande men inte mentalt. Min styvmor pratade en gång med min bror och berättade om att en gång i tiden hade pappa varit även mentalt närvarande, att de gjorde saker tillsammans. Min brors svar på det var "Det minns inte jag".

Varför måste alternativet till kärnfamilj vara att byta partners varje år?

N4thali3

Äldre 29 Mar 15:53

#63

Anonym (flyttat) skrev 2012-03-29 15:45:02 följande:

Hahaha vad är du född på för planet???? Hur kan du dra allas skilsmässor och separationer över en kam?? Du säger själv att du aldrig varit i en sån situation så hur kan du ha så mycket åsikter?? Fascinerande??

Inte allas skiljsmässor. Men MÅNGA som jag skrev ovan.. Så verkligen inte alla..
Och åsikter får man alltid ha. Målet är väl för de flesta att aldrig hamna där. Eller strävar du efter en separation?
Som jag tidigare sa så är det såklart okej vid separationer där båda föräldrarna tar sin roll och sitt ansvar. Med att "kämpa" eller försöka rättare sagt så menar jag att man gör allt man kan för att finnas för barnen så mycket som man bara kan. Det innebär att prioritera barnen före sig själv och sina behov.

I fall där man separerar och ena föräldrar "ger" över barnet till det andra för att sedan finnas varannan helg i barnets liv och uppväxt så tycker jag att den förälderna som "backar undan" är dålig som förälder

Lillafrökenfräken

Äldre 29 Mar 15:54

#64

Anonym (Usch.) skrev 2012-03-29 15:45:27 följande:

Det är en väldigt skillnad på att separera och att separera och välja att flytta många många mil ifrån sitt barn, vilket är det vi här diskuterar. Har aldrig förespråkat på nåt vis att man ska hålla ihop ett dåligt förhållande "för barnens skull" Däremot anser jag att man har en jävla skyldighet att stanna kvar i barnets närhet.

Så det är bättre att vara fysiskt närvarande än psykiskt? Det är bättre att vara fysiskt närvarande men inte kunna prata med sina barn än att vara en lite längre bit bort men ha i princip daglig kontakt via telefon, mail, skype etc? Bara för att man bor när abetyder inte det att man finns mer i sitt barns liv än om man bor en bit bort. Det är DET jag vill få fram.

Men som sagt, vi som har BRA erfarenheter av fysiskt frånvarande men mentalt närvarande föräldrar räknas inte.... För vi vet ju inte att vi egentligen mår skit och piss över att vi haft en fysiskt frånvarande förälder *ironin flödar*

Alla lösningar passar inte alla. Oavsett hur nära eller långt bort föräldrarna bor ifrån varandra, oavsett om det är hos mamman eller pappan barnet bor.

N4thali3

Äldre 29 Mar 15:56

#65

Lillafrökenfräken skrev 2012-03-29 15:48:52 följande:

Man behöver inte bråka framför barnen för att de ska märka att nåt är fel mellan föräldrarna. Bara så du vet.

Jag kan berätta hur pappas situation såg ut. Han levde olycklig i ett äktenskap i ca 15 år (de var gifta i ca 20) innan han äntligen tog mod till sig att separera. Allt för att han ville vara nära sin son, allt för att han inte ville göra samma misstag med min bror som med mig. Resultatet? Han var fysiskt närvarande men inte mentalt. Min styvmor pratade en gång med min bror och berättade om att en gång i tiden hade pappa varit även mentalt närvarande, att de gjorde saker tillsammans. Min brors svar på det var "Det minns inte jag".

Varför måste alternativet till kärnfamilj vara att byta partners varje år?

Det var väldigt fint av din far tycker jag. Ibland så blir det fel när man försöker göra rätt helt enkelt. Men ingen kan klandra honom för att han inte har försökt iallafall..

Tyvärr är det väl så att många som separerar , sällan endast separerar en gång..

N4thali3

Äldre 29 Mar 16:00

#66

Lillafrökenfräken skrev 2012-03-29 15:54:01 följande:

Så det är bättre att vara fysiskt närvarande än psykiskt? Det är bättre att vara fysiskt närvarande men inte kunna prata med sina barn än att vara en lite längre bit bort men ha i princip daglig kontakt via telefon, mail, skype etc? Bara för att man bor när abetyder inte det att man finns mer i sitt barns liv än om man bor en bit bort. Det är DET jag vill få fram.

Men som sagt, vi som har BRA erfarenheter av fysiskt frånvarande men mentalt närvarande föräldrar räknas inte.... För vi vet ju inte att vi egentligen mår skit och piss över att vi haft en fysiskt frånvarande förälder *ironin flödar*

Alla lösningar passar inte alla. Oavsett hur nära eller långt bort föräldrarna bor ifrån varandra, oavsett om det är hos mamman eller pappan barnet bor.

Men skojar du eller? varför antingen eller? en bra förälder ska närvara fyskiskt och psykiskt. MIN åsikt är att man är en dålig förälder som inte ska ha barn om man VÄLJER att inte finnas för sina barn i vardagen. Tror du seriöst att man kan uppfostra ett barn via msn ? skype ? eller liknade????

Och absolut så finns det föräldrar som bor nära som inte sköter sin roll. Min mor bor närmast mig och min man och är trots det den som alltid varit minst brydd och involverad. Och vi behandlar henne nu därefter.
Men som förälder så är det ens uppgift att finnas för sina barn. Oavsett vad!

Lillafrökenfräken

Äldre 29 Mar 16:04

#67

N4thali3 skrev 2012-03-29 15:56:48 följande:

Det var väldigt fint av din far tycker jag. Ibland så blir det fel när man försöker göra rätt helt enkelt. Men ingen kan klandra honom för att han inte har försökt iallafall..

Tyvärr är det väl så att många som separerar , sällan endast separerar en gång..

Tja, 2 gånger på 35 år tycker inte jag är speciellt mycket. Min lillebror håller som sagt inte direkt med dig om att det var fint av pappa att stanna i ett olyckligt äktenskap eftersom han sagt till pappa att han önskar att pappa och min styvmor separerat tidigare. Pappa är mer närvarande nu i lillebrors liv (lillebror är 22) än han var när de bodde ihop. Lillebror har inte många lyckliga minnen av sina föräldrar ihop från sin uppväxt. Jag tycker det är enormt tragiskt jag att lillebror inte minns när de gjorde saker ihop... Jag har haft mer kvalitetstid med vår pappa än lillebror haft som haft pappa fysiskt närvarande hela sin uppväxt.

Anonym (flyttat)

Äldre 29 Mar 16:05

#68

N4thali3 skrev 2012-03-29 15:53:39 följande:

Inte allas skiljsmässor. Men MÅNGA som jag skrev ovan.. Så verkligen inte alla..Och åsikter får man alltid ha. Målet är väl för de flesta att aldrig hamna där. Eller strävar du efter en separation?Som jag tidigare sa så är det såklart okej vid separationer där båda föräldrarna tar sin roll och sitt ansvar. Med att "kämpa" eller försöka rättare sagt så menar jag att man gör allt man kan för att finnas för barnen så mycket som man bara kan. Det innebär att prioritera barnen före sig själv och sina behov.I fall där man separerar och ena föräldrar "ger" över barnet till det andra för att sedan finnas varannan helg i barnets liv och uppväxt så tycker jag att den förälderna som "backar undan" är dålig som förälder

Jo alla får ha åsikter men det som är fascinerande är att man har så mycket åsikter om saker som man inte har nån som helst koppling till. Om nu så himla många skilsmässor som du pratar om bara är för att folk lessnat, är det nått du faktiskt VET?? VET du att det inte varit otrohet, misshandel, alkoholbekymmer osv?? JAG gjorde valet att inte dra mina barn inför domstol, pga att det var DERAS önskemål. Dom ville inte prata med oberoende personer, dom ville inte ta ställning, dom ville inte. PUNKT!!!! Jag skulle aldrig aldrig tvinga mina barn genom en rättegång pga att JAG tycker att jag har större rätt till mina barn än pappan. Och vet du nu ska jag säga en sak som chockar dig: Familjerätten tyckte att jag gjorde RÄTT!!!!!!!

Lillafrökenfräken

Äldre 29 Mar 16:07

#69

N4thali3 skrev 2012-03-29 16:00:49 följande:

Men skojar du eller? varför antingen eller? en bra förälder ska närvara fyskiskt och psykiskt. MIN åsikt är att man är en dålig förälder som inte ska ha barn om man VÄLJER att inte finnas för sina barn i vardagen. Tror du seriöst att man kan uppfostra ett barn via msn ? skype ? eller liknade????

Och absolut så finns det föräldrar som bor nära som inte sköter sin roll. Min mor bor närmast mig och min man och är trots det den som alltid varit minst brydd och involverad. Och vi behandlar henne nu därefter.
Men som förälder så är det ens uppgift att finnas för sina barn. Oavsett vad!

Det är ni som hela tiden väljer antingen eller. Det är ni som säger att en fysiskt frånvarande förälder per automatik är en dålig förälder.

Tja, min pappa har lyckats lära mig rätt bra värderingar ihop med min mamma via snigelpost. På den tiden fanns inget annat.

Anonym (Usch.)

Äldre 29 Mar 16:08

#70

Lillafrökenfräken skrev 2012-03-29 15:54:01 följande:

Så det är bättre att vara fysiskt närvarande än psykiskt? Det är bättre att vara fysiskt närvarande men inte kunna prata med sina barn än att vara en lite längre bit bort men ha i princip daglig kontakt via telefon, mail, skype etc? Bara för att man bor när abetyder inte det att man finns mer i sitt barns liv än om man bor en bit bort. Det är DET jag vill få fram.

Men som sagt, vi som har BRA erfarenheter av fysiskt frånvarande men mentalt närvarande föräldrar räknas inte.... För vi vet ju inte att vi egentligen mår skit och piss över att vi haft en fysiskt frånvarande förälder *ironin flödar*

Alla lösningar passar inte alla. Oavsett hur nära eller långt bort föräldrarna bor ifrån varandra, oavsett om det är hos mamman eller pappan barnet bor.

Vad sägs om att vara närvarande BÅDE psykiskt och fysiskt? Varför ställa de sakerna emot varandra? Båda sakerna krävs av en adekvat förälder. Att avlägsna sig fysiskt många många mil är en föräldrarbrist, så även att avlägsna sig psykiskt. Punkt.

Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

INNEHÅLL