Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

Hur är det ställt med ens känsloliv om man blir lycklig av att bara träffa sina barn varannan helg?

Visst är det bra om båda föräldrarna mår bra, men en absolut förutsättning för att faktiskt kunna fungera som en kvalitativ förälder är faktiskt att man finns i hyfsad närhet. Annars blir man möjligtivs en rolig helgperson, men att inbilla sig att man under dessa förutsättningar kan fungera som en förälder är faktiskt självbedrägeri.

Att träffa sitt barn varannan helg endast är absolut inte nog för att man ska kunna fungera som "förälder"
Att vara förälder innebär att man finns tillgänglig, delar ett vardagsliv på något sätt, helt omöjligt att finnas i exempelvis ett annat land och träffa barnet en gång i månaden och fortfarande ha en föräldrarfunktion. HELT omöjligt. En förälder finns där och tar hand om sitt barn, delar måltider med sitt barn. Finns där för vardagliga konversationer och fostran. Finns där för att blåsa när barnet slagit i knät, skratta när barnet sätter på sig en rolig hatt etc etc etc. Det är inte GENERNA som gör en förälder utan alla dagar och nätter som man växer tillsammans med sitt barn.

Bra skrivet.
Det är bara för sorligt att det finns föräldrar som pratar om hur det ska vara, hur man är en bra förälder, hur mycket dem älskar sina barn när dom inte tar sitt ansvar som föräldrar själva. Man "älskar" inte sina barn om man är villig att leva utan dom. Varför ska man sitta och säga gulliga saker som att man älskar sina barn, gör vad som helst för sina barn och att barnen betyder allt när man är villig att leva utan dom.
Hur kan man sätta sig själv, sina nöjen och sina behov före sina barns behov. Och de som påstår att dom lämnar bort barnet till den andra föräldern för "barnets" skull borde ifrågasätta sin kärlek till barnet.
Bläää!!  Det är som anonym ovan skriver. Att vara förälder handlar om uppfostran, om att finnas där, inte bara på helger eller när man orkar eller vill utan alltid. Att vara förälder handlar väl ändå om att påverka barnen, ge dom en trygg och stabil uppväxt och att alltid vara tillgänglig. Hur är man det om man flyttar ifrån sina barn?

Lycklig förälder=lyckligt barn är en av de största myterna som florerar. Finns massor av föräldrar som gör en massa saker som gör dem lyckliga utan att det på nåt vis är det bästa för barnet. En del föräldrar blir jättelyckliga av att sitta på puben och bli fulla 4 dagar i veckan. En del föräldrar mår superbra av att lämna spädbarnet till barnvakt en vecka i stöten för att åka på spa eller nån självutvecklingskurs etc etc. Jag säger inte att det är omöjligt att kombinera lycklig förälder och lyckligt barn, men att det på nåt vis skulle hänga ihop att en lycklig förälder är en bra förälder är en myt som vi kan ta död på här och nu. Föräldrarskapet innebär en viss del självuppoffring, så är det.

Vi alla har olika deifinitioner utav hur man uppfostrar barn rätt, hur man är förälder osv.
Som anonym skriver så är det en myt att barnen mår bra om föräldrarna mår bra.
Hur ofta i dagens samhälle ser man inte föräldrar som lämnar bort sina barn regelbundet för att "roa" sig. Sen peppar som sig själva med att barnen mår bra om dom mår bra?
Jag vet inte hur gammal du är men när ett barn är litet och enligt mig tills barnet är myndigt, klarar sig själv, har ny familj, är stabil ekonomiskt så är det föräldrarnas uppgift att finnas där.
Enligt mig är man en dålig förälder om man inte finns där i vardagen för sina barn. Det är så barnen uppfostras och får sina värderingar. Det är inte genom att träffa en förälder och bara ha roligt någon gång varje helg. 
Det är kanonbra att DU trivs med din situation. Men jag skulle skämmas som förälder om jag inte prioriterade och fanns där för mina barn..

Exempel
Eva och Anders är ett par med en 10 årig dotter.
Dom ska nu separera. Anders vägrar släppa sin dotter och vill kämpa för att ha henne kvar hemma.
Eva väljer att flytta till sin hemstad, säg 10 mil bort för att sedan ta dottern på helgerna och när det passar..

Är inte "Eva" då en fruktansvärt dålig mamma. Oavsett om hon flyttar pga ny kärlek, för skojs skull eller vad det nu kan vara. Jag köper att man flyttar så nära sitt barn som möjligt för att fortfarande kunna vara involverad i barnens vardag. För att hjälpa med läxor, lära känna barnens umgänge för att se att barnen inte trampar snett, för att lära barnen rätt och fel, för att markera när barnen gör fel, för att bara ha vardagskonversationer med barnen, för att lära barnen vardagssysslor. Att vara förälder innefattar ju så mycket mer än att göra lite roligt en dag i veckan med barnen.                 
Dessutom så bör man verkligen tänka igenom en separation när man har barn i påverkande ålder. Barn lär sig spela mellan föräldrar och det blir sällan lika bra med barn som får olika budskap från två olika personer. Jag tycker att man borde prata igenom värderingar, vad man vill i livet, uppfostran osv INNAN man skaffar barn. Det finns ju så många som separerar pga olika åsikter flera år senare. Sen så funkar det inte alltid. Men man bör ju alltid göra det man kan...
 

Bråka för tusan inte framför barnen då.
Barn säger saker utan att veta vad saker innebär. Barn och ungdommar tycker oftast om det som gynnar dom för stunden och tänker inte längre. Nu vet jag inte hur din pappas situation såg ut men allt för många släpper för lätt.
Hur ska man kunna framgå som ett gott föredömme och visa sina barn hur en familj ska vara om man är ostabil och byter partners varje år. Då kommer barnen bli lika ostabila själva mest troligt.

    

Det är en väldigt skillnad på att separera och att separera och välja att flytta många många mil ifrån sitt barn, vilket är det vi här diskuterar. Har aldrig förespråkat på nåt vis att man ska hålla ihop ett dåligt förhållande "för barnens skull" Däremot anser jag att man har en jävla skyldighet att stanna kvar i barnets närhet.

Det var väldigt fint av din far tycker jag. Ibland så blir det fel när man försöker göra rätt helt enkelt. Men ingen kan klandra honom för att han inte har försökt iallafall..

Tyvärr är det väl så att många som separerar , sällan endast separerar en gång..
   

Men skojar du eller? varför antingen eller? en bra förälder ska närvara fyskiskt och psykiskt. MIN åsikt är att man är en dålig förälder som inte ska ha barn om man VÄLJER att inte finnas för sina barn i vardagen. Tror du seriöst att man kan uppfostra ett barn via msn ? skype ? eller liknade???? 

Och absolut så finns det föräldrar som bor nära som inte sköter sin roll. Min mor bor närmast mig och min man och är trots det den som alltid varit minst brydd och involverad. Och vi behandlar henne nu därefter.
Men som förälder så är det ens uppgift att finnas för sina barn. Oavsett vad!