• Anonym

    Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

    Hej.
    Jag står inför ett val att lämna mitt barn, 10 år till pappan för att flytta till mitt barndomshem. Det är många orsaker bakom beslutet och för att jag själv ska överleva är detta det enda rätta.

    Jag ville att vi gemensamt skulle lägga fram alternativen och att 10-åringen skulle få vara med och tycka & tänka i detta men han säger att vårt barn är för litet för ett sånt beslut. Min övertygelse är att vårt barn måste få vara med & påverka utgången i detta. Hans övertygelse är att eftersom jag flyttar har jag ingen rätt att få med vårt barn. Vi skulle kunna få ett fantastiskt bra liv i stugan, nära till min familj & mina vänner, som har barn i samma ålder. Vår 10-årings pappa säger toknej.

    Jag är nu (nästan beredd) att ge upp att "fightas" med honom, trots att jag tycker han är enkelspårig. Dels för att barnet skulle ha det bra hos honom även om det blir "överkört"  men mest för att jag inte ORKAR bråka.
    Jag har föreslagit att diskutera fram en lösning med familjerättens hjälp. Han tycker inte det finns något att diskutera.

    Så ni ensamma mammor som flyttat långt från era barn, funkar det för er? För era barn? 

       Han säger att jag e puckad som flyttar. 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-21 22:04
    Nu är min fråga alltså till mammor som lämnat sina barn & hur de klarat detta. Samhället och de som inte är min familj/vänner dömer mig redan för detta fast jag vill få till en bra hållbar lösning, var så säker.
    Jag har levt i ett helvete som sista åren vilket jag inte tänker gå in på här men för mig gäller det som jag skrev överlevnad. Så jag ber vänligen & bestämt er med sådana synpunkte att skippa dom och välkomnar mammorna i liknande sits!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-24 12:03
    Vill tacka er modiga som vågat svara. Jag köper allas åsikter. Men känner sorg med 'Usch' som verkar tro att allt är svart eller vitt. Och verkar tro att detta är ett lätt beslut.
    Hur jag än väljer, hur det än blir så kommer det bli jobbigt för mitt barn.
    Jag är inte självmordsbenägen men i somras, när en mamma tog livet av sina barn kan jag säga att jag kände igen mig. Hon var också ensam & ekonomin brakade ihop. Jag förstår att man kan må så dåligt att hjärnan kortsluter. Där vill inte jag hamna.
    Innan jag själv hamnade där jag är idag har jag inte förstått vad det innebär att må dåligt. Men jag har aldrig dömt någon heller.
    Jag VET att mitt barn skulle få det bra hos sin pappa. JAG tycker att det är bra föräldraskap, att våga erkänna att man mår dåligt, att man behöver en förändring i sin livs situation för att kunna må bättre. Att inte fortsätta bita ihop, krascha ihop år ut & år in, när man VET vad det är som felar. Mitt barn är så stort att hen förstår att jag inte mår bra.
    Så, återigen, tack till er som vågat dela med er i ett otroligt tabu/samhällsoförstående ämne!
    Jag misstänker att det finns flera mammor out there men när det finns såna som 'usch' som lägger sig i (fast det inte gett mig någon klarhet i mina frågor jag sökte) så förstår jag er till fullo.
    Kram från mig till er!

  • Svar på tråden Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?
  • Anonym (Usch.)

    Ja det är onekligen helt galet att flytta långt bort ifrån sitt barn, vare sig man är mamma eller pappa. Ett otroligt svek mot sitt barn. Du borde skämmas. Men tyvärr är det ju barnet som får betala priset. När man väljer att skaffa barn får man vara beredd på att göra uppoffringar. Stackars barn. Barnets pappa har givetvis helt rätt.

  • Mandy1981

    tyvärr måste du räkna med såna svar, om inte så får di inget svar alls för det är ytterst få mammor som gör så. du skriver att du gör det för att överleva, men hur överlever du utan ditt barn??? för en mysig stuga??? sorry men man måste bara reagera på det om även bara för att öppna ögonen för dig. må pappan vara hur han är annars men han har rätt i detta fall. att flytta ifrån sitt barn är bara sjukt och att låta ett barn bestämma vilken han älskar mer för att antingen stanna eller flytta är bland det värsta man kan ett barn utsätta för. jisses tänk efter, det är din son, sen 10 år tillbaka och du orkar inte bråka för det???? är stugan mer värd än sonen????

  • Nett

    Mandy: Jag tror inte det är stugan som drar faktiskt...läs mellan raderna!!!

    Annonym: Jag kan delvis känna med dig, jag har oxå flyttat långt MEN jag fick med mig mina barn tack o lov...men en flytt "hem" för mig var det som räddade mig från att falla isär och dö typ......jag förstår din längtan hem...till trygghet mm.

    Vi vet inte alls vad som hänt dig, mellan er eller med vilka grunder du gör valet.

    Finns ju alltid möjlighet för dig att flytta tillbaks igen om det skulle bli för jobbigt...eller hur!!??
    Vem vet, när du flyttat så kanske sonen vill oxå....hur ska då pappan kunna stå ivägen?? ett barn får ju välja vart det ska bo när de fyllt 12 år.

    Lycka till....

  • Tow2Mater

    Av nån anledning döms mammor som flyttar mycket mycket hårdare än pappor som flyttar. Själv flyttade jag med mamma som 7-åring långt ifrån pappa, och det har gått bra. Ser ingen skillnad om det varit mamma som flyttat och jag stannat med pappa, det är ju val som görs, och sen får man anpassa sig och ändra vartefter hur det funkar eller inte funkar.

    Hur ofta skulle du kunna träffa dottern?

  • Nett

    tillägg: jag skrev fel då jag skrev "son"...fick det från ng annan tråd...din 10-åring menar jag ;)

  • Anonym (dg)

    Att ett barn får välja själv när det är 12 år är visst den mest seglivade felaktigheten som finns, det finns inget sådant som existerar längre. Man ser till barnets önskemål utifrån mognad att fatta beslut, ett äldre barns önskan väger väldigt tungt men det handlar som sagt om barnets mognad.

  • Anonym (mamma!)

    När min son var tre år flyttade jag till en stor stad, och sonen bodde varannan månad hos mig, varannan hos sin pappa. Detta fungerade bra! Men när det var dags för skolan var vi tvungna att bestämma vart han skulle bo.
    Jag gick med på att låta honom bo hos sin pappa, mycket för tryggheten i en liten stad, närhet till sin mormor etc etc. Men jag sa till hans pappa att detta var tillfälligt, och att vi skulle ta upp frågan igen.
    Mitt livs största misstag. Varför lita på en man som jag en gång valt att lämna just för att han var oärlig!!?? Hans svar - vänd dig till tingsrätten!

    Jag vill inget hellre än att sonen ska bo hos mig, men har inte velat dra upp honom från det livet han har nu. Kan inte göra så mot honom.
    Jag har under flera års tid åkt till honom en gång i månaden, gett honom mobil så att vi kan prata varje dag.

    Jag har ofta blivit dömd av samhället, men jag vet hur mycket jag älskar min son och att jag skulle dö för honom - därför kan folk säga vad de vill. Det är bara de som inte vet vad de pratar om!

    Men tänk efter ordentligt innan du flyttar. Se till att använda familjerätten INNAN, så att pappan inte kan köra över dig i framtiden. Se över dina rättigheter! Det gjorde inte jag och ångrar mig fruktansvärt mycket!

    Lycka till!

  • Anonym (Usch.)
    Anonym (mamma!) skrev 2012-03-23 10:59:56 följande:
    När min son var tre år flyttade jag till en stor stad, och sonen bodde varannan månad hos mig, varannan hos sin pappa. Detta fungerade bra! Men när det var dags för skolan var vi tvungna att bestämma vart han skulle bo.
    Jag gick med på att låta honom bo hos sin pappa, mycket för tryggheten i en liten stad, närhet till sin mormor etc etc. Men jag sa till hans pappa att detta var tillfälligt, och att vi skulle ta upp frågan igen.
    Mitt livs största misstag. Varför lita på en man som jag en gång valt att lämna just för att han var oärlig!!?? Hans svar - vänd dig till tingsrätten!

    Jag vill inget hellre än att sonen ska bo hos mig, men har inte velat dra upp honom från det livet han har nu. Kan inte göra så mot honom.
    Jag har under flera års tid åkt till honom en gång i månaden, gett honom mobil så att vi kan prata varje dag.

    Jag har ofta blivit dömd av samhället, men jag vet hur mycket jag älskar min son och att jag skulle dö för honom - därför kan folk säga vad de vill. Det är bara de som inte vet vad de pratar om!

    Men tänk efter ordentligt innan du flyttar. Se till att använda familjerätten INNAN, så att pappan inte kan köra över dig i framtiden. Se över dina rättigheter! Det gjorde inte jag och ångrar mig fruktansvärt mycket!

    Lycka till!
    Vatrför skulle sonen bo hos pappan tillfälligt? Ni bestämde att han skulle bo där och börja skola där, och sedan en dag så skulle du bara på eget bevåg bestämma dig för att rycka upp ungen? Pappan kanske behövde vara oärlig för att tillförsäkra sig om att barnen skulle få en stabil tillvaro. Helt sjukt förövrigt att ha varannanmånadsboende för en treåring. En månad borta från en förälder i sträck.....Så jävla vansinnigt....herregud. Det hade nog inte hjälpt så hemsk mycket om du vänt dig till tingsrätten, då de ska se till barnets behov före mammans eller pappans. Om barnet hade en bra stabil tillvaro hos en pappa som inte var olämplig hade de ändå inte beslutat att rycka upp ungen från det, för att det passade din näbb just den månaden att vilja ha tillbaks barnet. Bara det faktum att du aldrig ändå kämpade för ditt barn visar ju på att intresset från din sida knappast var särskilt stort ändå.
  • Anonym (mamma!)
    Anonym (Usch.) skrev 2012-03-23 11:16:40 följande:
    Vatrför skulle sonen bo hos pappan tillfälligt? Ni bestämde att han skulle bo där och börja skola där, och sedan en dag så skulle du bara på eget bevåg bestämma dig för att rycka upp ungen? Pappan kanske behövde vara oärlig för att tillförsäkra sig om att barnen skulle få en stabil tillvaro. Helt sjukt förövrigt att ha varannanmånadsboende för en treåring. En månad borta från en förälder i sträck.....Så jävla vansinnigt....herregud. Det hade nog inte hjälpt så hemsk mycket om du vänt dig till tingsrätten, då de ska se till barnets behov före mammans eller pappans. Om barnet hade en bra stabil tillvaro hos en pappa som inte var olämplig hade de ändå inte beslutat att rycka upp ungen från det, för att det passade din näbb just den månaden att vilja ha tillbaks barnet. Bara det faktum att du aldrig ändå kämpade för ditt barn visar ju på att intresset från din sida knappast var särskilt stort ändå.
    Som sagt, folk kan säga vad de vill.

    Du får tycka att du är världens bästa förälder och jag världens sämsta. Ska inte ta det ifrån dig eftersom det verkar vara så viktigt för dig att visa vilken bra människa du är.

    Jag älskar människor som sitter och trycker ner på andra för att få sig själva att må lite bättre.
    Hoppas att mitt inlägg fick dig att må lite bättre!
    Ha en skön solig fredag!
  • Mattias 81

    Varför förväntas det vara enklare för en pappa?

    Jag har själv utbildningar som gör det i princip omöjligt för mig att få jobb i närheten av mina barn.
    Närmast är 2 timmar med bil.
    Hur ska jag göra? Ska jag försöka ta ett jobb som inte motsvarar min utbildning för att kunna vara nära barnen även om jag inte kommer kunna köpa ett hus på många många år och inte kan ge mina barn mer än det nödvändiga.

    Eller ska jag flytta för att kunna få bra jobb med bra lön där jag kan köpa hus och ge mina barn det de vill ha men inte kunna träffa de mer än varannan helg?

    Som pappa tycker jag det är skitsvårt och har ännu inte bestämt mig.
    Vad gäller barnen så kan det nog vara hugget som stucket vilken förälder det är som i princip försvinner ur deras liv och hur de upplever det.

Svar på tråden Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?