Anonym

Äldre 21 Mar 21:49

105 svar

Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

Hej.
Jag står inför ett val att lämna mitt barn, 10 år till pappan för att flytta till mitt barndomshem. Det är många orsaker bakom beslutet och för att jag själv ska överleva är detta det enda rätta.

Jag ville att vi gemensamt skulle lägga fram alternativen och att 10-åringen skulle få vara med och tycka & tänka i detta men han säger att vårt barn är för litet för ett sånt beslut. Min övertygelse är att vårt barn måste få vara med & påverka utgången i detta. Hans övertygelse är att eftersom jag flyttar har jag ingen rätt att få med vårt barn. Vi skulle kunna få ett fantastiskt bra liv i stugan, nära till min familj & mina vänner, som har barn i samma ålder. Vår 10-årings pappa säger toknej.

Jag är nu (nästan beredd) att ge upp att "fightas" med honom, trots att jag tycker han är enkelspårig. Dels för att barnet skulle ha det bra hos honom även om det blir "överkört" men mest för att jag inte ORKAR bråka.
Jag har föreslagit att diskutera fram en lösning med familjerättens hjälp. Han tycker inte det finns något att diskutera.

Så ni ensamma mammor som flyttat långt från era barn, funkar det för er? För era barn?

Han säger att jag e puckad som flyttar.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-21 22:04
Nu är min fråga alltså till mammor som lämnat sina barn & hur de klarat detta. Samhället och de som inte är min familj/vänner dömer mig redan för detta fast jag vill få till en bra hållbar lösning, var så säker.
Jag har levt i ett helvete som sista åren vilket jag inte tänker gå in på här men för mig gäller det som jag skrev överlevnad. Så jag ber vänligen & bestämt er med sådana synpunkte att skippa dom och välkomnar mammorna i liknande sits!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-24 12:03
Vill tacka er modiga som vågat svara. Jag köper allas åsikter. Men känner sorg med 'Usch' som verkar tro att allt är svart eller vitt. Och verkar tro att detta är ett lätt beslut.
Hur jag än väljer, hur det än blir så kommer det bli jobbigt för mitt barn.
Jag är inte självmordsbenägen men i somras, när en mamma tog livet av sina barn kan jag säga att jag kände igen mig. Hon var också ensam & ekonomin brakade ihop. Jag förstår att man kan må så dåligt att hjärnan kortsluter. Där vill inte jag hamna.
Innan jag själv hamnade där jag är idag har jag inte förstått vad det innebär att må dåligt. Men jag har aldrig dömt någon heller.
Jag VET att mitt barn skulle få det bra hos sin pappa. JAG tycker att det är bra föräldraskap, att våga erkänna att man mår dåligt, att man behöver en förändring i sin livs situation för att kunna må bättre. Att inte fortsätta bita ihop, krascha ihop år ut & år in, när man VET vad det är som felar. Mitt barn är så stort att hen förstår att jag inte mår bra.
Så, återigen, tack till er som vågat dela med er i ett otroligt tabu/samhällsoförstående ämne!
Jag misstänker att det finns flera mammor out there men när det finns såna som 'usch' som lägger sig i (fast det inte gett mig någon klarhet i mina frågor jag sökte) så förstår jag er till fullo.
Kram från mig till er!

Tow2Mater

Äldre 29 Mar 15:25

#51

N4thali3 skrev 2012-03-29 14:56:53 följande:

Att vara förälder handlar väl ändå om att påverka barnen, ge dom en trygg och stabil uppväxt och att alltid vara tillgänglig. Hur är man det om man flyttar ifrån sina barn?

Det har förklarats tidigare i tråden.

N4thali3

Äldre 29 Mar 15:29

#52

Lillafrökenfräken skrev 2012-03-29 15:15:04 följande:

Om det nu är så att det är den som är närvarande som är förälder, varför i hela fridens namn ser inte jag min mammas sambo som en fadersfigur? Han har funnits i mitt liv sen jag var 2,5 år gammal. Idag är jag 35,5. Han har ALDRIG varit i närheten av att vara "pappa/styvpappa/plastpappa/kalladetvadfaanduvillp appa" åt mig trots att han haft "medbestämmande" om hur vår familj ska vara. Han har alltid varit mammas sambo. Jag har en närmare kontakt med min pappa som jag bott med varannan vecka, varannan helg, några veckor på sommaren när han bodde i England etc än vad jag har med min mammas sambo som enligt ditt resonemang borde vara min närmaste fadersfigur.

Jag har ALDRIG mått dåligt över att inte ha min pappa hos mig. Min PAPPA däremot har än idag skitdåligt samvete över att han inte alltid varit fysiskt på plats när jag haft det jobbigt. I skrivande stund har han dåligt samvete över att han inte flyttade tillbaks till Sverige i somras för att vara nära mig. Nu har han dessutom träffat en ny kvinna i det land han bor i (han är inte längre gift med kvinnan som var "orsaken" till att han flyttade dit) och har dåligt samvete för det. Min enda kommentar är att han ska vara lycklig, det är det enda jag vill, att mina föräldrar ska vara lyckliga.

Och detta med att alltid vara tillgänglig. Tänk, det kan min pappa vara från andra sidan jordklotet. Han har alltid bara varit ett telefonsamtal bort. Oavsett vart han bott. Och har han inte kunnat komma och hjälpa mig fysiskt så har han ordnat hjälp på annat vis. Vad som än hänt så har han ALLTID funnits där för mig, precis som min mamma. DET är vad föräldraskap innebär. Sen att man inte alltid kan finnas där fysiskt, ja det är sånt som händer.

Vi alla har olika deifinitioner utav hur man uppfostrar barn rätt, hur man är förälder osv.
Som anonym skriver så är det en myt att barnen mår bra om föräldrarna mår bra.
Hur ofta i dagens samhälle ser man inte föräldrar som lämnar bort sina barn regelbundet för att "roa" sig. Sen peppar som sig själva med att barnen mår bra om dom mår bra?
Jag vet inte hur gammal du är men när ett barn är litet och enligt mig tills barnet är myndigt, klarar sig själv, har ny familj, är stabil ekonomiskt så är det föräldrarnas uppgift att finnas där.
Enligt mig är man en dålig förälder om man inte finns där i vardagen för sina barn. Det är så barnen uppfostras och får sina värderingar. Det är inte genom att träffa en förälder och bara ha roligt någon gång varje helg.
Det är kanonbra att DU trivs med din situation. Men jag skulle skämmas som förälder om jag inte prioriterade och fanns där för mina barn..

Exempel
Eva och Anders är ett par med en 10 årig dotter.
Dom ska nu separera. Anders vägrar släppa sin dotter och vill kämpa för att ha henne kvar hemma.
Eva väljer att flytta till sin hemstad, säg 10 mil bort för att sedan ta dottern på helgerna och när det passar..

Är inte "Eva" då en fruktansvärt dålig mamma. Oavsett om hon flyttar pga ny kärlek, för skojs skull eller vad det nu kan vara. Jag köper att man flyttar så nära sitt barn som möjligt för att fortfarande kunna vara involverad i barnens vardag. För att hjälpa med läxor, lära känna barnens umgänge för att se att barnen inte trampar snett, för att lära barnen rätt och fel, för att markera när barnen gör fel, för att bara ha vardagskonversationer med barnen, för att lära barnen vardagssysslor. Att vara förälder innefattar ju så mycket mer än att göra lite roligt en dag i veckan med barnen.
Dessutom så bör man verkligen tänka igenom en separation när man har barn i påverkande ålder. Barn lär sig spela mellan föräldrar och det blir sällan lika bra med barn som får olika budskap från två olika personer. Jag tycker att man borde prata igenom värderingar, vad man vill i livet, uppfostran osv INNAN man skaffar barn. Det finns ju så många som separerar pga olika åsikter flera år senare. Sen så funkar det inte alltid. Men man bör ju alltid göra det man kan...

Anonym (flyttat)

Äldre 29 Mar 15:30

#53

N4thali3 skrev 2012-03-29 15:09:17 följande:

Nej alla som skiljer sig är inte dumma i huvudet för det krävs en för att separera men två för att hålla ihop. Men på tok för många skiljer sig för lätt. Och man förstör ju så mycket för barnen genom att separera. Man tar ifrån dom förutsättningar de annars hade haft. Men att flytta ifrån sina barn är ett VAL. Att välja att vara otillgänglig för sina barn är även det ett val. Att inte kämpa för att ha sina barn hos sig är även de ett val.Sen finns det såklart många fina mammor och pappor som kämpar för att få se sina barn så ofta som möjligt men som har en andra förälder till barnet som inte sammarbetar. Nu syftar vi dock på de föräldrarna som väljer att flytta till en annan ort för att sedan träffa sina barn på helgerna endast. Och oavsett orsak till flytt så tar man inte en riktig föräldraroll genom att umgås med sina barn på helgerna eller ibland när man känner för det.. För att leva upp till att man älskar sina barn. Bör man då inte utgå ifrån deras behov före sina egna. Som mamma bör man väl alltid känna att barnet behöver sin mamma?

Och vart tog pappan vägen i resonemanget?? Vad är det som säger att pappan inte bör känna att barnet alltid behöver sin pappa?? Och herregud vad du droppar fördomar som du uppenbarligen inte vet nått om.... Alla ni som har så otroligt många åsikter om att lämna och överge sina barn, är ni ens separerade?? Har ni varit i en situation i ert liv där ni ens behövt börja fundera på dessa saker?? Ni sitter i era "svensson-liv", lyckliga som få och kastar galla över alla andra som frångår den fina svenska normen (detta är alltså en sarkasm för er som inte förstår det) Blir så less på alla oempatiska människor......

N4thali3

Äldre 29 Mar 15:32

#54

Lillafrökenfräken skrev 2012-03-29 15:19:05 följande:

Och det finns massvis med föräldrar som stannar i dåliga relationer med bråk, tjafs, iskall tystnad för att det är så man "ska" göra, man "ska" hålla ihop till varje pris för barnens skull.

Pappa försökte det med sin fru. De separerade för nåt år sen efter många om och men. Min lillebror (halvbror) har sagt rakt ut till pappa att han önskar de hade separerat tidigare för nu mår båda hans föräldrar så mycket bättre än vad de gjorde när de bodde under samma tak.

Bråka för tusan inte framför barnen då.
Barn säger saker utan att veta vad saker innebär. Barn och ungdommar tycker oftast om det som gynnar dom för stunden och tänker inte längre. Nu vet jag inte hur din pappas situation såg ut men allt för många släpper för lätt.
Hur ska man kunna framgå som ett gott föredömme och visa sina barn hur en familj ska vara om man är ostabil och byter partners varje år. Då kommer barnen bli lika ostabila själva mest troligt.

N4thali3

Äldre 29 Mar 15:37

#55

Anonym (flyttat) skrev 2012-03-29 15:30:28 följande:

Och vart tog pappan vägen i resonemanget?? Vad är det som säger att pappan inte bör känna att barnet alltid behöver sin pappa?? Och herregud vad du droppar fördomar som du uppenbarligen inte vet nått om.... Alla ni som har så otroligt många åsikter om att lämna och överge sina barn, är ni ens separerade?? Har ni varit i en situation i ert liv där ni ens behövt börja fundera på dessa saker?? Ni sitter i era "svensson-liv", lyckliga som få och kastar galla över alla andra som frångår den fina svenska normen (detta är alltså en sarkasm för er som inte förstår det) Blir så less på alla oempatiska människor......

Samma sak gäller självklart pappan. Nu är det i mitt fall så att jag har sett fler män kämpa för sina barn och kvinnorna är de som backar undan. "Dom låter barnen bo hos pappan för barnens skull".
Så brukar det låta. Sen är dom tillgängliga och involverade när dom måste och vissa helger..
Jag har aldrig varit i en situation där en separation med barn är aktuell. Jag gör mitt bästa för att aldrig hamna där också. Att någonsin behöva leva med att jag eller min man inte har tillgång 24/7 till våra barn skulle tära på mig så enormt. Att veta att mina barn inte kommer få uppleva det riktiga familjelivet skulle få mig att känna mig elak. Det är då vi som tar det ifrån våra barn. Och varför? Jo för att vi bråkar ? eller för att vi inte vill försöka mer?
Att veta att mina barn ska bo varannan vecka hos mig eller mindre skulle jag aldrig tolerera.
Och mammor som enkelt släpper på sina barn förstår jag mig inte på..

N4thali3

Äldre 29 Mar 15:41

#56

Vad finns det möjligtvis för bra anledning till separation? Då bortser vi ifrån misshandel, våld, otrohet och liknande.
De som svarar känslor. Dom prioriterar då sina egna känslor före sina barn. Barnen ska inte få ha sin familj samlad för att ena förälderna har tappat lusten? Hur orättvist är inte det?
Dessutom så tror jag att de flesta separationerna sker för att folk omedvetet går omkring och tänker att det är okej att separera om det "inte fungerar". Då bekräftar man för sig själv att det inte behöver hålla och då är det självklart att det inte kommer hålla. Går man in med inställningen att det ska hålla. Då ska det hålla!
Sen är det optimala att älska sin partner livet ut såklart men det blir ju som det blir ibland

Anonym (flyttat)

Äldre 29 Mar 15:43

#57

N4thali3 skrev 2012-03-29 15:37:55 följande:

Samma sak gäller självklart pappan. Nu är det i mitt fall så att jag har sett fler män kämpa för sina barn och kvinnorna är de som backar undan. "Dom låter barnen bo hos pappan för barnens skull".Så brukar det låta. Sen är dom tillgängliga och involverade när dom måste och vissa helger..Jag har aldrig varit i en situation där en separation med barn är aktuell. Jag gör mitt bästa för att aldrig hamna där också. Att någonsin behöva leva med att jag eller min man inte har tillgång 24/7 till våra barn skulle tära på mig så enormt. Att veta att mina barn inte kommer få uppleva det riktiga familjelivet skulle få mig att känna mig elak. Det är då vi som tar det ifrån våra barn. Och varför? Jo för att vi bråkar ? eller för att vi inte vill försöka mer?Att veta att mina barn ska bo varannan vecka hos mig eller mindre skulle jag aldrig tolerera.Och mammor som enkelt släpper på sina barn förstår jag mig inte på..

Vad innebär det för dig att kämpa för sitt barn??

Lillafrökenfräken

Äldre 29 Mar 15:43

#58

N4thali3 skrev 2012-03-29 15:29:11 följande:

Vi alla har olika deifinitioner utav hur man uppfostrar barn rätt, hur man är förälder osv.
Som anonym skriver så är det en myt att barnen mår bra om föräldrarna mår bra.
Hur ofta i dagens samhälle ser man inte föräldrar som lämnar bort sina barn regelbundet för att "roa" sig. Sen peppar som sig själva med att barnen mår bra om dom mår bra?
Jag vet inte hur gammal du är men när ett barn är litet och enligt mig tills barnet är myndigt, klarar sig själv, har ny familj, är stabil ekonomiskt så är det föräldrarnas uppgift att finnas där.
Enligt mig är man en dålig förälder om man inte finns där i vardagen för sina barn. Det är så barnen uppfostras och får sina värderingar. Det är inte genom att träffa en förälder och bara ha roligt någon gång varje helg.
Det är kanonbra att DU trivs med din situation. Men jag skulle skämmas som förälder om jag inte prioriterade och fanns där för mina barn..

Exempel
Eva och Anders är ett par med en 10 årig dotter.
Dom ska nu separera. Anders vägrar släppa sin dotter och vill kämpa för att ha henne kvar hemma.
Eva väljer att flytta till sin hemstad, säg 10 mil bort för att sedan ta dottern på helgerna och när det passar..

Är inte "Eva" då en fruktansvärt dålig mamma. Oavsett om hon flyttar pga ny kärlek, för skojs skull eller vad det nu kan vara. Jag köper att man flyttar så nära sitt barn som möjligt för att fortfarande kunna vara involverad i barnens vardag. För att hjälpa med läxor, lära känna barnens umgänge för att se att barnen inte trampar snett, för att lära barnen rätt och fel, för att markera när barnen gör fel, för att bara ha vardagskonversationer med barnen, för att lära barnen vardagssysslor. Att vara förälder innefattar ju så mycket mer än att göra lite roligt en dag i veckan med barnen.
Dessutom så bör man verkligen tänka igenom en separation när man har barn i påverkande ålder. Barn lär sig spela mellan föräldrar och det blir sällan lika bra med barn som får olika budskap från två olika personer. Jag tycker att man borde prata igenom värderingar, vad man vill i livet, uppfostran osv INNAN man skaffar barn. Det finns ju så många som separerar pga olika åsikter flera år senare. Sen så funkar det inte alltid. Men man bör ju alltid göra det man kan...

Om du läser mina inlägg, allihopa, så kan du se följande:

1) Jag är 35 år
2) Mina föräldrar separerade när jag var 2
3) Jag bodde varannan vecka (och lite senare varannan helg) hos min pappa fram tills jag var 9
4) Mamma träffade en ny man när jag var 2,5 (de har 33års jubileum i helgen btw) som aldrig varit i närheten av en fadersfigur trots att han enligt ditt och Anonym (Usch)s resonemang borde vara det eftersom han varit mer närvarande än min pappa
5) pappa flyttade först till England när jag var 9 och sen hem till Sverige när jag var 12 för att sen flytta till en helt annan kontinent när jag var 17
6) Min pappa har genom åren haft ENORMT dåligt samvete över att inte sett mig växa upp men har ALLTID funnits där.
7) När jag var 13 fick jag en lillebror på pappas sida. Denna lillebror, med två "närvarande" föräldrar spelade mer ut dem mot varandra än jag gjorde med två separerade föräldrar
8) Min pappa har aldrig varit någon man "bara gjorde lite skoj med ibland". När jag var hos pappa hade vi en vardag, oavsett vart det var. Vi gjorde inte skojjiga saker varje helg jag var hos honom när jag bodde där varannan helg, inte heller bara skojiga saker när jag var på "besök" när han bodde utomlands.

Jag blir så in i helvete jävla trött på att alla jämt och ständigt säger att minsann inte kan ha en vardag om man är "frånvarande" fysiskt. Det är faan så mycket bättre att vara frånvarande fysiskt men närvarande psykiskt än tvärtom som det finns så många som är. Jag har 1000 gånger lättare att prata med mina föräldrar än många som är uppväxta i kärnfamilj har.

Som du förstår så anser inte jag att Eva i ditt exempel per automatik behöver vara en dålig mamma för att hon väljer att lämna sitt barn hos sin far.

Anonym (flyttat)

Äldre 29 Mar 15:45

#59

N4thali3 skrev 2012-03-29 15:41:49 följande:

Vad finns det möjligtvis för bra anledning till separation? Då bortser vi ifrån misshandel, våld, otrohet och liknande.De som svarar känslor. Dom prioriterar då sina egna känslor före sina barn. Barnen ska inte få ha sin familj samlad för att ena förälderna har tappat lusten? Hur orättvist är inte det?Dessutom så tror jag att de flesta separationerna sker för att folk omedvetet går omkring och tänker att det är okej att separera om det "inte fungerar". Då bekräftar man för sig själv att det inte behöver hålla och då är det självklart att det inte kommer hålla. Går man in med inställningen att det ska hålla. Då ska det hålla!Sen är det optimala att älska sin partner livet ut såklart men det blir ju som det blir ibland

Hahaha vad är du född på för planet???? Hur kan du dra allas skilsmässor och separationer över en kam?? Du säger själv att du aldrig varit i en sån situation så hur kan du ha så mycket åsikter?? Fascinerande??

Anonym (Usch.)

Äldre 29 Mar 15:45

#60

Lillafrökenfräken skrev 2012-03-29 15:19:05 följande:

Och det finns massvis med föräldrar som stannar i dåliga relationer med bråk, tjafs, iskall tystnad för att det är så man "ska" göra, man "ska" hålla ihop till varje pris för barnens skull.

Pappa försökte det med sin fru. De separerade för nåt år sen efter många om och men. Min lillebror (halvbror) har sagt rakt ut till pappa att han önskar de hade separerat tidigare för nu mår båda hans föräldrar så mycket bättre än vad de gjorde när de bodde under samma tak.

Det är en väldigt skillnad på att separera och att separera och välja att flytta många många mil ifrån sitt barn, vilket är det vi här diskuterar. Har aldrig förespråkat på nåt vis att man ska hålla ihop ett dåligt förhållande "för barnens skull" Däremot anser jag att man har en jävla skyldighet att stanna kvar i barnets närhet.

Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

INNEHÅLL