• Anonym

    Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

    Hej.
    Jag står inför ett val att lämna mitt barn, 10 år till pappan för att flytta till mitt barndomshem. Det är många orsaker bakom beslutet och för att jag själv ska överleva är detta det enda rätta.

    Jag ville att vi gemensamt skulle lägga fram alternativen och att 10-åringen skulle få vara med och tycka & tänka i detta men han säger att vårt barn är för litet för ett sånt beslut. Min övertygelse är att vårt barn måste få vara med & påverka utgången i detta. Hans övertygelse är att eftersom jag flyttar har jag ingen rätt att få med vårt barn. Vi skulle kunna få ett fantastiskt bra liv i stugan, nära till min familj & mina vänner, som har barn i samma ålder. Vår 10-årings pappa säger toknej.

    Jag är nu (nästan beredd) att ge upp att "fightas" med honom, trots att jag tycker han är enkelspårig. Dels för att barnet skulle ha det bra hos honom även om det blir "överkört"  men mest för att jag inte ORKAR bråka.
    Jag har föreslagit att diskutera fram en lösning med familjerättens hjälp. Han tycker inte det finns något att diskutera.

    Så ni ensamma mammor som flyttat långt från era barn, funkar det för er? För era barn? 

       Han säger att jag e puckad som flyttar. 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-21 22:04
    Nu är min fråga alltså till mammor som lämnat sina barn & hur de klarat detta. Samhället och de som inte är min familj/vänner dömer mig redan för detta fast jag vill få till en bra hållbar lösning, var så säker.
    Jag har levt i ett helvete som sista åren vilket jag inte tänker gå in på här men för mig gäller det som jag skrev överlevnad. Så jag ber vänligen & bestämt er med sådana synpunkte att skippa dom och välkomnar mammorna i liknande sits!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-24 12:03
    Vill tacka er modiga som vågat svara. Jag köper allas åsikter. Men känner sorg med 'Usch' som verkar tro att allt är svart eller vitt. Och verkar tro att detta är ett lätt beslut.
    Hur jag än väljer, hur det än blir så kommer det bli jobbigt för mitt barn.
    Jag är inte självmordsbenägen men i somras, när en mamma tog livet av sina barn kan jag säga att jag kände igen mig. Hon var också ensam & ekonomin brakade ihop. Jag förstår att man kan må så dåligt att hjärnan kortsluter. Där vill inte jag hamna.
    Innan jag själv hamnade där jag är idag har jag inte förstått vad det innebär att må dåligt. Men jag har aldrig dömt någon heller.
    Jag VET att mitt barn skulle få det bra hos sin pappa. JAG tycker att det är bra föräldraskap, att våga erkänna att man mår dåligt, att man behöver en förändring i sin livs situation för att kunna må bättre. Att inte fortsätta bita ihop, krascha ihop år ut & år in, när man VET vad det är som felar. Mitt barn är så stort att hen förstår att jag inte mår bra.
    Så, återigen, tack till er som vågat dela med er i ett otroligt tabu/samhällsoförstående ämne!
    Jag misstänker att det finns flera mammor out there men när det finns såna som 'usch' som lägger sig i (fast det inte gett mig någon klarhet i mina frågor jag sökte) så förstår jag er till fullo.
    Kram från mig till er!

  • Svar på tråden Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?
  • Anonym (AK)

    Några exempel från min omgivning:

    En kompis från tiden på högskolan skilde sig från sin make som bodde kanske 8 mil bort och flyttade till studieorten. Hon hade sen sina barn som då var max i lågstadieåldern vh. Jag stöttade henne i hennes val då det var det bästa möjliga för barnen och hon själv led av utmattnings depression. Tyvärr har vi tappat kontakten idag så jag vet inte hur det gått men jag vet att mamman flyttat runt en del.

    En kollega kunde vid sin skilsmässa inte få bostad på orten utan flyttade till grannstaden ca 2 mil bort och hade barnen vh som sedan utökades. Hon har idag bra kontakt med sina barn som idag är närmare 30 år.

    En kompis har träffat en ny kille och han har sina barn allt utom vh då mamman flyttat ca 10 mil. Mamman har inte orken att ha barnen mer än så även att tanken först var att dela på barnen men hon orkade inte ens sin yngsta.

  • Anonym

    Alltså,det är ju värst för den vuxna som får lämna. Och hur många karlar har inte sina barn vh,eller mindre. De får inget skit. Nu har vi vv,men jag skulle lätt kunna lämna mina barn till den andre föräldern,om det var bäst för barnet. Jag skulle må piss,men inte barnet. Och är det ett barn över 10år..så är det ju lättare..man har msn,tele..lättare att åka på lov etc:)

  • Kattdamen

    Om du känner att det finns risk att du dödar ditt barn, så ska du definitivt lämna barnet med sin pappa.


    En kopp te, tack.
  • Anonym (Usch.)

    Visst är det bra om båda föräldrarna mår bra, men en absolut förutsättning för att faktiskt kunna fungera som en kvalitativ förälder är faktiskt att man finns i hyfsad närhet. Annars blir man möjligtivs en rolig helgperson, men att inbilla sig att man under dessa förutsättningar kan fungera som en förälder är faktiskt självbedrägeri.

  • Anonym (Usch.)
    Anonym skrev 2012-03-29 13:57:56 följande:
    Alltså,det är ju värst för den vuxna som får lämna. Och hur många karlar har inte sina barn vh,eller mindre. De får inget skit. Nu har vi vv,men jag skulle lätt kunna lämna mina barn till den andre föräldern,om det var bäst för barnet. Jag skulle må piss,men inte barnet. Och är det ett barn över 10år..så är det ju lättare..man har msn,tele..lättare att åka på lov etc:)
    Värst för den vuxna?? Vilket bullshit. Självklart är det alltid värre för barnet som blir övergivet av en förälder utan att ha något att säga till om, än om den vuxne som faktiskt gör det aktiva valet. Det var det värsta jag hört....att det skulle vara värst för för den vuxna??!! Mycket dumheter har man ju läst men detta tar ju priset.

    Förövrigt vill jag poängtera att det är precis lika illa att överge sitt barn, vare sig man är man eller kvinna.n Egotrams. Skulle nog våga påstå att en försvinnande liten del av alla de föräldrar som väljer att flytta långt ifrån sina barn gör detta för att deras psykiska hälsa står och faller med detta. Det handlar nästan alltid om ren och skär egoism.
  • Anonym (Usch.)
    Kattdamen skrev 2012-03-29 14:06:43 följande:
    Om du känner att det finns risk att du dödar ditt barn, så ska du definitivt lämna barnet med sin pappa.
    Ja det är ju svårt att inte hålla med om.
  • Lillafrökenfräken
    Anonym (Usch.) skrev 2012-03-29 14:14:02 följande:
    Visst är det bra om båda föräldrarna mår bra, men en absolut förutsättning för att faktiskt kunna fungera som en kvalitativ förälder är faktiskt att man finns i hyfsad närhet. Annars blir man möjligtivs en rolig helgperson, men att inbilla sig att man under dessa förutsättningar kan fungera som en förälder är faktiskt självbedrägeri.
    Jaha, så det vet du? Att så är det för alla föräldrar och i alla familjer? Vad konstigt att jag då som är uppvuxen i en familj med en förälder på avstånd har en helt annat syn på det hela. Jag har inte sämre kontakt med min pappa än min mamma. Min pappa har aldrig bara varit en "rolig helgperson" eller aldrig fungerat som förälder. Trots att han bott i ett helt annat land i ett par år och sen på en helt annan kontinent. Men vad vet jag, jag har ju bara erfarenhet ur ett barnperspektiv av närheten till mina föräldrar.
  • Anonym (Usch.)
    Lillafrökenfräken skrev 2012-03-29 14:19:33 följande:
    Jaha, så det vet du? Att så är det för alla föräldrar och i alla familjer? Vad konstigt att jag då som är uppvuxen i en familj med en förälder på avstånd har en helt annat syn på det hela. Jag har inte sämre kontakt med min pappa än min mamma. Min pappa har aldrig bara varit en "rolig helgperson" eller aldrig fungerat som förälder. Trots att han bott i ett helt annat land i ett par år och sen på en helt annan kontinent. Men vad vet jag, jag har ju bara erfarenhet ur ett barnperspektiv av närheten till mina föräldrar.
    Att träffa sitt barn varannan helg endast är absolut inte nog för att man ska kunna fungera som "förälder"
    Att vara förälder innebär att man finns tillgänglig, delar ett vardagsliv på något sätt, helt omöjligt att finnas i exempelvis ett annat land och träffa barnet en gång i månaden och fortfarande ha en föräldrarfunktion. HELT omöjligt. En förälder finns där och tar hand om sitt barn, delar måltider med sitt barn. Finns där för vardagliga konversationer och fostran. Finns där för att blåsa när barnet slagit i knät, skratta när barnet sätter på sig en rolig hatt etc etc etc. Det är inte GENERNA som gör en förälder utan alla dagar och nätter som man växer tillsammans med sitt barn.
  • Anonym (kompis)

    Jag har en kompis som flyttade in hos en man med sin då tvååriga dotter. Allt var frid och fröjd, hon blev gravid och födde en pojke. När pojken var ca ett år gammal började hon märka att mannen gjorde allt större skillnad på barnen. OK att han inte var "pappa" åt tjejen, men han började kalla henne öknamn och säga att hon inte hörde hemma där. Bråk följde på bråk, min kompis tog till sist barnen och flyttade. Mannen blev vansinnig, hon skulle inte få ta hans son. Det blev rättegång på rättegång, samtliga konstaterade att pojken skulle bo hos båda. Mannen envisades med att vägra lämna ifrån sig pojken. Det blev bråk, bråk, polishämtningar, smutskastning...
    Pojken mådde sämre och sämre, var i fyraårsåldern vid det här laget. Till sist gav hon upp. Pojken fick bo hos sin pappa och träffa sin mamma vh. Då blev det lugnt, och alla mådde bättre. Mamman sa ca ett år senare att det var det svåraste hon gjort, men varje gång hon träffade sin välmående lycklige son visste hon att hon gjort rätt.
    Idag är pojken 20, mår hur bra som helst och har en jättebra relation både till föräldrar och syskon.

    Pappan är ett as och han gjorde fel, men mamman gjorde helt rätt tycker jag.    
    INGEN utomstående kan säga vad som är rätt och vad som är fel, var och en måste välja den väg som känns rätt för dem.
    Lycka till TS!   

  • Lillafrökenfräken
    Anonym (Usch.) skrev 2012-03-29 14:24:25 följande:
    Att träffa sitt barn varannan helg endast är absolut inte nog för att man ska kunna fungera som "förälder"
    Att vara förälder innebär att man finns tillgänglig, delar ett vardagsliv på något sätt, helt omöjligt att finnas i exempelvis ett annat land och träffa barnet en gång i månaden och fortfarande ha en föräldrarfunktion. HELT omöjligt. En förälder finns där och tar hand om sitt barn, delar måltider med sitt barn. Finns där för vardagliga konversationer och fostran. Finns där för att blåsa när barnet slagit i knät, skratta när barnet sätter på sig en rolig hatt etc etc etc. Det är inte GENERNA som gör en förälder utan alla dagar och nätter som man växer tillsammans med sitt barn.
    Hahahahahahahahahahahahahahaha! Förlåt, jag kunde inte låta bli.

    Oavsett hur långt bort min pappa har varit, oavsett hur sällan vi träffats så har han haft en föräldrafunktion i mitt liv. Oavsett vad som än hänt så har han varit ett endaste telefonsamtal bort, vad det än gällt. Nej, han har inte varit där fysiskt men han har alltid varit där mentalt. När jag var mobbad i skolan kunde jag lättare prata med honom än med mamma som jag bodde ihop med trots att han inte var i närheten (eller kanske just därför, han kunde ju inte ringa mina lärare). När han har gjort nåt skoj har han alltid funnits där omm än inte fysiskt.

    Enligt ditt resonemang så borde då min mammas sambo vara mer pappa för mig än min pappa är, för mammas sambo har ju funnits i mitt liv dagligen sen jag var 2,5 år. Vill du veta en sak? Mammas sambo kommer ALDRIG bli i närheten av en fadersfigur för mig. Finns inte en chans. När hans vänner ringde och frågade om pappa var hemma fick de till svar "Nej, pappa är i XX Men Y är hemma".
Svar på tråden Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?