N4thali3 skrev 2012-03-29 15:29:11 följande:
Vi alla har olika deifinitioner utav hur man uppfostrar barn rätt, hur man är förälder osv.
Som anonym skriver så är det en myt att barnen mår bra om föräldrarna mår bra.
Hur ofta i dagens samhälle ser man inte föräldrar som lämnar bort sina barn regelbundet för att "roa" sig. Sen peppar som sig själva med att barnen mår bra om dom mår bra?
Jag vet inte hur gammal du är men när ett barn är litet och enligt mig tills barnet är myndigt, klarar sig själv, har ny familj, är stabil ekonomiskt så är det föräldrarnas uppgift att finnas där.
Enligt mig är man en dålig förälder om man inte finns där i vardagen för sina barn. Det är så barnen uppfostras och får sina värderingar. Det är inte genom att träffa en förälder och bara ha roligt någon gång varje helg.
Det är kanonbra att DU trivs med din situation. Men jag skulle skämmas som förälder om jag inte prioriterade och fanns där för mina barn..
Exempel
Eva och Anders är ett par med en 10 årig dotter.
Dom ska nu separera. Anders vägrar släppa sin dotter och vill kämpa för att ha henne kvar hemma.
Eva väljer att flytta till sin hemstad, säg 10 mil bort för att sedan ta dottern på helgerna och när det passar..
Är inte "Eva" då en fruktansvärt dålig mamma. Oavsett om hon flyttar pga ny kärlek, för skojs skull eller vad det nu kan vara. Jag köper att man flyttar så nära sitt barn som möjligt för att fortfarande kunna vara involverad i barnens vardag. För att hjälpa med läxor, lära känna barnens umgänge för att se att barnen inte trampar snett, för att lära barnen rätt och fel, för att markera när barnen gör fel, för att bara ha vardagskonversationer med barnen, för att lära barnen vardagssysslor. Att vara förälder innefattar ju så mycket mer än att göra lite roligt en dag i veckan med barnen.
Dessutom så bör man verkligen tänka igenom en separation när man har barn i påverkande ålder. Barn lär sig spela mellan föräldrar och det blir sällan lika bra med barn som får olika budskap från två olika personer. Jag tycker att man borde prata igenom värderingar, vad man vill i livet, uppfostran osv INNAN man skaffar barn. Det finns ju så många som separerar pga olika åsikter flera år senare. Sen så funkar det inte alltid. Men man bör ju alltid göra det man kan...
Om du läser mina inlägg, allihopa, så kan du se följande:
1) Jag är 35 år
2) Mina föräldrar separerade när jag var 2
3) Jag bodde varannan vecka (och lite senare varannan helg) hos min pappa fram tills jag var 9
4) Mamma träffade en ny man när jag var 2,5 (de har 33års jubileum i helgen btw) som aldrig varit i närheten av en fadersfigur trots att han enligt ditt och Anonym (Usch)s resonemang borde vara det eftersom han varit mer närvarande än min pappa
5) pappa flyttade först till England när jag var 9 och sen hem till Sverige när jag var 12 för att sen flytta till en helt annan kontinent när jag var 17
6) Min pappa har genom åren haft ENORMT dåligt samvete över att inte sett mig växa upp men har ALLTID funnits där.
7) När jag var 13 fick jag en lillebror på pappas sida. Denna lillebror, med två "närvarande" föräldrar spelade mer ut dem mot varandra än jag gjorde med två separerade föräldrar
8) Min pappa har aldrig varit någon man "bara gjorde lite skoj med ibland". När jag var hos pappa hade vi en vardag, oavsett vart det var. Vi gjorde inte skojjiga saker varje helg jag var hos honom när jag bodde där varannan helg, inte heller bara skojiga saker när jag var på "besök" när han bodde utomlands.
Jag blir så in i helvete jävla trött på att alla jämt och ständigt säger att minsann inte kan ha en vardag om man är "frånvarande" fysiskt. Det är faan så mycket bättre att vara frånvarande fysiskt men närvarande psykiskt än tvärtom som det finns så många som är. Jag har 1000 gånger lättare att prata med mina föräldrar än många som är uppväxta i kärnfamilj har.
Som du förstår så anser inte jag att Eva i ditt exempel per automatik behöver vara en dålig mamma för att hon väljer att lämna sitt barn hos sin far.