Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

Hur är det ställt med ens känsloliv om man blir lycklig av att bara träffa sina barn varannan helg?

Varför förväntas det vara enklare för en pappa?Jag har själv utbildningar som gör det i princip omöjligt för mig att få jobb i närheten av mina barn. Närmast är 2 timmar med bil. Hur ska jag göra? Ska jag försöka ta ett jobb som inte motsvarar min utbildning för att kunna vara nära barnen även om jag inte kommer kunna köpa ett hus på många många år och inte kan ge mina barn mer än det nödvändiga.Eller ska jag flytta för att kunna få bra jobb med bra lön där jag kan köpa hus och ge mina barn det de vill ha men inte kunna träffa de mer än varannan helg?Som pappa tycker jag det är skitsvårt och har ännu inte bestämt mig.Vad gäller barnen så kan det nog vara hugget som stucket vilken förälder det är som i princip försvinner ur deras liv och hur de upplever det.

Värst för den vuxna?? Vilket bullshit. Självklart är det alltid värre för barnet som blir övergivet av en förälder utan att ha något att säga till om, än om den vuxne som faktiskt gör det aktiva valet. Det var det värsta jag hört....att det skulle vara värst för för den vuxna??!! Mycket dumheter har man ju läst men detta tar ju priset.Förövrigt vill jag poängtera att det är precis lika illa att överge sitt barn, vare sig man är man eller kvinna.n Egotrams. Skulle nog våga påstå att en försvinnande liten del av alla de föräldrar som väljer att flytta långt ifrån sina barn gör detta för att deras psykiska hälsa står och faller med detta. Det handlar nästan alltid om ren och skär egoism.

Bra skrivet.Det är bara för sorligt att det finns föräldrar som pratar om hur det ska vara, hur man är en bra förälder, hur mycket dem älskar sina barn när dom inte tar sitt ansvar som föräldrar själva. Man "älskar" inte sina barn om man är villig att leva utan dom. Varför ska man sitta och säga gulliga saker som att man älskar sina barn, gör vad som helst för sina barn och att barnen betyder allt när man är villig att leva utan dom.Hur kan man sätta sig själv, sina nöjen och sina behov före sina barns behov. Och de som påstår att dom lämnar bort barnet till den andra föräldern för "barnets" skull borde ifrågasätta sin kärlek till barnet.Bläää!!  Det är som anonym ovan skriver. Att vara förälder handlar om uppfostran, om att finnas där, inte bara på helger eller när man orkar eller vill utan alltid. Att vara förälder handlar väl ändå om att påverka barnen, ge dom en trygg och stabil uppväxt och att alltid vara tillgänglig. Hur är man det om man flyttar ifrån sina barn?

Lycklig förälder=lyckligt barn är en av de största myterna som florerar. Finns massor av föräldrar som gör en massa saker som gör dem lyckliga utan att det på nåt vis är det bästa för barnet. En del föräldrar blir jättelyckliga av att sitta på puben och bli fulla 4 dagar i veckan. En del föräldrar mår superbra av att lämna spädbarnet till barnvakt en vecka i stöten för att åka på spa eller nån självutvecklingskurs etc etc. Jag säger inte att det är omöjligt att kombinera lycklig förälder och lyckligt barn, men att det på nåt vis skulle hänga ihop att en lycklig förälder är en bra förälder är en myt som vi kan ta död på här och nu. Föräldrarskapet innebär en viss del självuppoffring, så är det.

 Nej alla som skiljer sig är inte dumma i huvudet för det krävs en för att separera men två för att hålla ihop. Men på tok för många skiljer sig för lätt. Och man förstör ju så mycket för barnen genom att separera. Man tar ifrån dom förutsättningar de annars hade haft. Men att flytta ifrån sina barn är ett VAL. Att välja att vara otillgänglig för sina barn är även det ett val. Att inte kämpa för att ha sina barn hos sig är även de ett val.Sen finns det såklart många fina mammor och pappor som kämpar för att få se sina barn så ofta som möjligt men som har en andra förälder till barnet som inte sammarbetar. Nu syftar vi  dock på de föräldrarna som väljer att flytta till en annan ort för att sedan träffa sina barn på helgerna endast. Och oavsett orsak till flytt så tar man inte en riktig föräldraroll genom att umgås med sina barn på helgerna eller ibland när man känner för det..    För att leva upp till att man älskar sina barn. Bör man då inte utgå ifrån deras behov före sina egna. Som mamma bör man väl alltid känna att barnet behöver sin mamma?   

Samma sak gäller självklart pappan. Nu är det i mitt fall så att jag har sett fler män kämpa för sina barn och kvinnorna är de som backar undan. "Dom låter barnen bo hos pappan för barnens skull".Så brukar det låta. Sen är dom tillgängliga och involverade när dom måste och vissa helger..Jag har aldrig varit i en situation där en separation med barn är aktuell. Jag gör mitt bästa för att aldrig hamna där också. Att någonsin behöva leva med att jag eller min man inte har tillgång 24/7 till våra barn skulle tära på mig så enormt. Att veta att mina barn inte kommer få uppleva det riktiga familjelivet skulle få mig att känna mig elak. Det är då vi som tar det ifrån våra barn. Och varför? Jo för att vi bråkar ? eller för att vi inte vill försöka mer?Att veta att mina barn ska bo varannan vecka hos mig eller mindre skulle jag aldrig tolerera.Och mammor som enkelt släpper på sina barn förstår jag mig inte på..   

Vad finns det möjligtvis för bra anledning till separation? Då bortser vi ifrån misshandel, våld, otrohet och liknande.De som svarar känslor. Dom prioriterar då sina egna känslor före sina barn. Barnen ska inte få ha sin familj samlad för att ena förälderna har tappat lusten? Hur orättvist är inte det?Dessutom så tror jag att de flesta separationerna sker för att folk omedvetet går omkring och tänker att det är okej att separera om det "inte fungerar". Då bekräftar man för sig själv att det inte behöver hålla och då är det självklart att det inte kommer hålla. Går man in med inställningen att det ska hålla. Då ska det hålla!Sen är det optimala att älska sin partner livet ut såklart men det blir ju som det blir ibland     

Inte allas skiljsmässor. Men MÅNGA som jag skrev ovan.. Så verkligen inte alla..Och åsikter får man alltid ha. Målet är väl för de flesta att aldrig hamna där. Eller strävar du efter en separation?Som jag tidigare sa så är det såklart okej vid separationer där båda föräldrarna tar sin roll och sitt ansvar. Med att "kämpa" eller försöka rättare sagt så menar jag att man gör allt man kan för att finnas för barnen så mycket som man bara kan. Det innebär att prioritera barnen före sig själv och sina behov.I fall där man separerar och ena föräldrar "ger" över barnet till det andra för att sedan finnas varannan helg i barnets liv och uppväxt så tycker jag att den förälderna som "backar undan" är dålig som förälder     

Men skojar du eller? varför antingen eller? en bra förälder ska närvara fyskiskt och psykiskt. MIN åsikt är att man är en dålig förälder som inte ska ha barn om man VÄLJER att inte finnas för sina barn i vardagen. Tror du seriöst att man kan uppfostra ett barn via msn ? skype ? eller liknade???? Och absolut så finns det föräldrar som bor nära som inte sköter sin roll. Min mor bor närmast mig och min man och är trots det den som alltid varit minst brydd och involverad. Och vi behandlar henne nu därefter.Men som förälder så är det ens uppgift att finnas för sina barn. Oavsett vad!