Vi som väntar smått i September 2012

Varför då?

Det är klart att det finns där i bakhuvudet, även om det för min del blir tredje gången nu, men jag är inställd på att det går som det går. Om det är något jag har lärt mig av tidigare gånger så är det att man inte kan planera nånting när det gäller en förlossning. Ungen kommer ut förr eller senare, och det känns inte som att man har så mycket att säga till om angående HUR den kommer ut. Man kan ha önskemål osv, men sen när man väl ligger där så kanske man tänker på ett helt annat sätt. Mina två tidigare förlossningar har slutat på "dåliga" sätt båda två egentligen (om man ser till hur många tänker); den ena med snitt och den andra med en sfinkterruptur, men än är jag inte avskräckt

Fixat med BF-listan i alla fall

Första gången gick jag in med inställningen att jag skulle föda tvillingar vaginalt, "det blir som det blir". Visst det finns dom som gör det, men jag är glad såhär i efterhand att det blev snitt. Andra gången var jag rädd inför förlossningen ärligt talat. Kände att jag hade klarat mig undan första gången då det slutade med snitt och hade lite känslan av att "fan, nu åker jag på det ändå". Det var nog känslan av att vara utelämnad och blottad som skrämde mig mest. Efter att ha fött barn även vaginalt så känner jag inför den här gången än en gång att det blir som det blir. För det blir det oavsett

Var glad för det

Vad säger era respektive angående att vara med på förlossningen (förutsatt att de ska vara det)? Min sambo sa precis att han tycker att det är lite jobbigt att vara med. Tror inte att han tycker att det är så jättelajbans att sitta där bredvid och faktiskt vara lite rädd för hur det ska gå.

Du räknas som förstföderska också, eller det beror på hur långt du kom första gången. Min förlossning gick på 2 timmar andra gången, räknat från aktiv förlossning/vattenavgång.

Det var samma här. Med mina tvillingar öppnade jag mig 9-10 cm, men sedan stannade allt av och det blev snitt. Nu förra gången sa bm att jag räknas som omföderska fram till själva krystandet, då blev jag plötsligt förstföderska igen

När jag skulle snittas blev jag ju bedövad och då fick jag ryggbedövning, eller vad man kallar det. Att bli stucken i ryggen var jag jätterädd för, det var typ enda anledningen till att jag helst inte ville bli snittad. Under hela förlossningen hade jag haft skitont i ryggen, men så fort jag fått bedövningen blev livet genast väldigt mycket roligare. Efter förlossningen sa jag åt mig att jag inte behövde vara rädd för att bli stucken i ryggen inför kommande förlossningar (men jag slipper helst, ärligt talat). Sen är det väl inte samma bedövning eftersom man är helt borta från midjan och nedåt när man snittas, men det är ju en nål i ryggen. Det var inte jättekul att få in den i ryggen, men det gick fort över och det var värt det just då. Sen vet jag dock inte hur stor skillnad det är mot EDA.

För min del känner jag nog att en ryggbedövning i ett tillstånd då jag inte redan är smärtpåverkad och klar i huvudet skulle vara värre än hur det var sist. Då hade jag verkligen skitont i ryggen, plus att jag befann mig i något adrenalinrus pga vad som höll på att hända, så i efterhand har jag funderat på hur det hade varit om jag lugn och sansad skulle ta samma bedövning. Nej, då är jag nog hellre lite väck faktiskt. Vilket som så kan vi nog enas om att det finns roligare saker än att få en nål i ryggen