oOLillaJagOoo skrev 2012-06-12 20:44:58 följande:
Jag känner att jag måste få skriva av mig, då jag inte har "modet" att prata med någon i min omgivning.
Jag väntar alltså mitt första barn och har längtat efter detta i flera, flera, flera års tid! Jag har tjatat och gråtit på min sambo som inte känt sig redo. Nu sitter vi här, jag gravid, och borde vara världens lyckligaste människa. Jag känner mig snarare som den olyckligaste människan på denna jord. Jag kommer precis från duschen, då jag var tvungen att "smyga" dit för att få brista ut i gråt utan att min sambo skulle se det. Och jag grät, och grät.
Jag vet inte vad jag gett mig in på. Jag känner en sådan stor oro över att jag inte kommer att kunna älska det lilla liv som växer inom mig, och som det inte vore nog med den oron så mår jag såklart fruktansvärt dåligt över att jag går runt med dessa tankar i mitt huvud. Jag är så orolig för att mitt liv kommer bli ett helvete, att jag inte kommer få någon som helst egentid, att jag endast kommer att vara mamma. Att min identitet kommer att försvinna samma dag som jag föder detta barn. Ja - jag är så rädd för att jag inte kommer att ge det här barnet någon kärlek. Att jag ska hamna i någon depression och bli inlåst nånstans. Jag som trodde att jag skulle bli världens bästa mamma, att jag och min sambo skulle sväva på moln den här tiden och även efter barnet är fött. Nu känns det som att jag har fördärvat hela vårt liv.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen med dessa tankar. jag har ingen att prata med och känner inte att jag vill prata med någon heller då jag skäms något så fruktansvärt mycket. Jag känner mig totalt misslyckad som människa.
Jag tror att det är väldigt vanlig att känna som du oavsett hur lång tid det tog att bli gravid. Mina vänner säger att man inte ska tro på alla "filmlyckliga" människor och forum inlägg utan att det faktiskt är många som känner sig deprimerade under delar eller hela graviditeten. Jag kan känna igen mig lite, trodde också att detta skulle bli bästa tiden i mitt liv där jag och min sambo gick omkring i ett lyckorus och kollade ut barnvagnar och spjälsängar. Istället är det påfrestande som sjutton på vårt förhållande, till den milda grad att jag nu tror att det faktiskt kan vara slut.
Jag har faktiskt också tänkt nån gång att jag kanske inte vill ha barnet och sen mår man dåligt för att man tänker så. Men man menar ju det inte, man menar ju att man inte vill ge upp sitt liv. Och det ska man inte heller, men jag tror man kommer ändras nått fruktansvärt som människa när den lilla bebisen tittar ut.
Jag tror att du ska gråta och känna dig ledsen så mycket du vill. När barnet kommer så ändras allt säkert och INGEN är bättre mamma till ditt barn än vad du är!
Silly me...