Vi som väntar smått i September 2012
Hade pratat med försäkringskassan i januari som meddelade att jag kunde andas ut och ta det luuuugnnt, jag har en väldigt bra föräldrapenning.. sen pratade jag med dom igår igen och då lät det på ett helt annat sätt..
blev så orolig inför detta att jag började gråta..
Studerar nu och har precis så man går runt varje månad, innan dess har jag jobbat sen jag var 16 ungefär.. till saken hörs att jag mått väldigt dåligt över att "bara" få ut 8000+ (Studiebidraget) då jag och min sambo bor ihop och delar lika på alla utgifter.. han får ut 18 och jag 8..
Detta gör att jag aldrig köper saker till mig själv, måste spara i 3 månader för att kunna bjuda ut honom på restaurang på hans födelsedag tex, kan inte ta en kaffe på stan och är tvungen "att be om lov" (han kräver det absolut inte, men det känns som om jag måste be om lov) när jag kanske vill ha hem frukt, eller en dricka.. eller något. om jag hade fått ut iaf 10.000 hade jag varit jätteglad, det skulle jag leva väldigt gott på (har inga lån eller höga räkningskostnader).. men då hade jag verkligen kunnat andas ut och njuta av att vara hemma och föräldraledig... nu har jag fått foglossning och kanske inte kommer kunna arbeta i sommar (som undersköterska), jag har 2 resttentor (mycket eftersom jag varit väldigt VÄLDIGT sliten under graviditeten) och nu fick jag det här beskedet från Försäkringskassan.. det brast lite och jag började gråta för första gången på typ 2 år..
Min sambo kramar om mig och frågar hur jag mår och om han kan göra något, jag säger nej.. och att "det känns bara som om att allt brakar samman just nu".. han frågar hur jag känner och jag säger att jag inte orkar prata om det.. tillslut kläcker jag ur mig något i stil med "jag kommer inte ens ha råd att köpa en blöja. jag är redan en sunkig morsa och vi har inte ens fått barn än".. och då blir han jättesur/arg och tilltalar mig knappt på resten av dagen och "Låser in sig" i vardagsrummet.
usch.. så ledsen... verkligen jätteledsen.. jag har inte fått beskedet än men oroar mig och kan inte sluta tänka på det.. hur tusan ska jag/vi klara oss på mini-föräldrapenning(!?)... känns så jädra tungt.. kan inte njuta av graviditeten när det där ligger som något orosmoln över hela framtiden..
Annars får han väl vara föräldraledig då.
Jag försöker få min sambo till att gå med på gemensam ekonomi nu men han tycker jag är en slösare...