Varför skaffade ni barn tidigt?

Shit, blev ju tvungen att läsa ditt inlägg för sambon som också blev väldigt imponerad. Tänk så bra det kan gå! :) Stort grattis! Håller med om att när man väl får ETT barn, då är man redan "inne i det".. jag hade gärna skaffat tvåan tidigare, men vi valde att vänta tills sambon tagit examen och hittat jobb.

Vi har alla våra olika mål i livet och göra våra olika val.
Min dröm sen jag var liten var att få barn och vara mamma.
En pappa innehöll drömmen också såklart.
Utbildning efter gymnasiet och karriär var inget som lockade utan att gå klart gymnasiet var målet..
Sen skaffa familj.
Vår förstfödda kom två veckor efter att jag tagit studenten och det beslutet känns lika rätt nu som då.
Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att få och fostra barn tillsammans med den jag träffade som tonåring och  fortfarande delar livet med.

Så vad du missar?
Jag antar att du missar att vi alla har våra egna drömmar och mål.
Det du vill ha vill inte jag ha och tvärtom.

Nu närmar jag mej 40 år och har provat att vara ung mamma, lite äldre mamma och allt däremellan.
Jag saknar inget av det man bör hinna göra eller "borde" ha gjort.
Jag lever i min dröm

Har alltid velat ha barn tidigt. Blev oplanerat gravid vid 19års ålder fick då missfall.
Väntade sen tills jag och sambon flyttat ihop och båda hade jobb innan vi försökte bli gravida.

En sak som TS har missat är att livet inte tar slut för att man skaffar barn. Jag blev oplanerat gravid som 21-åring, hade inte någon barnlängtan alls, men för mig känns det som att det var då livet började på riktigt.

Jag har rest jorden runt, festat och levt "bekymmersfritt" och varit fri som du pratar om. Men allt det där känns fullkomligt lamt och betydelselöst efter att man får barn. Iaf för mig.

Jag vill fortfarande göra klart min högskoleutbildning och få jobb, men familjen har varit viktigARE för mig. Känner att jobbet kan vänta som det är nu, det viktigaste var väl att sambon skaffade jobb så vi har en inkomst. Men vissa har sååå svårt att förstå att jag valt familjen först, och utbildningen som tvåa. För tydligen ska man gå klart gymnasiet, gå en högskoleutbildning, skaffa jobb och dessutom jobba länge och få hög lön och en bra position innan man ens kan börja TÄNKA på att skaffa barn. Nu var ju första inte planerad, hade vi inte fått honom så kanske det hade sett annorlunda ut idag. Men han kommer vara 6 när lillebror kommer, och vi ville absolut inte skaffa nr 2 när storebror var 10-11 eller ännu äldre! Jag känner inte att jag missat något, ibland får jag ångest över att jag inte är färdigutbildad men det är mest pga vad samhället tycker, för när jag sen tittar på min son så är det ju inte en enda del av mig som ångrar mitt val :) Folk säger alltid att barn kan man skaffa sen.. ja, men utbildningen kan man skaffa sen också faktiskt! Vi har pengar så det räcker just nu, det är det viktiga. Jag vill ändå vidareutbilda mig och färdig specialistsjuksköterska kommer jag inte bli på länge :) Tror bara folk har svårt att acceptera att alla inte tänker/prioriterar på samma sätt, eller på det "normala" sättet här i Sverige.

Jag var 24 och jag kände inte att det var tidigt. Fast förhållande sedan 6 år tillbaka och ett stabilt liv. Att hinna uppleva saker har jag ju hela livet på mig att göra. Det tar inte slut för att jag får barn. Vi ska närmast luffa runt i Asien under en månad. Det har också varit perfekt att plugga när barnen varit små för jag har kunnat styra tiderna och ha dem hemma mycket och inte allt för långa dagar på förskolan.

Och visst har jag varit en bättre förälder till mitt första barn än till mitt andra, men det beror inte på livserfarenheten utan att första barnet blir ett experiment och sedan förfinar man med andra. Det tror jag gälder oavsett om man är 15 år eller 35 år.

hade ett "oj hoppsan vad hände här" graviditet fast vi skulle varit skyddade och som man har man INGET att säga till om utan får snällt ta situationen som mamman bestämmer. undra vad som är värst att vilja ha barnet men inte få det eller att inte vilja ha det men tvingas in i föräldraskapet?

Att vilja ha barnet och inte få det, såklart! Du kommer troligtvis hinna ändra dig innan barnet ens har kommit :) Och gör du inte det så KAN du faktiskt sticka och bara betala underhåll.. men hoppas såklart att du inte gör det! Min sambo var också jättechockad men är nu världens bästa pappa.

Ja, det är helt klart en fördel att inte hela tiden behöva oroa sig över ekonomin. Dotterns och mitt första år var väl inte direkt ett under av framtidstro och optimism. Inga pengar, ingen utbildning och ingen övrig familj som var villig att stötta. När jag tänker tillbaka på det känns det nästan som om flickvännen svepte in som från ingenstans med en stor pengasäck i varje näve (men så var det så klart inte).

Kul förresten med nån annan som fortfarande var i gymnasieåldern när det hände! Kan ofta känna att det finns två olika kategorier av "unga föräldrar" - de som hann gå ut gymnasiet och de som inte hann det. Blir ju en rätt stor skillnad. (Fast tänk på de som inte ens hinner med högstadiet. Hur gör de?)