Varför skaffade ni barn tidigt?

Jag blev gravid när jag var 17 och sambon 16. Abort var inte ett alternativ en enda sekund för mig, inte adoption heller. Är såå glad att vi behöll :) Det var svårt men vi har klarat det jättebra, är fortfarande tillsammans efter 7 år och väntar nr 2. Hade dock inte PLANERAT barn så tidigt. Men den här gången är det planerat, och jag är "bara" 23, sambon 22. Tycker själv att vi är jättebra föräldrar båda två :) Sambon har jobb (högskoleutbildad) och jag pluggar, men vi har definitivt tillräckligt!

Cicek

Äldre 24 Nov 21:38

#51

ilshenar skrev 2011-11-24 21:32:00 följande:

Hej, är ny här på Föräldraliv

Själv var jag bara 16 och det hände lite lagom klyschigt av ett engångsligg.
Det var över huvud taget inte mitt val om hon skulle behålla barnet eller inte. (Men det blev ju bra ändå!)
Dottern är i dag sju och varken hon eller jag har någon som helst kontakt med mamman,
som flyttade utomlands strax efter födseln.

När jag var 20-21 blev det tre barn till, som alla var planerade av mig och min tjej (även om vi inte planerade tvillingfödseln!)

Att få sitt första planerade barn vid 20 är väl också ungt, men för mig kändes det aldrig som det eftersom jag hade ett barn sedan tidigare. Det var liksom redan "kört" och jag hade funnit mig tillrätta i föräldrarollen. Dessutom hade alla egentliga problem löst sig. Jag hade hunnit läsa in gymnasiet och jag och flickvännen hade ett bra boende och pålitlig ekonomi (hon = äldre och i egenskap av bra utbildning och fast arbete.)

Nu är jag 23 och tar själv mina första stapplande steg ut i yrkeslivet som lärare

Shit, blev ju tvungen att läsa ditt inlägg för sambon som också blev väldigt imponerad. Tänk så bra det kan gå! :) Stort grattis! Håller med om att när man väl får ETT barn, då är man redan "inne i det".. jag hade gärna skaffat tvåan tidigare, men vi valde att vänta tills sambon tagit examen och hittat jobb.

Cicek

Äldre 24 Nov 21:49

#55

lillronya skrev 2011-11-24 21:39:39 följande:

Vi har alla våra olika mål i livet och göra våra olika val.
Min dröm sen jag var liten var att få barn och vara mamma.
En pappa innehöll drömmen också såklart.

Utbildning efter gymnasiet och karriär var inget som lockade utan att gå klart gymnasiet var målet..
Sen skaffa familj.
Vår förstfödda kom två veckor efter att jag tagit studenten och det beslutet känns lika rätt nu som då.
Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att få och fostra barn tillsammans med den jag träffade som tonåring och fortfarande delar livet med.

Så vad du missar?
Jag antar att du missar att vi alla har våra egna drömmar och mål.
Det du vill ha vill inte jag ha och tvärtom.

Nu närmar jag mej 40 år och har provat att vara ung mamma, lite äldre mamma och allt däremellan.

Jag saknar inget av det man bör hinna göra eller "borde" ha gjort.
Jag lever i min dröm

Jag vill fortfarande göra klart min högskoleutbildning och få jobb, men familjen har varit viktigARE för mig. Känner att jobbet kan vänta som det är nu, det viktigaste var väl att sambon skaffade jobb så vi har en inkomst. Men vissa har sååå svårt att förstå att jag valt familjen först, och utbildningen som tvåa. För tydligen ska man gå klart gymnasiet, gå en högskoleutbildning, skaffa jobb och dessutom jobba länge och få hög lön och en bra position innan man ens kan börja TÄNKA på att skaffa barn. Nu var ju första inte planerad, hade vi inte fått honom så kanske det hade sett annorlunda ut idag. Men han kommer vara 6 när lillebror kommer, och vi ville absolut inte skaffa nr 2 när storebror var 10-11 eller ännu äldre! Jag känner inte att jag missat något, ibland får jag ångest över att jag inte är färdigutbildad men det är mest pga vad samhället tycker, för när jag sen tittar på min son så är det ju inte en enda del av mig som ångrar mitt val :) Folk säger alltid att barn kan man skaffa sen.. ja, men utbildningen kan man skaffa sen också faktiskt! Vi har pengar så det räcker just nu, det är det viktiga. Jag vill ändå vidareutbilda mig och färdig specialistsjuksköterska kommer jag inte bli på länge :) Tror bara folk har svårt att acceptera att alla inte tänker/prioriterar på samma sätt, eller på det "normala" sättet här i Sverige.

Cicek

Äldre 24 Nov 21:50

#57

dripdrop skrev 2011-11-24 21:46:40 följande:

En sak som TS har missat är att livet inte tar slut för att man skaffar barn. Jag blev oplanerat gravid som 21-åring, hade inte någon barnlängtan alls, men för mig känns det som att det var då livet började på riktigt.

Jag har rest jorden runt, festat och levt "bekymmersfritt" och varit fri som du pratar om. Men allt det där känns fullkomligt lamt och betydelselöst efter att man får barn. Iaf för mig.

Cicek

Äldre 24 Nov 21:52

#59

daddybear skrev 2011-11-24 21:50:12 följande:

hade ett "oj hoppsan vad hände här" graviditet fast vi skulle varit skyddade och som man har man INGET att säga till om utan får snällt ta situationen som mamman bestämmer. undra vad som är värst att vilja ha barnet men inte få det eller att inte vilja ha det men tvingas in i föräldraskapet?

Att vilja ha barnet och inte få det, såklart! Du kommer troligtvis hinna ändra dig innan barnet ens har kommit :) Och gör du inte det så KAN du faktiskt sticka och bara betala underhåll.. men hoppas såklart att du inte gör det! Min sambo var också jättechockad men är nu världens bästa pappa.

Cicek

Äldre 24 Nov 22:33

#64

ilshenar skrev 2011-11-24 22:19:53 följande:

Ja, det är helt klart en fördel att inte hela tiden behöva oroa sig över ekonomin. Dotterns och mitt första år var väl inte direkt ett under av framtidstro och optimism. Inga pengar, ingen utbildning och ingen övrig familj som var villig att stötta. När jag tänker tillbaka på det känns det nästan som om flickvännen svepte in som från ingenstans med en stor pengasäck i varje näve (men så var det så klart inte).

Kul förresten med nån annan som fortfarande var i gymnasieåldern när det hände! Kan ofta känna att det finns två olika kategorier av "unga föräldrar" - de som hann gå ut gymnasiet och de som inte hann det. Blir ju en rätt stor skillnad. (Fast tänk på de som inte ens hinner med högstadiet. Hur gör de?)

Hur gjorde du med gymnasiet? Var du föräldraledig? Jag började skolan ett år tidigare, blev gravid i slutet av åk 2, så jag gjorde klart nästan hela åk 3 på höstterminen. Gjorde liiite medan jag var föräldraledig under vårterminen, tog studenten med min klass och gjorde klart den sista kursen som inte var helt klar efter sommarlovet :) Sambon var däremot i åk 9 när jag blev gravid :/ Men jag tog hela föräldraledigheten så han gick klart som planerat och har nu högskoleutbildning. Han ångrar nu att han inte var lika delaktig, men men, han hade inte varit färdigutbildad syrra nu annars och då hade tvåan fått vänta ännu mer :P Känns som att folk automatiskt tror att studierna är förstörda bara man får barn, men det går faktiskt alldeles utmärkt att fixa! Hade jag inte blivit sjukskriven och sonen också blivit dålig, så hade jag också varit högskoleutbildad nu. Hur gammal är din flickvän om jag får fråga?

Varför skaffade ni barn tidigt?

INNEHÅLL