Varför skaffade ni barn tidigt?

Under gymnasietiden festade jag ganska mycket, träffade min nuvarande sambo och pappan till vår dotter, insåg att festandet faktiskt inte var min grej, det var inte det livet gick ut på helt enkelt. Efter gymnasiet fick jag jobb, min sambo fick fast jobb han med efter en lång period av ströjobb och arbetslöshet. Vi började kolla på lägenhet/hus och flyttade ihop. I samma veva som vi flyttade ihop var det dax för mig att ta ut min hormonspiral (efter 5 år) och vi tyckte båda att det var ganska självklart att inte sätta in en ny utan vänta på barn och familjelivet som vi båda kände oss redo att börja leva.

Staven plockades ut och samma månad blev vi gravida, jag 21 år och han 26 år. Nu lever vi det liv vi kände att vi ville ha tillsammans, med en liten parvel (7 månader) som sätter guldkant på våra dagar.

Sedan har min familj skaffat barn tidigt och jag kanske har sett fördelarna med det och framför allt sett hur bra mammor de har varit (kanske inte beror på att de är unga)

Antagligen väljer man nog att skaffa barn för att det känns rätt, antingen är man ung när det känns rätt eller så är man äldre, huvudsaken är ju just att det ska kännas rätt.  

Alla gör ju sina egna val här i livet.. vissa väljer att skaffa barn som unga och andra vill vänta länge. Man förlorar inte sin ungdom bara för att man skaffar barn, man fortfarande göra roliga saker. ( Man kanske inte ska ut o festa o dricka ) men jag som ungförälder gjorde inte ens det innan jag fick barn och tyckte inte ens att det verkade vara intressant. Om alla skulle göra samma val här i livet skulle alla vara likadana. Jag kanske undrar dig varför du valde att vänta med barn ( för att det var ditt val ) och det får var och en bara acceptera. Jag valde att ha barn tidigt och andra  ville ha senare. Utbildning och ekonomi är individuellt, vissa väljer att utbilda sig innan man får barn och andra vill utbilda sig efter, det är svårare att studera med barn men får man hjälp att passa barnen så är det ingen skillnad enligt mig. Alla har sina egna åsikter och jag förstår varför du ställer denna fråga, det är klart att man undrar när man själv tänker på ett annat sätt. Vissa blir gravida och vill inte göra abort men det är en annan historia.
 Ha det bra!!

Svaret är enkelt! För att vi ville! Trots våran dåvarande ålder på 16 respektive 21 så är sonen planerad faktiskt å allting har flutit på väldigt problemfritt. Idag är sonen 5,5 år och vi väntar vårat andra barn. Vi är som vilken familj som helst å vi har aldrig känt oss som typiska unga föräldrar, vi har alltid blivit väldigt väl bemötta av omgivningen och på tex: föräldragruppen, Kyrkis, barngympan å liknande. Det är sällan våran ålder ens kommer på tal å gör den det så blir människor bara positivt överraskade

jag förlorade själv min mamma när jag var 7, vilket gjorde att jag mognade tidigare än kompisar i min egen ålder, det kan jag se såhär i efterhand.

Jag har alltid kännt mej äldre än vad jag varit, kan först nu vid 25 års åplder känna mej bekväm i min ålder..

Jag fick en längtan efter barn tidigt, var väl 19-20 år. Nä rjag träffade min nuvarande sambo/fästman. ALlt kändes så rätt och jag visste att jag ville bilda familj med honom. Han bromnsade dock något då han ej kände sej riktigt redo, han är 1 år äldre..

vi började försöka men det tog et ttag, fick ett par mf mm. så sonen föddes när jag strax skulle fylla 22 och sambon 23       

jag tror att min barnlängtan, familjelängtan påverkades av att jag som liten fick mitt familjeliv "förstört" iochmed min mammas bortgång. Jag har under min uppväxt saknat att ha det här "typiska" familjelivet. Pga min pappas jobb så fick jag och min syster klara oss mycket själva vid mytcket låg ålder..

jag tror överlag att mammas död påverkat mej något enormt som person. Jag drömme rinte om någon karirär, jag drömme rinte efter några resor eller äventyr. Jag drömmer om en familj, flera barn och härliga familejsemestrar etc etc..

sonen föddes januari 09 och ska nu snart fylla 3 år. Jag är 25, sambon 26 och vi har det underbart! Jag känner mej oerhört nöjd med vart jag befinne rmej i livet, barn, tar högskoleexamen om några veckor, fått tillsvidare anstäållning på 100%, köpt hus, har kombi m.m. Jag är precis där jag vill vara, living my dream!

så TS, jag tror du måste inse att bara för att DU ser på livet på ett visst sätt, så innebär inte det att alla andra också vill ha samma saker, drömmer om samma upplevelser etc. Vi kommer alla från olika bakgrund och har olika erfarenheter av livet från tidig ålder, och det präglar oss som människor. Det är anledningen till at vi gör olika val i livet, oavsett om det gäller barnfrågor, familjefrågor, karriärfrågor m.m.

          

vill tillägga att ännu en sak som påverkat mej som person av min mammas död är att jag inser hur kort tid vi har. Jag har nog undermedvetet velat skaffa barn tidigt för att jag vill hinna uppleva så mycket som möjligt av mina barns liv.. jag är så otroligt ledsen att min mamma inte fick vara med mig och min storasysters mer än 7 och 10 år...

  

Jag valde att skaffa barn tidigt för att få vara en ung mamma som skulle orka vara med hela uppväxten och som ung mamma kunde få "leva sitt egna liv" när barnen flyttat hemifrån och även fortfarande vara "ung" när det är dags för barnbarn.

Nu har jag bara läst TS så det finns risk att jag upprepar mig. 
Men TS när du skriver "ung" och då menar under 24 så tänker jag direkt att det är STOR skillnad på att vara 16 och bli mamma/pappa och att vara 23.
Jag blev gravid när jag precis fyllt 22 och fick andra barnet när jag fyllt 23. Jag ser mig inte alls som en ung mamma, jag hade tagit studenten, levt ett riktigt singel-liv med utekvällar varje fredag o lördag, jag hade ett fast jobb, jag och min partner bodde i hus osv. Det är stor skillnad mot om jag blivit gravid när jag var 16 o gick första året på gymnasiet, bodde hemma osv.  

Förstår inte TS. Mina föräldrar var tonåringar när jag kom. Jag hade en fantastisk uppväxt då jag fick följa med på mammas klassresa (hon påbörjade Komvux när jag var liten) - fick prova på att bo i andra länder, möta olika kulturer osv. medan hon skaffade sig en universitetsexamen och startade företag.

Det du missar ts är att alla människor är olika individer med olika egenskaper. Lika självklart är det att det är olika anledningar till varför man väljer att skaffa barn i tidig ålder.

Min anledning är att jag kommer från en väldigt splittrad familj. Jag har flertalet syskon/halvsyskon som jag knappt växt upp med. Min ursprungliga familj har alltid varit utspridda i hela världen. Dessutom splittrades mina föräldrar upp pga väldigt dåliga omständigheter, därav har jag heller aldrig haft en trygg familj, ingen trygg punkt, ingen trygg uppväxt. Jag började drömma om att skaffa en egen familj och egna barn innan jag ens var könsmogen. Konstigt eller hur? Helt och håller onormalt? Jag håller helt och hållet med på dessa frågor. Det är inte normalt att önska en egen familj, att önska egna barn i så tidig ålder, men omständigheterna gjorde att det var det som hände. Jag har levt under "onormala" omständigheter.

Detta är alltså min bakgrund till varför jag idag är ung förälder (nu 25 år med 2 barn). Frågan varför man väljer att skaffa barn så pass tidigt tycker jag också är väldigt intressant och samtidigt väldigt viktig att veta för att förstå sig själv och hur man fungerar. Lika viktigt är det att ställa sig frågan "Varför vill jag vänta med barn?" Lika väl som det är viktigt att analysera det mesta.

Min bakgrund är dock inte relevant när till hur jag lever idag. Bakgrunden är orsaken till varför jag valde barn så pass tidigt i livet men det är vad jag gjort efter det, vad jag gjort för mina barn och min familj som spelar roll.

Jag började jobba samtidigt som graviditeten blev verklig. Jag var mammaledig och jobbade extra, fick ständigt frågan av människor hur vi klarar oss ekonomiskt. Vilket ledde till att jag oroade mig väldigt mycket över ekonomin från början. Men vi båda hade jobb och pengar har aldrig varit ett problem. Jag var mammaledig i ett år sen var min sambo pappaledig några månader, jag kom tillbaks till jobbet och arbetade hårt och steg där i hierarkin. Vi bestämde oss för att vi ville ha ett till barn, var mammaledig med 2an i 1½ år, sen tog sambon över några månader. Kom tillbaka och hamnade i en chefsposition på arbetet, vi köpte hus, reste, jag bestämde mig för att börja plugga igen. Nu är det bara min sambo som har arbete och jag studerar, inom snar framtid är jag ekonom. Jag har hittills väldigt bra betyg och förstår inte alls problematiken med att studera och ha barn samtidigt!? Jag har väldigt mycket mer fritid för både mig själv och barnen nu när jag studerar jämfört med när jag arbetade.

Jag vet att jag är en bra förälder, inte för att jag klarar den ekonomiska och de fysiska bitarna bra utan pga av allt annat däromkring. Detta har dock redan nu blivit ett allt för långt inlägg och därför väljer jag att inte gå vidare in på min "barnuppfostran" som annars skulle ta mycket mer plats än det jag redan skrivit.

jag var och kände mig mogen och tycker än idag att det inte var tidigt.... var 20 när jag blev gravid och 21 när min dotter föddes.
Känner lite såhär att ju yngre man är desto mer orkar man eftersom om man tänker 35-45år när barnet föds är man ändå 45-55..typ när det är 10 och sprudlar av liv och 60 eller mera när den e tonåring och uppåt i ålder och på så vis får man mindre år tillsammans när barnet växer upp än om man fick barn som yngre.
Min mamma var 38 när hon fick mig men 21 när hon fick min syster... hon själv har sagt att det var lättare när man var yngre än med mig som sista sladdbarnet. Jag tror på det..
Livserfarenhet i all ära men åldern har ochså en viss betydelse..på båda håll.

Ångrar inte en dag av att jag var 21 och har kunnat vara en väldigt aktiv och ung förälder.