Varför skaffade ni barn tidigt?

Att ha familj har alltid varit viktigt för mig. Jag träffade min fästman när jag var 15, han var 19. Vi har alltid varit så nära varandra, flyttade ihop ganska tidigt också. Jag läste klart gymnasiet och fick jobb direkt, han också. Sen byggde vi ett hus och flyttade till landet. Det kändes så naturligt att skaffa barn sen. Det var något som vi båda ville och önskade. Första fick vi när jag var 20. Nu väntar vi andra och jag kommer vara nästan 23 (BF i januari, fyller år i mars). Att resa mm hinner vi med senare. Ekonomiskt har vi alltid klarat oss, visst har det varit lite svårt nån gång men ingen av oss ångrar att vi skaffade barn tidigt. Snarare tvärt om!!

Jag skulle fylla 20 och sambon hade precis fyllt 23 när jag blev gravid, en planerad sådan.

För oss var det inga tvivel om att vi ville bilda familj tidigt. Sambon arbetade heltid, jag arbetade halvtid och båda två hade gått klart gymnasiet. Vi hade varit tillsammans i 4 år, bott tillsammans i 3 ½ år och var nyförlovade, så för oss kändes det helt rätt! Vi visste att vi skulle klara det och det gör vi.

Jag har rest endel innan jag blev gravid och visst, jag tycker det är kul att resa men det kan vi göra med våra barn också. Just nu planerar vi en resa till USA med mina föräldrar och visst är det annorlunda med barn men vi kan fortfarande resa och ha roligt med vårat barn. Vi vill vara med vårat barn, vi ser honom inte som en jobbig snorunge som vi måste ha med oss precis.

Alla känner olika, alla har olika mål här i livet och vi har precis det liv vi vill ha nu och trivs så bra. När sonen blir lite äldre ska vi försöka med att bli gravida igen och det känns ännu bättre.

Sen när barnen blir äldre/vuxna så kan vi resa hur mycket vi vill och skillnaden där är att vi kommer säkert ha mer pengar, högre löner osv att resa med. Ingen av oss känner att karriären är det viktiga men när vi blir äldre kanske vi vill satsa på karriären, vem vet?

Men det är klart, vi hade kunnat vara barnlösa och bara sitta och längta efter barn i alla år tills vi är "tillräckligt gamla", men vad är det för liv egentligen? Varför inte göra sig själv en stor tjänst och försöka få det liv man vill ha?

Jag bryr mig inte om hur andra väljer att leva sina liv, det passar säkert dem lika mycket som mitt liv passar mig.

Efter en lyckad olycka blev jag mamma vid 22. Lyckades sedan ta mig igenom en hel hogskoleutbildning sa det var inte sa svart. Kanner inte alls att jag skulle vara en samre foralder for att jag blev mamma som "ung".

Vi ar nu gifta och har fatt ett till barn, sa det ar inte sa att det ar omojligt att halla ihop ett forhallande heller.  

Kommer med ett litet citat.

"En ung förälder är minst lika bra som om äldre" 

Jag ser inte ett problem att skaffa barn tidigt, om man har egen bostad, ekonomi och färd medel så finns det inte så många andra saker att göra, förutom att plugga.  Och plugga kan man göra på distans under tiden eller börja om något år senare. 

Själv är jag snart 17 år och bor tillsammans med min pojkvän, 19 år. Vi flyttar till egen lägenhet nu i december (3 rum och kök). Han arbetar heltid och får en fast lön, jag har småjobb här och där, men pluggar just nu på gymnasiet. Jag har symptomer på graviditet och ska testa mig hos UMO den 5 december.

Så jag vill bara säga det att är man ung och man inser att man klarar av det, trots alla motgångar som finna och allt underbara som kommer med, så kan ingen hindra någon. Ta aldrig kritik om någon får för sig att kritisera unga gravida/föräldrar.

Hälsningar Elin. 

Jag blev gravid när jag var 24 år, räknar mig inte som ung förälder däremot. Varför? det var dags. Jag har bra utbildning och har jobbat ihop en bra SGI, min sambo är jämngammal och har två bra utbildningar och har fast jobb där han tjänar bra. Det var bara att tuta och köra :)

Första barnet: var 16år när jag plussade. Helt oväntat då jag käka p-piller, men jag kände att abort var uteslutet då jag redan hade gjort en några år tidigare. Jag ville ta mitt ansvar och jag ville ha en egen familj helt enkelt. Dock så vart det såklart inte så då jag valde att bli ensamstående efter bara några mån efter sonens födelse, var då 17år, bodde själv o började plugga igen. Sen träffade jag min nuvarande sambo, fick tvåan vid 19 års ålder just för att vi ville ha ett gemensamt barn samt syskon till den älsta, och trean kom sen när jag var 21. Jag är själv ensambarn med bara en handfull släktingar, vilket jag inte direkt uppskattar. Jag vill ha en stor familj, jag vill att mina barn ska ha varandra. Det är nog en av dom anledningarna, även om första barnet mest var för att man var barnkär, inte ville göra abort o ville ha sin familj. Dock så har jag den lyckans tur att vara mamma till tre fina ungar, o förlovad med min karl. Och jag har faktiskt helt ärligt aldrig ångrat mina val jag har gjort.

Jag känner mig inte som en ung mamma, jag var 22 när jag fick mitt första barn. Hon var väldigt planerad o efterlängtad, jag fick missfall (planerad graviditet) och sen tog det ett år att bli gravid igen så jag kunde vart ännu yngre.
Jag o min sambo blev tillsammans när jag var 18, han hade barn sen tidigare så vi levde redan familjeliv, båda hade fasta relativt välbetalda jobb, vi hade hus o körkort. Nu har vi varit ett par i 12 år, har två barn ihop, jag är snart färdig med mina högskolestudier o sambon har ett eget företag som går väldigt bra. Så allt känns underbart- inga problem att få barn som ung! Går utmärkt att plugga med barn och reser gör vi med barnen.

Jag var 19 när första kom, 1,5 år senare kom nummer två. Vi resonerade som så att varför inte? Vi har aldrig tyckt om att festa osv. Resa kan man göra med barnen och vill man inte det så har våra flyttat hemifrån innan vi är 40 år och då har vi massor av tid till att resa och leva livet på egen hand. När de flesta andra sitter med nyfödda så klara våra barn sig själva hemma så vi kan gå ut och äta, gå på bio, gå på krogen osv. Mitt liv fick en mening när jag fick barn, på ett helt annat sätt. Jag var så redo, jag har alltid känt mig redo.

Alla är olika, alla vill inte festa, resa, utbilda sig osv innan man skaffar barn. Och att man på något sätt skulle vara en bättre förälder som äldre, knappast. Det sitter inte i åldern, det är bara en siffra. Visst är sannolikheten att man skulle vara en mer omogen förälder i ung ålder större men det hänger nog mer på personligheten. Jag har aldrig känt mig som en ung mamma fast att jag fick barn som 19-åring. Jag har precis samma erfarenheter av barn som en som får sitt första när hon är 40 år. Livserfarenhet är en sak men alla är vi på samma ställe när vi för första gången får upp våra älsklingar på bröstet, då är vi alla nybörjare oavsett om vi är 15 eller 40 år.

För oss ger det så mycket glädje att ha barn, det är så mycket mer än alla dom där ytliga sakerna folk som inte har barn pratar om. Och att plugga fast man har barn, det går så bra så du har rätt till dagisplats precis som alla andra. I vår familj är vi en som arbetar och en som studerar, det går alldeles utmärkt bra.

"Att ta tillvara på livet när man är ung", det låter precis som att när man skaffar barn så ska man ha levt färdigt och livet är över. Så är det verkligen inte, det är då livet börjar. Allt det andra är bara ytliga ting, det finns tid för sådant också fast att man har barn. Allt kräver bara lite mer planering, men i gengäld får man så mycket kärlek. Jag ångrar inte en sekund att jag skaffade barn som ung, det har byggt upp min självkänsla, jag är BRA på att vara mamma. Jag har aldrig varit så säker på någonting förut, jag mår bra av att ha dessa två tokungar rännandes runt benen hela dagarna. De är mina lyckopiller här i livet! Och vi reser, vi äter gott, vi går på bio, vi går ut ibland och vi har det allmänt bra FAST att vi har två barn och är unga :)

Sen kan jag ju tycka att man bör gå klart skolan, skaffa sig ett eget hem och en inkomst innan man medvetet planerar att skaffa barn. För det är rätt viktiga stolpar för att kunna leva ett bra liv. Så är det ju givetvis, och självklart minskar chansen att man har hunnit göra detta om man är väldigt ung. Men har man bara den praktiska biten klar så varför inte som sagt om man känner sig redo?