Varför skaffade ni barn tidigt?

Sen finns de som hinner gå ut gymnasiet men hoppar av och senare träffar mannen/kvinnan i sitt liv och får barn.
Men de kanske faller in i kategori 2.

Jag fick mitt första barn som 21 åring och andra som 24 åring.  Vi var gifta och det kändes rätt att skaffa barn. Jag har haft precis lika bra ungdom som vem som helst. Jag är och har varit en lika bra förälder till mina två barn jag fick tidigt som till det barn jag fick sent. Jag pluggade och hade småbarn samtidigt o det gick utmärkt. Jag gick ut med högsta betyg i det mesta.

Atrt du, TS, inte förstår är troligen för att du inte hittat rätt i livet ännu. Men den tiden kommer säkert för eller senare.

Men en sak är säker...att ha barn innebär inte att livet avstannar..man kan göra allt när man har barn. Det kräver bara lite mer planering.

Är 23 och nyss fått vårt tredje barn. ALLA är med samma pappa å vi är gifta varit tsm i 7 år. när vi träffades blev jag oplanerad gravid några mån in i förhållandet. vi bodde ihop.med p-piller men missfall som visade plus på stickan hos bm.

Efter det började vi snacka. vi valde att försöka. fick ett till missfall sen lyckades vi.

vi älskade och älskar fortfarande varndra lika mkt därför väljer man väl att skaffa barn. Kärlek i överflöd.  Kallar våra kärleksbarn.. alla är planerade och alldeles underbara!

Hur gjorde du med gymnasiet? Var du föräldraledig? Jag började skolan ett år tidigare, blev gravid i slutet av åk 2, så jag gjorde klart nästan hela åk 3 på höstterminen. Gjorde liiite medan jag var föräldraledig under vårterminen, tog studenten med min klass och gjorde klart den sista kursen som inte var helt klar efter sommarlovet :) Sambon var däremot i åk 9 när jag blev gravid :/ Men jag tog hela föräldraledigheten så han gick klart som planerat och har nu högskoleutbildning. Han ångrar nu att han inte var lika delaktig, men men, han hade inte varit färdigutbildad syrra nu annars och då hade tvåan fått vänta ännu mer :P Känns som att folk automatiskt tror att studierna är förstörda bara man får barn, men det går faktiskt alldeles utmärkt att fixa! Hade jag inte blivit sjukskriven och sonen också blivit dålig, så hade jag också varit högskoleutbildad nu. Hur gammal är din flickvän om jag får fråga?

glömde påpeka INGET problem emd ekonomin alls för vår del. min man är ju 7 år äldre och jobba samt. jag börja jobba heltid näör jag va 16

När jag var 19 år blev jag mamma och nu väntar jag mitt andra barn som 20-åring (21 när barnet kommer).

För mig är barn underbara och jag skulle aldrig vilja vara utan det!

Men för mig handlade det om tidig mognad och en djup längtan efter barn. När jag var tonåring betedde jag mig vuxet och moget, och jag har haft två underbara föräldrar hela mitt liv som alltid stöttat och lärt mig att ta ansvar och vara självständig. Som 19-åring gifte jag mig och blev samma år mamma och nu snart mamma igen.

Jag älskar livet jag har nu och någonstans inom mig visste jag väl att livet med barn är så underbart. Och om jag nu längtade så djupt och visste att jag var redo, varför vänta? :)

Utbilda mig tänker jag göra när tvåan är ett par år gammal. Jag är ju inte precis gammal så det är ingen stress. Men efter tvåan väntar vi med fler barn. Tvåan var egentligen oplanerad men ändå älskad :)

Som jag ser det har DU ts missat en ganska viktig poäng i det hela som ju är en klar fördel med att skaffa barn som ung.

När våra barn är stora och självständiga har vi fortfarande många år kvar , vi anses fortfarande ganska unga. och vi kan då satsa på våra vuxna liv på ett helt annat sätt med tex utveckla våra karriärer, vi har fortfarande gott om tid på oss att vidareutbilda oss, vi orkar fortfarande planera för och kanske ta tag i att bygga hus osv osv.

När min älsta son är 18 år och tar studenten, då är jag bara 39 år. Mitt liv har fortfarande knappt börjat då.  - En ålder då kanske många sitter med småbarn , är gravida eller kanske inte ens fått sitt första barn än.

Så lite perspektiv kanske inte skadar när man diskuterar vilken ålder man väljer att få sin familj.

Jag blev oplanerat gravid som femtonåring, vi valde att behålla. När jag var i grav. v.25 lämnade han mig.

Där stod jag ensam och rund som en bulle. Men jag ångrar inte en sekund. 
Men jag hade tur som hade min mamma och min familj som stöttade och fanns där.

Har nu en underbar trollunge på snart tre år bor i en riktigt fin lägenhet centralt med en sambo som varit med i snart två år. Livet kunde inte varit bättre, men hade jag inte blivit gravid och trott vi skulle hålla föralltid och allt puttinutti hade jag väntat. Men som sagt jag ångrar ingenting, min dotter är min skatt och min sambo tar henne helt som sin egen och dotterns biopappa håller sig undan. (han är för all del snart tre barns pappa med sina ynka 21år )
Så så kan det gå. :D

Jag gick också ett år över min egen åldersgrupp, eftersom jag flyttade upp en klass på högstadiet. Hade därför hunnit med ett år redan innan jag blev pappa, i början av vårterminen i tvåan. Stannade hemma första året och jobbade på att få det att fungera innan jag började plugga igen (och då hade jag hunnit träffa min flickvän och hade lite bärhjälp). Så i slutändan klarade jag gymnasiet "som vanligt" med folk i min egen ålder. Mycket tack vare en bra rektor och en förstående lärarkår, som tidigt meddelade att de fullständigt struntade i min närvaro så länge jag fick alla uppgifter gjorda i tid och med bra resultat.

Flickvännen är nio år äldre, så hon var 25 när vi träffades.

Men oj vad trött man blir av att läsa om såna här trådar alltså! När ska fördomar om unga mammor försvinna undrar jag? Dessutom så kallar du 24 och neråt för ung mamma, vilket jag inte tycker är speciellt ungt.

Jag är 23 år och jag blev gravid när jag var 22. Vill du alltså veta hur jag resonerade? Varför vill du veta det? Vad får du ut av det?

Det första argumentet som du tar upp är att du inte tror att kvinnor under 24 år har hunnit samla på sig livserfarenheter. Vad vet du om det? Själv hade jag hunnit med att både gå ur gymnasiet, hunnit jobba och rest till andra sidan jordklotet - flera gånger. Dessutom kände jag att jag hade festat klart så att säga och var klar med den biten. Vad gäller min övriga livserfarenhet så vet jag att jag har en hel del av den varan. Jag tycker nog det är du själv som borde samla lite mer livserfarenhet om du går runt och har dessa frågor som du har.

Sedan har du argument nummer två, att du tycker att man ska ta vara på tiden som ung. Jag själv tycker att man ska ta vara på att man kan få barn medan man är ung.
Jag tycker att samhället går mot fel håll. Samhället och personer som du anser att man ska läsa på högskolan tills man är sådär 25-30 år. Sedan ska man jobba i några år, köpa hus och hinna resa i världen. När hade du tänkt att skaffa barn egentligen? 50+? Hoppas att du hinner med alla "måsten" först innan du kommer i klimakteriet!