Varför skaffade ni barn tidigt?

Rättelse: Såg nu att du ts är en man. Vi får hoppas att du hittar dig en ung fru sen då i framtiden när det är dax för dig!

Jag var 21 då jag fick ettan och 23 då tvåan kom.

Jag valde barn tidigt för att jag var gift, hade fast jobb som jag var utbildad till, byggde hus och kände att jag ville ha barn. Jag hade turen att träffa maken då jag var 18 så det föll sig naturligt att bilda familj. Han är dessutom 7 år äldre så han var i "passlig" ålder att skaffa barn. Dessutom hade han en dotter från förut så vi levde ju en del av tiden redan familjeliv.

Visst hade det varit kul att resa o.s.v. men jag skulle aldrig byta ut detta liv mot något annat. Dessutom kommer jag att vara rätt ung då barnen blir vuxna och kommer förhoppningsvis att ha en bättre ekonomi då än innnan barnen. Och pengar underlättar ju en del då man vill resa

Ang. att vara en bättre förälder som äldre än ung är bara struntprat. Tror verkligen inte jag hade blivit en bättre mamma om jag hade väntat tills jag var 30. Tvärtom hade jag nog hunnit vänja mig för mycket vid att bara ta hand om mig själv och då hade nog en bebis rört om mitt liv mycket mer än det nu gjorde... Du ser, fördomar går åt båda hållen

Jag var bonusförälder, blev på tjockan när jag var 18, och då sa vi kör. Hur resonerade jag, jag hade turen att få världens finaste familj redan som ung, vi håller fortfarande ihop snart 6 år senare. Jag har inget att jämföra med, men tror inte min ålder påverkat mig som mamma, jag tycker själv jag är en väldigt kärleksfull mamma, och får ofta höra att jag är en bra mamma.

Vi fick vår första son när jag var 20 och sambon 21. Nu väntar vi vår andra son och är 22 respektive 23 år gamla.
Varför?
Det kändes helt rätt för oss.
Utbilda mig innan barn hade ju såklart var bättre och lättare. Men jag visste inte vad jag ville läsa till. Hoppa på en 3årig högskoleutbildning och sedan ångra mig efter två år.. Nja.. Inte så lockande.
Så, sonen kom och efter föräldraledigheten började jag på komvux och läser omvårdnad. (Jag har en gymnasieutbildning innan också, barn och fritid). Det är inga problem att hinna med, mvg sakt igenom, men, gymnasial nivå är trotts allt inte så avancerat!

Nu när vi väntar nr två vet jag vad jag ska bli, ssk. DET där emot kommer vara svårt att läsa med två barn hemma.
Vi valde att bli fyra i familjen nu ändå på grund av att vi inte vill ha för många år mellan barnen. 2 år mellan känns optimalt för oss, 6 år hade vart lite för mycket..

Vi har inte rest tillsammans, mer än till Danmark. Vi försökte planera en resa innan jag blev gravid första gången.. Men det kom aldrig till skott = det är inte viktigt för oss.

Ekonomin då? Jo, inga problem där. Visst, när vi blev gravida först jobbade jag på timmar och sambon på månadsanställning. Det borde såklart sett annorlunda ut och besparat oss många oroliga nätter. Det är väl där vårt "fel" ligger. Men nu med facit i hand har det gått så bra det kunnat :)

Jag förstår inte resonemanget att skaffa en utbildning innan man skaffar barn. Vem är redo att bli tex psykolog eller lärare vid 20 års ålder? Jag är själv 30 utan fullständig högskoleutbildning, men nu har jag kommit på vad jag vill bli 'när jag blir stor'. Sonen är 1½ år och jag ser inga som helst problem att plugga samtidigt som man har barn.

Jag fick första när jag var 23, varit tillsammans med min kille i 4år, examen från högskola, båda har bra jobb, god ekonomi, bra bostad mm... Så varför inte?! Jag har många äldre nyblivna föräldrar i min närhet (35-40+) å ser mycket negativt i det... Jag är mycket nöjd med mina livsval!

Jag ser inte mig själv som en "ung mamma". Tycker de låter negativt. Jag fick barn när jag var 21, är 22 idag. Min sambo är 14 år äldre än mig, om de nu skulle ha betydelse.

Vi båda har fast jobb, relativt välbetalda. Vi äger vår bostadsrätt för nästan 1 miljon, och endast en liten del är lån. Vi lever ett tryggt liv. Vi har inga lån/krediter förutom lägenheten. Har även varsitt sparkonto och ett gemensamt konto för tex renovering, oväntade utgifter m.m

Jag flyttade 30 mil hemifrån när jag var 15 för att plugga på gymnasiet. Det fick mig att mogna rejält. Dock ser jag mig inte som en ung mamma. Eller ung är jag ju, men jag ser mig själv som en mamma! Bara för att man får barn ger man inte upp sitt liv. Vi skaffade ju barn till vårat liv.

Haha, rörigt det blev. Skrev ner mina tankar bara.

Jag vet att jag har samma förutsättningar som en mamma på 35+. Åldern har definitivt ingen betydelse utan de beror helt och hållet på vem man är och vilket liv man lever och vill leva.

:)

Jag blev gravid när jag var 22 och 2 barnsmor när jag var 23.
Hade tidigare varit också men då valt abort 2 ggr och missfall en gång. preventivmedel verkar inte direkt bita på mig =)
När jag blev gravid denna gången hade jag heltidsjobb tillsvidaretjänst, är klar med min utbildning sen år tillbaka. Flyttade hemifrån som 15 åring så ja jag har redan hunnit med att leva.

Sambon var 27 när vi var gravida och 28 som pappa. Vi diskuterade det och ingen av oss ville göra abort när olyckan nu inträffat så vi valde att behålla. Kunde aldrig i vår vildaste fantasi ana att det skulle vara 2 pojkar i magen däremot

För att jag ville ha barn. Jag är en allting löser sig-personlighet, visst vi hade inte allting ordnat när jag blev gravid men nio månader senare hade min kille jobb och vi bodde i en villa på landet, se där, vi var arton och nitton år. Mina föräldrar å andra sidan var 28 och 29 och hade bra jobb på försäkringsbolag men under min uppväxt har dem ändå hunnit med att leva på existensminimum, varit nära personlig konkurs och skuldsanering, skilsmässa och träffa nya partners. Saker och ting ändras vet ni. Så alla ni som tycker att man inte ska skaffa barn om man inte har en ordnad situation, kommer ni lämna bort era barn om er situation plötsligt rasar?