Varför vill man INTE ha barn?

Jag har aldrig någonsin känt en barnlängtan. Jag har varit öppen för att jag kanske ska bilda familj i framtiden med en partner som vill, men jag har inte längtat eller önskat ett barn. Nu är jag mamma ändå, typ tio år tidigare än vad jag hade tänkt. Det var inte planerat och jag trivs inte något överdrivet i min roll som mamma om jag ska vara ärlig. Jag älskar mitt barn, och lägger ned min själ i hans omvårdnad men jag önskar många gånger att jag hade varit mer försiktig och inte chansat den där gången jag blev gravid, faktiskt. Livet förlorade mycket av sin meningen när han kom om jag ska vara ärlig, även om det fick andra meningar såklart.

Jag förstår absolut de som inte vill ha barn. Jag ville inte heller ha barn. Jag grät som en dåre fram till gränsen för abort, för möjligheten att slippa fanns fortfarande men jag kunde göra det valet. Jag ville inte göra abort, men jag ville inte ha barn heller. När gränsen var passerad var det enklare att acceptera att jag skulle bli mamma, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag var överlycklig över min situation.

:)

Livet är spännande, om man vågar leva det utanför den fåra alla andra plöjt upp

amöbor? Menar inte du cyanobakterier med första fotosyntes? Ja visst kan vi tro att all liv kommer från bakterier, men det finns fortfarande många men.. i det hela. Många forskare är överens om det men säkerligen kan vi inte veta, eller veta exakt. Många teorier, hypoteser falsifieras, vi kan inte vara säkra på något, speciellt då det gäller livets utveckling

Jamen du fattar grundtanken, att vi är utvecklade från något väldigt outvecklat som även det har förökat sig. 

Jag trodde att jag inte skulle vilja ha barn men så kom längtan krypandes så smått iaf. Vissa har frågat vad det var som fick mig att ångra mig men det kan jag inte svara på. Jag tror inte att det går att vara så logisk när det kommer till att skaffa barn och att resonera sig fram till varför man skulle vilja ha eller inte. Det är en biologisk drift helt enkelt för ärligt, hur många vill ha år framför sig av dålig sömn, trotsiga ungar, att inte kunna göra vad man vill osv. För mig var det bara så en dag att jo, jag vill ha barn och nu har jag en dotter och det ÄR helt underbart även fast det är skitjobbigt ibland.

Det beror nog mer på ens förmåga till att resonera logiskt.

möjligen men säger: allt är möjligt när det gäller liv När det gäller liv kan man aldrig påstå med 100 %

Att ha barn ar ju en livsstil, jag kan verkligen forsta de som inte tycker att den livsstilen passar dom. Jag var sjalv BERGSAKER pa att jag inte ville ha nagra barn - men nar jag var 35 blev jag radd att jag skulle angra mitt beslut... Jag hade ingen barnlangtan alls, men efter lite rationellt tankande och pratstunder med barnfria/barnlosa vanner sa samlade jag mod till mig och gav mig in i leken... 
sedan hosten 2006 har det blivit tre ungar :-O ...och idag inser jag att det ar en livsstil som egentligen passar mig perfekt. Jag har alltid hundra jarn i elden, vill gora tusen saker och sover korta natter.

En omröstning: 
www.familjeliv.se/Forum-26-434/m61018311.html

Något jag reagerar på är hur ofta man pratat med de som har barn och som:

Är helt ointresserade av barnen Är helt oengagerade i barnen Skaffat barn för "det var väll dags" Som skaffat barnen för att rädda sin relation Som skaffat barn för alla andra har ju det Och på något vänster ska vi som inte skaffar barn vara de "konstiga". Jag har vänninor som drömt om att bli mamma sen de själva var barn. Sen så har jag de som aldrig tänkt skaffa barn, men när de träffat rätt man skaffat barn ändå. Sen så finns de som bestämt aldrig ska ha barn. Personligen har jag aldrig vart intresserad eller tänkt att "å vad mysigt det hade vart". Kanske den dagen kommer. Men jag anser att man inte ska skaffa barn om man inte uppfyller vissa grundkrav..