Varför vill man INTE ha barn?

Mycket bra fråga.

Jag har också gamla föräldrar men led inte alls av det. Det fanns inte ens i min tankevärld att det skulle vara ett bekymmer. Du tror inte att det kan bero på om man har syskon eller inte? Eller i vilken form föräldrarna är?

De jag känner som inte vill ha barn - alltså absolut aldrig någonsin vill ha barn - är personer som har fullt upp med andra intressen. Jag räknar då inte de som i dagsläget säger att de inte vill ha barn som ändå har en dörr öppen för att det någon gång skulle kunna ske. 

Det jag tycker är lite synd är när man förmedlar en bild av att det är antingen eller. Antingen vill man ha barn och då försvinner allt annat som utgör ens personlighet och liv, eller så vill man inte ha barn och då finns det en massa utrymme för sådant. Så tycker jag inte att det är. Vi har inkluderat vår son i det livet vi redan har. Han får hänga på. Visst, det blir viss anpassning (vi kan t ex inte köra skyddsträning med hund samtidigt som han sitter på någon av oss i bärsele ) men på det stora hela så har inte livet förändrats såtillvida att vi har varit tvungna att offra personlighet och liv. 

Jag förstår absolut om man "avskräcks" från att skaffa barn när man t ex läser här på Familjeliv om alla föräldrar (främst mammor) som verkar glömma bort precis allt som har med ens person och liv att göra och blir helt uppslukade av bebis och barn. Hur kul är det på en skala?
Jag skulle krevera om jag var tvungen att leva så och förstår om man som förälder verkar väldigt instängd och insnöad. Jag är oerhört glad att jag har vänner som inte har barn så att jag slipper "föräldraprat" så fort nån öppnar käften. 

Positivt eller negativt med syskon.
Formen var väl knappast ett problem när jag var riktigt liten, då den behövdes bäst. Snarare kände jag att vi stod för långt ifrån varandra när jag var i tonåren för att man skulle känna det stöd och förståelse man behöver.
Jag minns också att jag tyckte det kändes lite pinsamt när mina föräldrar var 10 år äldre än de flesta av mina kompisars föräldrar. Även gemenskap mellan föräldrar vars barn umgås med varandra är inte att förringa.

Ok. Så upplevde inte jag det. Mina föräldrar umgicks med mina kompisars föräldrar oavsett ålder. Inte alla, förstås - alla har man ju inte något gemensamt med, oavsett barn. Mina föräldrar var i 50-årsåldern när jag blev tonåring men jag upplevde inte det som ett problem det heller. Tyckte snarare att det var positivt att de hade ett så "långt" perspektiv. 

Jag har en gammal klasskompis som är ensambarn till ett par föräldrar som var äldre än mina. Det enda hon har uttryckt var negativt var just att hon inte fick några syskon. De hann inte få det, pga åldern. 

Har barn själv men har en kompis som absolut inte vill ha barn. Hon är nöjd med att låna andras ibland o är rädd för den förändring som blir med ens liv när man skaffar barn.

Jag har ju äldre syskon.
Mina föräldrar var 45 och 50 när jag var 10, på tok för mycket.

Jag tror likväl inte att det har med åldern att göra. Min mamma var 46 när jag var 10 år. Det var inte alls "för mycket". Det handlar nog snarare om hur man hanterar föräldraskapet än åldern. 

Men om åldern påverkar hur föräldraskapet hanteras så väljer jag att skylla på åldern.
Alla 45-åringar är inte lika gamla mentalt men risken för att du mentalt är för gammal ökar om du är 45 istället för 35.