Varför vill man INTE ha barn?

Jag kan bara komma fram till två anledningar, 1. De är inte mogna,Killar vill kanske inte lägga bort krog festandet samt fotbolls match tittandet med ölburkar med polarna och stanna hemma för att torka upp päronmos och byta bajs blöjor och stanna uppe nätterna med en skrikande unge. Tjejer kanske är rädda för förlossningen, gå upp för mycket i vikt under graviditeten eller att inte ha den fritiden de vill ha på grund av det stora ansvaret ett barn innebär. Eller så vill de inte heller sluta festa med polarna och resa jorden runt. Ett barn tar mycket upp av ens tid och ork. VIssa antar jag inte tycker det är värt besväret:P

2. Världen är så hemsk att de inte vill sätta ett eller flera barn till den här världen..( min morbror med sambo tycker så därför skaffade de bara ett barn).
Dessa två anledningar har jag hört och uppfattat från de i min omgivning varför de inte skaffat barn.
Stämmer säkert inte in på alla så jag menar inte generalisera.

Jag själv älskar barn och längtar efter att hitta någon att gifta mig med och skaffa barn med:) jag har en del kompisar som har barn och jag ser hur mycket barnen har förgyllt deras liv och ser barn som gåvor från Gud.
 

Det har jag verkligen inte svårt att förstå. Man vill inte leva sitt liv med barn helt enkelt. Man vill göra annat med sitt liv, och det kräver att man respekterar allas beslut. Jag tycker det är mycket mycket värre med människor som skaffar barn för att man ska, och inte alls verka ha reflekterat över om man öht tycker om barn....eller ens vill ha barn.
Visst är det jobbigt att ha barn. Jag kan absolut förstå de som inte vill. Däremot hade jag själv inte velat leva mitt liv utan barn eftersom jag tycker barn är så roliga och intressanta att umgås med. Ja, inte alla barn förstår, precis som med vuxna gillar jag vissa barn och andra inte. De är ju människor precis som vuxna med olika egenskaper som jag gillar mer eller mindre. Mitt eget barn är ju helt fantastisk, jag gillar att följa hans tankar och funderingar och jag lär mig så oerhört mycket av honom varje dag.
Så frågan borde i stället vara; har du verkligen tänkt över ditt beslut att skaffa barn? Eftersom jag var ofrivilligt barnlös i nästan 10 år så har jag haft gott om tid att reflektera över den frågan. och det har varit mycket bra.

Jag har inte bestämt om jag ska ha barn än riktigt. Första anledningen är att jag inte har någon längtan alls, men moderskänslorna borde väl kicka in snart tror jag för alla i min släkt är värsta barnkära. En anledning är att jag vet inte om jag skulle orka med barn för de är ju väldigt jobbigt och att det är jobbigt kan man väl säkert stå ut med men om det påverkar en för mycket kanske man inte är en bra förälder. ANledning nr 3: På grund av det samhälle vi lever i med all kriminalitet och utseendefixering med mera så är det extremt viktigt att vara en bra förälder. Vet ej om jag skulle klara av det. Finns en massa små andra anledningar oxå men de är inte avgörande för vad man väljer.

Jag vill helt enkelt inte. Min biologiska klocka är ur funktion och jag känner inte att mina gener är speciellt värdefulla nog att sprida vidare.

Jag förstår inte riktigt folk som vill ha en enda kärleksrelation livet ut.

Det är inte så mycket att jag inte vill ha barn. Mer att jag aldrig har fått dendär starka känslan att jag VILL ha barn.

Utan den skulle det rent av kännas elakt mot mina potentiella barn att skaffa dem, med någon slags förhoppning om att det nog känns så när de finns där i magen, eller när de föds...

Känns det inte rätt, har man inte dendär barnlängtan eller aktiva viljan att skaffa barn - så bör man inte heller göra det.

Men det behöver alltså inte betyda att man inte tycker om barn eller att man INTE vill ha barn - för det finns ju en skillnad även där. Att INTE vilja, eller att inte VILJA.

Jag har känt hela mitt liv att jag inte vill ha barn. Eller jag har snarare inte haft en enda känsla i kroppen som sagt åt mig "åh ett barn!". Jag tycker, för att säga det enkelt, inte om barn. 

Jag har full förståelse för de som vill ha barn, och den kärleken det ger. Men när jag tänker på mig själv med barn känner jag bara avsmak. Jag kan INTE se mig själv vara en mamma, och därför har jag valt bort det. Jag är bara 30, och skulle jag mot förmodan träffa någon och känna att ett barn är rätt - så visst, man kan ändra sig.