Varför vill man INTE ha barn?

Jag tror en del tänker som jag gjorde innan jag fick barn. Att andras ungar är jobbiga, skitiga och snorungar. Nu idag när jag har egna barn har den fördomen försvann, visst finns det sunkiga ungar men inte alla som jag tyckte då.

När man pratar om släktets överlevnad som någons slags bevis för att defaultläget är att inte vilja ha barn så visar man faktiskt att det är en hel del man inte har förstått. Det är nämligen inte bara de som direkt fortplantar sig som bidrar till släktets överlevnad, det gör alla som är med och bidrar till att samhället är vad det är. Som extremexempel kan man kolla på bina. 

Fan, jag fattar inte.

Jag vet inte, om flera "går på" en annan person så är det fan inte kamratligt. Om man inte håller med så har man ju två val; antingen fortsätter man diskussionen eller så säger man: "Jag håller inte med, så är det med det." Sen är diskussionen slut. Typ.
Att hålla på och tjaffsa (tjaffs är det väl om flera sidor går åt till att vara irriterade på varandra och inte diskutera tråden?) är ju det som gör tonen så jävla trist. I nästan alla trådar.
Nåja, det var allt för mig. Och allt kommer att fortsätta som vanligt på Fl... ;)

Nja, jag syftade på inlägg tidigare i tråden. Typ "det naturliga är att fortplanta sig, det är så vi överlever". 

När du kom in inte var ts flera "gick på" utan en helt annan person som kom med ganska nedvärderande uttalanden om människor som inte vill ha barn.

Ja, jag reagerar på sådana uttalanden och jag skiter i om andra också gör det samtidigt. 

Jag ser ärligt talat inte det "irriterade" här. TS blev irriterad, visst men det var väl inte riktigt det du avsåg?

Att flera "går på" får man räkna med när man diskuterar så här, det är inte okamratligt.

fast en diskution gar ju ut pa att framlägga sina argument.

syftar du på TS nu?

För mig har livet en väldigt djup mening och betydelse. Jag har ett speciellt sätt att leva, jag har något i mig som behöver leva så för att jag ska känna mig uppfylld av mitt eget liv. Det är väldigt speciellt.

Jag är egensinnig, självständig och oberoende. Jag gör det jag känner för, är det jag vill vara och gör det jag vill göra. Orädd för förändringar, jag trivs inte i det som är tryggt och säkert, det som är rutin och svårt att bryta sig fri från. Om en arbetsgivare gör något oschysst, eller står för något jag inte kan stå för kan jag säga upp mig och gå på dagen, som protest, för att visa att ingen äger mig eller bestämmer över mig över mina egna värderingar, men också för att vara sann mot mig själv. Jag kan köpa en husvagn och bo i den bara för att på dagen kunna byta stad om jag vill.

Det jag är rädd för är att jag kommer tvingas släppa det. Med ett barn kommer ett ansvar. Då är det inte längre bara jag. Jag skulle tycka det vore jättehäftigt att få barn, och visa det barnet allt jag kan om tanken och hur man kan använda den för att leva precis det liv man vill, fri från mentala fängelser och fri från  rädsla, och bygga upp det barnets självkänsla, självförtroende och trygghet så att den är redo att kunna hantera livet från dess bästa sida och dess sämsta. Det jag fick under min barndom är jag så tacksam för, det skulle jag en dag vilja få ge vidare till någon annan.

 Det är den rädslan jag har, att inte kunna leva ett liv i orädsla

Så det är fel att säga att jag inte vill ha barn, men jag avstår hellre ett barn om inte allt stämmer och jag
känner att det är värt det. Mitt eget liv kompromissar jag inte med bara för sakens skull. Ett barn till världen är inte bara ett barn till världen. Den dagen jag väljer att bli far så väljer jag det just för faderskapet, just för att jag vill gå igenom det och föra det jag har vidare. Att ge allt jag har, precis som min far gav mig allt han hade. Innan jag är redo för det tänker jag avstå.