Varför vill man INTE ha barn?

nej ts gjör inget fel i att frag. därimot är det sa vinklat att det bara skriker om det.
en liknade tradstart i ämnet att skaffa barn skulle kunna se ut unefär sa här:

Ja, som rubriken säger; varför vill man  ha barn?

Det här är inte kritik utan en stilla undrar ifrån mig hur man kan välja att skaffa barn? En öppen diskussion önskas kring detta. Jag förstår inte hur man kan välja att sätta barn till värden.
För mig är det det värsta som har hänt mig i mitt liv! Mitt liv fick hadde en annan djupare mening innan  jag fick barn.
Det är inte bara att  det är oerhört mycket jobb och ansvar med att ha barn! Den avsky jag känner till mitt barn kan inte mätas med något.

Jag kan förstå om man väljer att skaffa barn då man känner i sig själv att man inte skulle kunna klara av att leva om man inte var förälder, om man t.ex. använder droger, är psykiskt sjuk eller av annan liknande anledning att fa barn. Då tycker jag att man är väldigt mogen och jag kan första att man behöver ett barn för att kunna trösta sig med. Jag kan också förstå om man skaffar för att man inte har ett bra, fungerande förhållande, tillräckligt med pengar och behöver barnbidraget, om mannen tränger en till det m.m

Min fråga riktar sig snarare till er som väljer att skaffa barn, trots att ni har goda förutsättningar att kunna ta hand om barn. Hjälp mig att förstå er.

Och till er som ständigt blir gravida men inte kan ra så beklagar jag verkligen. Det är inte en fråga ställd till er.

Kaded sammanfattade det bra.
att du inte ens ser det utan tycker du är respektfull är... konstigt.

Vem har sagt att du inte får känna så? 

sorry, Jaded! (skriver i mörkret)

Ang. fråga och ifrågasätta. Jag tänker såhär:
Om jag frågar någon varför den personen gillar choklad och samtidigt berättar att jag inte gillar choklad, den bittra smaken får min mun att snörpas ihop, och någon svarar att det smakar ju så sött och lent. Om jag sedan skulle ställa en följdfråga, t.ex: "Känner du inte den bittra smaken? Jag står inte ut med den! Jag förstår inte hur du kan uppleva den som söt", så är det en helt naturlig utveckling av diskussionen. Jag har inte läst hela tråden som sagt, läste bara de senaste sidorna. Jag har inte läst något som kan verka ifrågasättande på ett respeklöst sätt av Ts, så vad har jag missat?

Ja ni andra som inte har barn har lika stor rätt att skriva en tråd och fråga hur kan man skaffa barn. Ni pratar om ifrågasättande, jag tycker folk ifrågasätter hur man kan skaffa barn mer än jag FRÅGAR hur man inte kan skaffa barn.

För dig är det det största i livet. Alla är vi olika.

Jag väljer t.ex. inte att flytta ut till en villa på landsbygden även om jag vet att många av mina vänner älskar sitt liv ute på landet. Helt enkelt för att jag inte vill bo på landet, vill inte ens pröva.

Samma sak gäller för barn. Jag vill inte ens pröva eftersom jag känner ett motstånd till att jag ska bli förälder, jag vill inte ens pröva.

Jag är säker på att det är helt underbar att vara förälder, men då man inte vill är det väl dumt att tvingag sig själv?     

De flesta här inne verkar tänka klokt ändå. Vill bara säga att det faktiskt inte är alla föräldrar som älskar sina barn villkorslöst, tycker att de är det bästa som hänt dem etc etc. Det är väl ganska självklart att det inte är nåt man går omkring och skryter om för första bästa direkt, för barnets skull (man behöver ju inte vara psykopat för att  känna så). Jag tror att det är lättare att förstå om man inte har barn själv eller om man växt upp med såna föräldrar. Och visst kan en oönskad garviditet leda till ett lyckat föräldraskap men är det inte så att bortadoptioner går ner i länder med fri abort? Det sker ju i princip inga bortadoptioner i sverige nu för tiden, iallafall inte vid födseln. Om det var något slags etablerat faktum att kvinnor som tvingas föda oönskade barn alltid blev jättelyckliga över barnet efter födseln, då skulle vi ju inte ha någon aborträtt(eller bara ha aborträtt om man kunde visa upp papper på att man inte kan försörja ett barn). Alla skulle känna till detta faktum och veta att allt skulle lösa sig i slutändan. Iallafall, det är hemskt men det är så. Vill inte påstå att folk som väljer bort barn är olämpliga som föräldrar - det kan man inte veta - utan jag menar att brist på önskan (ej samma sak som längtan) är ett tecken på att man faktiskt inte bör skaffa barn. En del verkar hålla med mig men en del verkar också ha inställningen att "om det väl blev nåt så skulle det bli toppen". Det kan man ju bara hoppas!

Sen råkar jag tro att villkorslös kärlek inte är något man känner, utan något man väljer och gör(och något man kan välja och göra alldeles oavsett hur man känner. Ja om man har empati förstår). Men det är en annan sak antar jag.

vem här har ifrågasatt varför man skaffar barn?
inte jag iaf.

Precis.. Svaret på frågan är att "jag vill inte, punkt slut" men då kommer ofta massa följdfrågor.