Jag kommer aldrig erkänna!!!!

Jag kommer aldrig att erkänna:

- Att jag tycker jag är bättre än i princip alla.
- Att jag är sjukt ofräsch och luktar på alla mina kroppsodörer.
- Att jag har ljugit för alla om vem som tog min oskuld och när det hände.
- Att jag fortfarande älskar mitt ex.
- Att hans nya flickvän ser ut som en deformerad elefant med alldeles för mycket smink.
- Att mitt ex bror är sjukt mycket snyggare än mitt ex.
- Att jag tycker alla mitt ex brors kompisar är sjukt snygga och att jag brukar fantisera om dom när jag onanerar.
- Att jag faktiskt är lat.

Det kommer mer, värre saker sen..

Haha, det gör jag (och mina kompisar) också. Man vill ju inte ha rövskägg! ;) Det kan jag erkänna.

Att jag försöker bli gravid, och har försökt det i ett år helt utan att lyckas. Och jag gör det utan sambons vetskap. fast som jag tror jag skrev förut, han VET att jag inte tar previentivmedel.

Jag skulle heller aldrig erkänna att:

-Min man är urusel i sängen. Han är välutrustad, men valhänt och klumpig. Skulle aldrig säga det till honom, han skulle bli så sårad och aldrig hämta sig.

-Jag ogillar att hångla med min man för han har dålig andedräkt. Jag skyller på att hans skägg sticker mig i näsan. Det är visserligen sant, men inte hela sanningen...

-Att jag i hemlighet drömmer om att skilja mig.

Jag skulle aldrig erkänna att jag tycker min ena syster som jag älskar mer än allt annat på jorden, är bland de fulaste och äckligaste människorna jag vet! Hon är helt och hållet oattraktiv och luktar dessutom inte gott, tyvärr. Älskar henne verkligen såklart, men tyvärr blev hon inte den snyggaste i familjen.

Sedan drömmer jag även om att vara otrogen mot min pojkvän, det kan räcka med att jag träffar en av hans kompisar så börjar jag fantisera om honom.

Jag kommer aldrig erkänna att jag ser mig själv som en bättre person än de flesta. Speciellt efter att ha läst denna tråden. Jag har svårt att se utanför min egen bubbla och tror att alla tänker och fungerar som mig. Dvs får otroligt dåligt samvete över lögner och svek och berättar sanningen för personen direkt. Och som aldrig medvetet skulle skada eller såra någon utan att må rejält dåligt av det. Det skrämmer mig enormt att folk har så lite empati som denna tråd ger uttryck för.

Jag kommer aldrig erkänna:

- Att jag var förälskad i min sambo i ungefär 4 år innan vi blev ett par och att jag kan ha varit rätt rejält inblandad i att han var singel under dessa år:) (Det gällde att veta vilka skvallertackor man skulle vända sig till för att rätt hitta-på-historia skulle snappas upp av de han dejtade:D)

- Att den egentliga anledningen till att jag vill gifta mig är för att jag vill ha ett skrytbröllop och få hånle lite åt mina kompisar som sitter där i sina halvdana samborelationer i avsaknad av kärlek & riktig förlovningsring:)

- Att jag (precis som många - tydligen! Yey! Jag är inte ensam.) läser folk-jag-avskyrs bloggar och gottar mig åt deras olycka. Flera gånger i veckan sitter jag där och riktigt njuter av allt elände de utsätts för:p

just vad jag tänkte och kände

små hygieniska missar känns väl rätt irrelevant när folk drömmer om
att elakheter som våta drömmar...

men kanske behöver man ge uttryck för det dåliga samvetet nånstans?

jag erkänner att jag får dåligt samvete för ALLT.
jag får dåligt samvete just nu för att eftersom jag inte sover så kommer jag kanske ha lite mindre tålamod imorgon i nån situation och då får barnen lida för att jag var uppe 10 min extra...

jag berättar direkt för min man om jag kände ett ryck i lilltån att att prata med en annan kille, alt. killen stötet på mig... jag kan inte leva med samvetet.

jag är sjuk åt andra hållet

- Att jag stannat hemma ifrån jobbet för att ha sex hela dagen istället för att jobba.
- Att jag kollar på porr
- Att jag pratar med mig själv. Ofta innan jag ska sova.

Är väl att man har våta drömmar om andra män, he,he.

Sedan retar jag mig på ett gäng av mina kompisar, de har blivit sådana jävla präktomorsor att jag bara vill spy!! De klär sina flickbebisar i apfula grönorangeakläder för att de är "könsneutrala" och ger sina barn "könsneutrala"namn som till och råga på allt är "unika", vill inte skriva ut vad de heter för då avslöjar jag juu dem, men de har typ döpt barnen till "Knäckebröd" för att det är så konsneutralt och unikt, BLÄ!!!! Sedan går de på en massa kulturella tillställningar och kallar sig feminister fast de tar hela mammaledigheten själva och sitter hemma och broderar och bakar surdegsbröd och lever allmänt som på 50-talet!

Jag HATAR när de beter sig sådär och drömmer tillbaka till tiden när vi inte hade barn, det var mycket roligare då, mend et skulle jag aldrig erkänna, utan berömmer deras äckliga liv, fast jag egentligen ser ned på deras intellektuella förfall.