• Miiniii

    19 år längtan efter barn. Hjälp!

    Hej! Jag är 19 år och har (som min mamma brukar säga) velat haft ett barn sen jag själv var en bebis. Jag antar att jag har haft en rätt så "sund" längtan efter barn, men nu börjar det bli olidligt! Jag pluggar och går sista året på gymnasiet på annan ort, i min hemstad bor min fästman i vårat hus. Han är 28 år och har bra ekonomi, direkt efter skolan så har jag jobb. Vi har pratat mycket om barn och han vet min starka längtan och han vill självklart också ha ett litet barn och vi har därför planerat att jag ska sluta med P-piller om ca ett år. Grejen är den att jag äter av rent slarv inga P-piller just nu men ska  börja igen så fort jag tar mig iväg och hämtar ut flera (förstå att det tar emot). Därför har jag börjar fundera på om jag helt enkelt inte ens ska börja äta P-piller igen.

    Nu förstår ni säkert inte alls vad jag vill med denna tråd (knappt så jag vet) MEN jag skjuter hela tiden fram allt så jag ska kunna sluta med P-piller tidigare. Jag blir galen på mig själv. Åh jag skulle behöva någon som kan hjälpa mig att göra rätt, barn är så himla mycket mer än en bebis och jag vill inte göra förhastade beslut. Men det är så svårt när både kroppen och hjärnan skriker efter barn. Är det någon mer än jag som är eller har varit i samma situation? Alltså ett underbart förhållande till min fästman, bra ekonomi, hus, kombi osv osv. Bara åldern som sätter "käppar i hjulet"
    What to do?

  • Svar på tråden 19 år längtan efter barn. Hjälp!
  • Alexi
    Miiniii skrev 2011-03-19 15:35:05 följande:
    Sajne: Jag anser att jag har hittat mig själv. Jag har alltid varit väldigt trygg i mig själv, och jag antar att en del av min barnlängtan beror på att när jag var yngre så gjorde jag det som dom i min ålder gör nu. Sen förstår jag inte vad du menar med att skaffa barn med "vemsomhelst" min fästman är verkligen inte vem som helst. Det är väl kanske just därför han är min fästman! Det är väl kanske svårt att förklara för någon som inte känner mig och min livssituation i verkliga livet.

    Alexi: Jag tycker inte alls att jag forcerar någonting. Jag flyttade 70 mil hemifrån när jag var 15 och kommer verkligen inte behöva hjälp från varken sociala eller föräldrar, dessutom så har jag och min fästman eget hus, vilket inte sköter sig själv. Sen att du ens drar upp att jag inte är vuxen för att jag inte får gå på bolaget som jag vill känns som en kass brist på argument. Så jag antar att jag kan ta han om mig själv rätt så bra.
    fast jag vet att du har hus och försörjning, det har framgått i tråden, så just den delen var ju så klart inte riktad till dig.

    Men jag står för att jag knappt tycker en 19-åring (generellt, jag känner inte dig och kan inte veta om du är väldigt ovanlig) är vuxen och redo för att bli förälder. Det finns alldeles för många trådar med unga mammor här på familjeliv där det står helt klart.
  • Xofina

    Måste bara säga att det där med stadigt förhållande...
    Jag har känt min fästman sedan vi var 12 år gamla, alltså 9 år i höst, varit tillsammans i 5 år och förlovade i 3.
    Vet vissa äldre som skaffar barn efter ett halvår tillsammans vilket jag tycker är helt sjukt.
    Mina farföräldrar var 19 år gamla när de fick man pappa, mina föräldrar var 20 respektive 21 när de fick min bror och inte har någon av dem lidigt för det. Mina föräldrar lever dessutom fortfarande tillsammans. Jag håller med om att det finns unga föräldrar som skaffar barn för att "bebisar är gulliga" men det finns ju även vuxna som också gör det. Kasta inte oss alla unga över en kant.
    Bara för att vissa vill leva livet och supa,slåss och röja loss betyder det inte att ALLA vill det.
    Jag gör allt, ALLT för min son om det nu betyder att jag måste offra mitt liv om så krävs.

  • pelta

    Jag är 21 år och har en son på 4 veckor tillsammans med min ungdomskärlek sedan 9 år tillbaka som är 20 år.
    Jag jobbar som snickare och hon jobbade innan som vikarie, vi klarar oss igenom vardagen utan några som helst problem.
    Trots detta så glor folk på oss med "ni är dumma i huvudet" blickar och undrar säkert hur vi kan förstöra våra liv genom att skaffa barn. Dessa personer känner oss inte ens, ändå kan dem dra en slutsats om att vi är puckade i princip.

    Men hur låter detta exempel?

    Plugga vidare i 3 år, få en timlöning på 170kr/h. Skaffa en 3:a eller ett hus och sedan skaffa bil och hund m.m.
    Jag skulle då vara 23-24.
    Sedan väntade jag och min sambo med barn i 1.5 år.
    Då är jag 25 och hon 24-25.

    Frågan är nu om vi är bättre föräldrar och mer vuxna för att vi har pluggat, skaffat hus,lägenhet, bil och hund?
    För mig låter det helt retarderat att resonera så. Att man är en bättre förälder för att man har "väntat" och skaffat sig en utbildning m.m.

    Räcker det inte med en lägenhet, ett jobb så räcker gott och väl och en stark vilja att skaffa barn? Är det inte viktigast att barnet är önskat?

     CITAT :" Att skaffa barn innan man ens är vuxen nog att bestämma tex över sina alkoholinköp själv tycker jag bara känns forcerat."

    En person som resonerar sådär är väldigt trångsynt och bör nog tänka över sina sätt att se på saker och ting.

  • valkyria1

    Det känns som ett väldigt barnsligt argument, hela det där att man inte är mogen att skaffa barn innan man har tillåtelse att köpa alkohol, Standardiserande av människors intellektuella mognad baserad på statligt satta åldersgränser .. känns ganska efterlegat

    Till TS Känns det helt rätt så go for it, men som nalle puh säger: tänk tänk tänk, jag har varit helt inställd på barn så fort jag kunde men det har mer börjat luta emot att  vänta minst ett år efter jag gått ut gymnasiet innan jag blir gravid, både för att min sambo vill vänta och för att jag vill ha den där mysiga mammapengen från vilket jobb jag än har, och för att planer om flytt och annat har fått mig att inse att när jag kommer till den dagen då jag känner att: okej, såhär är mitt liv efter skolan, okej, då kör vi. Det handlar inte om att resa eller få handla på systembolaget, jag skiter i sånt, men bara, känna efter hur det känns att inte vara en elev längre, och hur länge jag känner för att vara sådär "fri" som man tydligen ska vara efter gymnasiet enligt alla som blir sura när jag säger att jag vill ha barn så fort jag går ut.

    så när du känner att jävlar, nu är jag precis där jag vill vara då jag blir gravid, så Gört!

    Men! As wise women say, väntar du på ett bra tillfälle att skaffa barn så skaffar du aldrig barn.

    förvirringen är stor ;D

  • Alexi
    valkyria1 skrev 2011-03-19 19:07:54 följande:
    Det känns som ett väldigt barnsligt argument, hela det där att man inte är mogen att skaffa barn innan man har tillåtelse att köpa alkohol, Standardiserande av människors intellektuella mognad baserad på statligt satta åldersgränser .. känns ganska efterlegat
    det handlar ju om en parallell, nämligen om när samhället tycker en person är vuxen. Under 18 kan man inte ens ingå avtal hur som helst, man får inte vara med att påverka landets framtid osv. Och man bedöms som sagt inte kunna hantera alkohol hur som helst innan man är 20. Och hantera en annan människas liv som man gör med barn, det är ju oändligt mycket större än alkoholens farligheter.

    Inte ens ni som tycker att just ni är mogna kan väl invända mot att det faktiskt finns en hel del alldeles för unga och omogna personer som skaffar barn? Som inte har vare sig egen bostad eller försörjning.

    Sen kanske man vill kunna vara en förebild för sina barn. Utbildning blir allt viktigare i dagens samhälle. Hur ska ni kunna motivera era barn att skola och sånt är viktigt när det enda ni själva tycker är viktigt är att ha familj och struntar i utbildning och jobb?
  • valkyria1

    Att utbildning är det viktigaste må vara samhällets uppfattning, men behöver inte vara individens, att jobba med något som ger en människa tillfredställelse och som man trivs med är enligt mig mer prioriterat. Jag tänker motivera mina barn till att göra vad de brinner för, om mitt barn skulle brinna för att volontärarbeta och leva på existensminimum så får mitt barn stå för det valet och leva som han/hon väljer, det är självklart ett livsval som han/hon förmodligen kommer ångra någon gång och som jag kommer att försöka motivera mitt barn ifrån, för det är alltid bra att ha en utbildningsgrund att falla tillbaka på, men att ständigt pusha sina barn mot långa jobbiga utbildningar för att de ska ha en massa jävla pengar, för att de ska kunna vara lyckliga? Eller? Jag tror inte det är vad jag vill för mitt barn. Men om det är vad mitt barn vill så kommer jag stötta till 100%

    Och då återigen till det där med statliga standardiseringar, att man skulle dra en paralell mellan föräldraskap och dryckesålder är ju absurdt, för det första så har jag förstått av vad jag skulle kalla livserfarenhet att svenskar dricker, alltid, som fan, eller ja, iallafall på helgerna .. från vi är ungefär 15 tills vi dör

    så ser standarden ut, ifrån mitt perspektiv.

    De flesta svenskar är aldrig mogna nog att dricka alkohol, vi har en urusel alkoholkultur om man jämför med resten av världen, vi är vikingar och suputer, men så är det.

    Så nej, jag tycker inte att det är realistiskt att dra en paralell mellan när "samhället" anser att man kan ta ansvar för att köpa sin egen alkohol och när man anses kapabel att ta hand om ett barn

    Och självklart finns det massa omogna människor som skaffar barn som inte klarar av det, men det finns fler "vuxna" som får barn som misslyckas totalt med att uppfostra sina barn till något annat än små prestationsmaskiner, vilket säkerligen är en fantasisk tillgång till det allsmäktiga samhället, men jag ser hellre unga föräldrar som faktiskt lär sina barn om empati, medmänsklighet och kärlek i första steget, och att en stabil ekonomi är en skön grund att ha ett pyttelitet steg efter.

    Rika människor föder bortskämda barn(nu kommer folk bli arga) som skiter i medmänsklighet och social kompetens så länge det inte behövs för att klättra högre upp på samhällsstegen, bli mer populär eller ja, ni förstår tanken, och ni vet vilka ugnar jag snackar om(självklart finns det undantag, men kan ni standardisera så kan väl jag?), visst man har sämre ekonomi som ung, men sen när bestämmer pengar lämplighet för föräldraskap? Det kanske finns en liten procent av unga föräldrar som är totala idioter som bara skaffar bebis för att det är gulligt och för att dom inte fattar vilket ansvar det är, men jag har inte träffat en enda. Och så vitt jag har märkt så uppfostrar fattiga till medelklass, unga föräldrar jävligt trevliga barn med jävligt sunda prioriteringar.

    Så med all respekt, till alla rika svin jag känner, ni blir aldrig mina vänner

    Pengar ger inte lycka, nog med klyschor för idag, godnatt på er FL

  • Miss Cee

    Jag hade inte själv gjort det valet, att skaffa barn vid 19 år. Men det är egentligen inte något problematiskt med din ålder. Så för den sakens skull tänker jag inte avråda dig.

    Inte heller är det alla som vill resa. Jag är en av dem. Alla behöver inte ha 10 år på sig att gå på krogen varje helg, eller att plugga osv. Så känner du att du är redo för barn så kan du absolut göra sådant längre fram.

    MEN:
    Eftersom du bara är 19år så har du ju all tid i världen att faktiskt göra intelligenta val och se till att det här beslutet inte kommer tillbaka och biter dig i arslet. Om man är 35år så är det en annan sak, men du har ju verkligen ingen biologisk orsak att stressa.

    Så mitt välidigt allvarliga råd till dig är att se till att hinna jobba upp en sgi innan du går på föräldraledighet, för du VILL ha de pengarna (du kan även råka bli sjuk och behöva en sgi....). Så se för Guds skull till att ha fixat det! Oavsett om din fästman tjänar bra så vill du inte ditt vuxenliv och föräldraskap med att vara beroende av din karl. Se till att hinna få en lön så att ni får re ut alla frågor om delad/gemensam ekonomi och hur ni ska hantera den ekonomiska biten när barnet väl är här. Ta de här frågorna INNAN du blir gravid!!!

    Punkt 2. Jag vet inte hur din boendesituation är idag. Du pratar om "ert" hus, men jag vet inte om du bott i det alls??? Se till att hinna vara sambos på rikigt några månader iaf, innan du blir gravid. Så att du är säker på att ni kan komma överens om hushållsarbete och annat innan du sitter i en en sits du inte kan ta dig ur. Prata om hur ni ska lägga upp det, även efter att barnet fötts. och minns att ingen man någonsin börjat städa MER efter att ni fått barn ;)

    Kort sagt, se till att du går in i det här med öppna ögon och inte hamnar i den klassiska kvinnofällan där du sitter med ett barn, inga penar och gör allt hemarbete. Och skriver trådar på FL om att du inte kan lämna din karl för att du inte har någon vettig inkomst.

    Det bör ta max ett år för dig att re upp de här frågorna, och du lär vara tacksam för den klokheten resten av ditt liv.

  • putteslinda

    Jag känner igen mig i det du skriver, stämmer nästan helt in på mig. Fast här är det sambons arbetslöshet som sätter käppar i hjulet. Jag gör inget annat än tänker på barn och graviditet, och jag är helt säker på vad jag vill! Det jobbiga är att sambon vill samma sak, men vi vill vänta tills vi har en stabil ekonomi så vårat barn får bästa möjliga start på livet. Såklart är inte pengarna allt men man måste ju ändå ha råd med allt som ett barn behöver och så.

    Jag tycker ni ska köra hårt! Skrattande

  • Vixx

    Jag är själv 17 och har en dotter på 6 månader. Jag ser inga som helst problem med att du skulle skaffa barn nu. Har du allt fixat och klart för ett barn och du känner att du är redo för det ansvaret, så kör på!

  • Flickan och kråkan
    valkyria1 skrev 2011-03-19 20:43:55 följande:
    Att utbildning är det viktigaste må vara samhällets uppfattning, men behöver inte vara individens, att jobba med något som ger en människa tillfredställelse och som man trivs med är enligt mig mer prioriterat. Jag tänker motivera mina barn till att göra vad de brinner för, om mitt barn skulle brinna för att volontärarbeta och leva på existensminimum så får mitt barn stå för det valet och leva som han/hon väljer, det är självklart ett livsval som han/hon förmodligen kommer ångra någon gång och som jag kommer att försöka motivera mitt barn ifrån, för det är alltid bra att ha en utbildningsgrund att falla tillbaka på, men att ständigt pusha sina barn mot långa jobbiga utbildningar för att de ska ha en massa jävla pengar, för att de ska kunna vara lyckliga? Eller? Jag tror inte det är vad jag vill för mitt barn. Men om det är vad mitt barn vill så kommer jag stötta till 100%

    Och då återigen till det där med statliga standardiseringar, att man skulle dra en paralell mellan föräldraskap och dryckesålder är ju absurdt, för det första så har jag förstått av vad jag skulle kalla livserfarenhet att svenskar dricker, alltid, som fan, eller ja, iallafall på helgerna .. från vi är ungefär 15 tills vi dör

    så ser standarden ut, ifrån mitt perspektiv.

    De flesta svenskar är aldrig mogna nog att dricka alkohol, vi har en urusel alkoholkultur om man jämför med resten av världen, vi är vikingar och suputer, men så är det.

    Så nej, jag tycker inte att det är realistiskt att dra en paralell mellan när "samhället" anser att man kan ta ansvar för att köpa sin egen alkohol och när man anses kapabel att ta hand om ett barn

    Och självklart finns det massa omogna människor som skaffar barn som inte klarar av det, men det finns fler "vuxna" som får barn som misslyckas totalt med att uppfostra sina barn till något annat än små prestationsmaskiner, vilket säkerligen är en fantasisk tillgång till det allsmäktiga samhället, men jag ser hellre unga föräldrar som faktiskt lär sina barn om empati, medmänsklighet och kärlek i första steget, och att en stabil ekonomi är en skön grund att ha ett pyttelitet steg efter.

    Rika människor föder bortskämda barn(nu kommer folk bli arga) som skiter i medmänsklighet och social kompetens så länge det inte behövs för att klättra högre upp på samhällsstegen, bli mer populär eller ja, ni förstår tanken, och ni vet vilka ugnar jag snackar om(självklart finns det undantag, men kan ni standardisera så kan väl jag?), visst man har sämre ekonomi som ung, men sen när bestämmer pengar lämplighet för föräldraskap? Det kanske finns en liten procent av unga föräldrar som är totala idioter som bara skaffar bebis för att det är gulligt och för att dom inte fattar vilket ansvar det är, men jag har inte träffat en enda. Och så vitt jag har märkt så uppfostrar fattiga till medelklass, unga föräldrar jävligt trevliga barn med jävligt sunda prioriteringar.

    Så med all respekt, till alla rika svin jag känner, ni blir aldrig mina vänner

    Pengar ger inte lycka, nog med klyschor för idag, godnatt på er FL
    Men vad har pengar med utbildning att göra......visst finns det en koppling men verkligen inte absolut. Jag har måååånga års universitetsstudier bakom mig och har verkligen inget karriärsjobb eller hög lön att falla tillbaka på. Utbildning, eller bildning om man så vill, ger ju något helt annat. Du pratar om volontärarbete....jag har inte mött så många som ägnat sig åt just det (och jag har faktiskt träffat rätt många) som inte är just välutbildade. Det hänger liksom ihop....utbildning - kunskap - samhällsengagemang.

    Nej, man blir inte sämre förälder för att man är ung, men att jag blir lite förfärad över din syn på bildning.

    Gammal tvåbarnsmamma som både har mycket studier OCH volontärabate bakom sig ....och som för tillfället vänder på varje slant för att vi ska kunna vara hemma med dem länge och mycket . Hade gärna haft lite mer pengar för att kunna ha råd att delge dem världen genom resor, men det får vänta lite .
  • Indianica

    Min mamma fick mig  när hon var 19 år och svärmor hade tre barn vid 21-års ålder och det var inget märkligt med det Vad jag vill komma fram till är att det finns normer i alla samhällen och kulturer. Det är ofta jobbigt att bryta mot normerna, men man får väl tänka på att alla är vi individer. Om du nu inte ska plugga till t ex  läkare inom närmaste framtiden iaf och har jobb garanterat är det inte fel att inte äta mer p-piller Ni verkar ha det ordnat för er, unegfär de "krav" man hade på blivande föräldrar på 70-talet, så varför ens tveka??

    När du är 25 år kommer du att ha en femåring, det är väl perfekt, mycket lämpligare än att ha en femåring när man är 40. Det är inget att hymla om att kroppen åldras. Strunta i att man enligt normrna "ska" ha rest jorden runt, man ska ha 300 000 kr på banken, man "ska" ha varit gift i sjuttioleva år...tiden går så fort. Om fem år komemr du att vara som vilken mamma som helst , du kommer inte anses osm extremung eller så.

  • Woodgrove
    Alexi skrev 2011-03-19 19:27:49 följande:
    det handlar ju om en parallell, nämligen om när samhället tycker en person är vuxen. Under 18 kan man inte ens ingå avtal hur som helst, man får inte vara med att påverka landets framtid osv. Och man bedöms som sagt inte kunna hantera alkohol hur som helst innan man är 20. Och hantera en annan människas liv som man gör med barn, det är ju oändligt mycket större än alkoholens farligheter.

    Inte ens ni som tycker att just ni är mogna kan väl invända mot att det faktiskt finns en hel del alldeles för unga och omogna personer som skaffar barn? Som inte har vare sig egen bostad eller försörjning.

    Sen kanske man vill kunna vara en förebild för sina barn. Utbildning blir allt viktigare i dagens samhälle. Hur ska ni kunna motivera era barn att skola och sånt är viktigt när det enda ni själva tycker är viktigt är att ha familj och struntar i utbildning och jobb?
    Svarar bara på det sista stycket. Jag anser att det är självklart att man som förälder vill vara en förebild för sitt barn. Men vad en bra förebild innebär är subjektivt...  Själv var jag 22 när dottern föddes (jag blir 26 i år) Jag/vi har rest mycket,  jag har jobbat i över 10 år och är snart klar med min masterutbildning. Min man doktorerade för snart 2 år sedan. Allt går att kombinera om man vill och är beredd på att jobba hårt. (Vi satte henne inte på dagis så fort det gick, utan var hemma med henne till dess att hon var 2 år och några månader) 
  • Alexi
    Woodgrove skrev 2011-03-29 20:35:34 följande:
    Svarar bara på det sista stycket. Jag anser att det är självklart att man som förälder vill vara en förebild för sitt barn. Men vad en bra förebild innebär är subjektivt...  Själv var jag 22 när dottern föddes (jag blir 26 i år) Jag/vi har rest mycket,  jag har jobbat i över 10 år och är snart klar med min masterutbildning. Min man doktorerade för snart 2 år sedan. Allt går att kombinera om man vill och är beredd på att jobba hårt. (Vi satte henne inte på dagis så fort det gick, utan var hemma med henne till dess att hon var 2 år och några månader) 
    men då är ju du väldigt ovanlig i den här typen av trådar. många här skriver ju att de inte är intresserade av att plugga, resa osv. Du och din man verkar ju ha kämpat jättebra på alla sätt men hade väl också fler drömmar än ts när ni bestämde er för barn.
  • MammatillAlva
    Alexi skrev 2011-03-29 20:52:53 följande:
    men då är ju du väldigt ovanlig i den här typen av trådar. många här skriver ju att de inte är intresserade av att plugga, resa osv. Du och din man verkar ju ha kämpat jättebra på alla sätt men hade väl också fler drömmar än ts när ni bestämde er för barn.
    Jag tror faktiskt inte de är så ovanligt att man som ung förälder kämpar för sin framtid. De finns många unga föräldrar som tyvärr skriver en hel del skit, vilket gör att synen på unga föräldrar tyvärr inte alltid är den bästa. Men jag själv har alltid sett min dotter som ytterligare en anledning till att aldrig ge upp mina drömmar/mål. Min dotter har liksom alltid gett mig den där extra känslan av att ha något mer att kämpa för, vilket jag tror många unga föräldrar faktiskt känner när de får barn.

    Så jag tror inte de är så ovanligt som somliga tror att unga föräldrar reser runt, skaffar jobb och studerar etc. och alla unga föräldrar lever inte på soc, bor hemma hos sina föräldrar eller festar runt heller som är de vanligaste fördommarna.

    Tyvärr är de unga föräldrar som passar in på fördommarna som oftast skriver i forum och berättar om sitt liv för att få bekräftelse, hjälp eller stöd likaså är det dessa unga föräldrar som oftast syns i media vilket för att fördommar om oss unga föräldrar tyvärr lever kvar. Men det passar långt ifrån in på alla.
  • Limael

    Jag var som dig.. men vi valde att vänta.. fick min dotter för 2 månader sen & jag är 22..
    Alla sa till mig att det kommer bli jobbigt och inte mycke sova osv.. & jag sa hela tiden "jag vet, jag vet" Men när man väl är där så är detinte  som man trodde, man kan aldrig veta hur det ska bli..

    Ångrar absolut ingenting & har världens snällaste dotter som aldrig skriker sover nästan hela nätter osv.. MEN alla har inte sån tur.. Så du ska veta att barn är det underbaraste & bästa som finns, men kan vara otroligt jobbigt, stressigt osv också.. men det är det oavsätt vilken ålder man är i :)

    Vet inte om jag har något riktigt råd till dig men du bör tänka efter noga.. För ett barn tär på förhållandet så man bör ha en ett stabilt förhållande och helst bott ihop i några år så man VET hur den andra personen funkar..

    Hur länge har du och din kille varit tillsammans?


  • Limael

    Woodgrov: Tar det ett tag innan ÄL blir normal efter man ätit P-piller? Det hade jag ingen aning om!


    Jag slutade oktober 2008 & blev gravid maj 2010 så innan ägglossningen och mensen kom igång regelbundet dröjde ca ett år för mig och sen tog det 6 månader innan jag blev gravid.
  • Limael
    Limael skrev 2011-04-04 15:16:39 följande:
    Jag var som dig.. men vi valde att vänta.. fick min dotter för 2 månader sen & jag är 22..
    Alla sa till mig att det kommer bli jobbigt och inte mycke sova osv.. & jag sa hela tiden "jag vet, jag vet" Men när man väl är där så är detinte  som man trodde, man kan aldrig veta hur det ska bli..

    Ångrar absolut ingenting & har världens snällaste dotter som aldrig skriker sover nästan hela nätter osv.. MEN alla har inte sån tur.. Så du ska veta att barn är det underbaraste & bästa som finns, men kan vara otroligt jobbigt, stressigt osv också.. men det är det oavsätt vilken ålder man är i :)

    Vet inte om jag har något riktigt råd till dig men du bör tänka efter noga.. För ett barn tär på förhållandet så man bör ha en ett stabilt förhållande och helst bott ihop i några år så man VET hur den andra personen funkar..

    Hur länge har du och din kille varit tillsammans?
    vill bara påpeka att mitt "råd" inte gäller för att TS är ung utan kvinnor i alla åldrar borde tänka så innan de skaffar barn.. tycker inte att ålder är ngt problem.
  • jennie88

    Jag hade en stabil situation när jag var 19 och ett stabilt förhållande med en kille som är 9 år äldre, alltså precis som du. Jag hade fast jobb och fast bostad och en enorm längtan efter barn. Har dessutom alltid känt att jag inte riktigt "passar in" i min åldersgrupp, alltid legat steget före på något sätt.
    Jag slutade med p-piller när jag var nyss fyllda 20 och blev gravid 4 månader senare. För 15 månader sen föddes vår son och han är det bästa som hänt mig. Självklart har det funnits och finns jobbiga stunder med barn som det gör för ALLA föräldrar. Men jag har inte upplevt min vardag som annorlundare än de i min föräldragrupp som är både 10 och 20 år äldre. Vi hade jättebra kontakt trots att några pappor var lika gamla som min egen mamma. Jag tror att du gör rätt i att rannsaka dig själv och om du kan klara det men låt inte åldern vara avgörande, alla är så olika i samma ålder. Se mer till om ni klarar det praktiska och det känslomässiga. Prata massor med din sambo och se till så att ni verkligen är på samma nivå! Det är viktigt!


    Mamma till Valter född 100126
  • Sand0ra

    Följ ditt hjärta, jag är, likt många andra som komenterat i tråden rätt ung och fick min lilltjej när jag var 18!! hon är 3 år idag och jag har inte ångrat mig en sekund. Du har dessutom tänkt igenom situationen och har en planering för om du skulle bli gravid. Om du blir det idag eller om ett år kan bara spela roll på ett sätt som jag kan komma på, det är att du får en bättre föräldrapenning om du har jobbat under din graviditet. Annars tycker jag verkligen inte att det spelar någon roll om du är 19 eller 20.  Man ska ha i minnet att vara förälder är det roligaste och underbaraste som finns men även det jobbigaste! Inte alltid en dans på roser, så man är beredd på det. Men som någon nämde så finns det ju inget man inte hade gjort för sitt barn.

Svar på tråden 19 år längtan efter barn. Hjälp!