Att utbildning är det viktigaste må vara samhällets uppfattning, men behöver inte vara individens, att jobba med något som ger en människa tillfredställelse och som man trivs med är enligt mig mer prioriterat. Jag tänker motivera mina barn till att göra vad de brinner för, om mitt barn skulle brinna för att volontärarbeta och leva på existensminimum så får mitt barn stå för det valet och leva som han/hon väljer, det är självklart ett livsval som han/hon förmodligen kommer ångra någon gång och som jag kommer att försöka motivera mitt barn ifrån, för det är alltid bra att ha en utbildningsgrund att falla tillbaka på, men att ständigt pusha sina barn mot långa jobbiga utbildningar för att de ska ha en massa jävla pengar, för att de ska kunna vara lyckliga? Eller? Jag tror inte det är vad jag vill för mitt barn. Men om det är vad mitt barn vill så kommer jag stötta till 100%
Och då återigen till det där med statliga standardiseringar, att man skulle dra en paralell mellan föräldraskap och dryckesålder är ju absurdt, för det första så har jag förstått av vad jag skulle kalla livserfarenhet att svenskar dricker, alltid, som fan, eller ja, iallafall på helgerna .. från vi är ungefär 15 tills vi dör
så ser standarden ut, ifrån mitt perspektiv.
De flesta svenskar är aldrig mogna nog att dricka alkohol, vi har en urusel alkoholkultur om man jämför med resten av världen, vi är vikingar och suputer, men så är det.
Så nej, jag tycker inte att det är realistiskt att dra en paralell mellan när "samhället" anser att man kan ta ansvar för att köpa sin egen alkohol och när man anses kapabel att ta hand om ett barn
Och självklart finns det massa omogna människor som skaffar barn som inte klarar av det, men det finns fler "vuxna" som får barn som misslyckas totalt med att uppfostra sina barn till något annat än små prestationsmaskiner, vilket säkerligen är en fantasisk tillgång till det allsmäktiga samhället, men jag ser hellre unga föräldrar som faktiskt lär sina barn om empati, medmänsklighet och kärlek i första steget, och att en stabil ekonomi är en skön grund att ha ett pyttelitet steg efter.
Rika människor föder bortskämda barn(nu kommer folk bli arga) som skiter i medmänsklighet och social kompetens så länge det inte behövs för att klättra högre upp på samhällsstegen, bli mer populär eller ja, ni förstår tanken, och ni vet vilka ugnar jag snackar om(självklart finns det undantag, men kan ni standardisera så kan väl jag?), visst man har sämre ekonomi som ung, men sen när bestämmer pengar lämplighet för föräldraskap? Det kanske finns en liten procent av unga föräldrar som är totala idioter som bara skaffar bebis för att det är gulligt och för att dom inte fattar vilket ansvar det är, men jag har inte träffat en enda. Och så vitt jag har märkt så uppfostrar fattiga till medelklass, unga föräldrar jävligt trevliga barn med jävligt sunda prioriteringar.
Så med all respekt, till alla rika svin jag känner, ni blir aldrig mina vänner
Pengar ger inte lycka, nog med klyschor för idag, godnatt på er FL
