19 år längtan efter barn. Hjälp!

Känner igen mig, jag längta efter barn sedan jag var 14år, när jag var 18år fick jag mitt första. Ja det var helt vad jag hade önskat och velat. Efter en tid så kände jag lite ånger, inte över barnet men att jag haft så brottom. Jag hade önskat att jag och min man hunnit utforska världen och livet tillsammans mer, kunnat få det riktiga bröllopet med resa och tid för varandra. Ja helt enkelt ta allt i rätt takt, men nu fick vi ta allt på en gång och det känns som att det blev halvdant. Jag tror helt enkelt att jag la fokus på barn istället för att se allt annat man kunde göra, i brist på intressen och fantasi? Jag kände helt enkelt att de jag hade nu, kunde jag haft om 5-10år med. Om inte ännu mer,enklare och bättre.

Jag tänker inte säga hur du ska göra eller känna, men hade jag spolat tillbaka tiden så hade jag satt in en P-stav så att jag inte kunde lura mig själv. Väntat med barn tills jag funnit mig själv, levt ut och utforskat världen och sedan när jag känner mig klar skaffat mig familjen.

Jag vet inte varför jag svarar, jag är varken ung förälder eller hade den längtan när jag var så ung. Det enda jag tänker rent "rationellt" är att det kan vara bra om du hinner börja jobba och jobbar upp en SGI samt kanske en tryggare anställning att komma tillbaka till efter föräldraledighet.

Jag har väl inte direkt tänkt så mycket på barn. Innan jag en dag upptäckte att jag hade råkat bli på smällen med en kille jag inte ens var tillsammans med. Så vi är ju inte i samma situation men..kan ni ta hand om ett barn? Kärleksmässigt, ekonomiskt, tidsmässigt? Isf ser jag inga problem med det. Däremot kan det kanske vara bra att hinna jobba ett tag först innan man medvetet skaffar barn, men alla gör ju som dom vill... Jag önskar att jag hade hunnit gå klart min utbildning, jobbat lite, haft stadigt förhållande osv. Nu blir det inte så, men saker och ting ordnar sig ändå. 

jag kände som dig då jag var ung (nu är jag lastgammal hela 28år :-P) och jag fick mitt första barn då jag absolut just fyllt 20år. jag ahde jobb, var gift allt det där. Sedna sket det sig ändå efterhand, men bebisen ångrade jag aldrig och allt har gått allatiders. nu har jag 4 barn och ångrar inget

Ålder i sig är nog ganska ovesentligt, varför skulle du vara lämpligare bara för att du är 20år genfört med 19?

Jag har aldrig haft någon längtan att komma ut, se världen och resa. När mina vänner planerar att dom vill utomlands, skaffa en bra karriär och leka runt planerar jag för familjeliv. Det är som du, Beccagran säger, är jag lite rädd ska hända, att jag kanske borde ha gjort alla dessa saker innan jag skaffar barn. Men jag och min fästman resonerar så att livet inte tar slut när barnet kommer, utan tvärt om.

Som vi känner nu så har vi absolut tid för ett barn och kunna ge barnet all kärlek i världen. Det är mycket därför, som jag skrev ovan, jag inte är så superintresserad av att skapa karriär, för att jag helt enkelt vill satsa på familj istället.

Jag har som sagt jobb efter skolan, och även om jag inte hade jobbet så skulle vi klara oss bra ändå :)

Varfördåför: Det är sånna som du som får mig att vilja vara på smällen nu ;) Du har väl rätt i det du säger, att det inte spelar så stor roll om jag är 19 eller 20!

Det är skönt att det inte bara är jag som känner såhär!

Min poäng med jobbet är varken din ålder eller det faktum att ni som familj inte skulle klara er gott på din sambos inkomst, men livet har ju ett längre perspektiv......SGI (sjukpenninggrundande inkomst), pension etc. etc. Lite trist, men inte helt oväsentligt.....inte minst som förälder.

I mina ögon är 19 år ingen farlig ålder att skaffa barn om man känner att man klarar av det. Tycker inte det är så värst ugnt. Va en väldigt vanlig ålder förr. Jag fick barn förra året och va då 19 år, antar att du till och med skulle hinna bli 20 innan ungen kom ut så ser inget problem med din ålder.

Men tycker nog att du ska sätta dig ner och tänka egenom för och nackdelar innan du slutar helt med p-piller.
Det är underbart att ha barn men det är väldigt mycket jobb. Jag blev gravid pga en dålig kondom så jag fick ta för och nackdelarna efter jag redan blivit gravid och då va valet väldigt lätt men ska man planera bör du verkligen tänka egenom det OCH prata om det med din färstman, det är inte bra att sluta utan att han vet för han kanske inte är redo riktigt än

Jag fick min första när jag skulle fylla 17. Jag hade inget jobb, ingen inkomst, bodde fortfarande hemma och var inte tillsammans med pappan. När jag var 18 började jag och min nya planera barn och när jag var 19 föddes sonen :) Sambon har jobb, jag pluggade (o ska fortsätta efter mammaledigheten), stabil inkomst och bor i en stor fin fyra :)

Jag har alltid sagt till yngre som frågat om råd att vänta tills du e över 18 iallafall. 

Jag känner igen mig i ditt tänk, jag var inte heller intresserad av långresor och vidare studier när jag hade chansen. Men jag tror mer det beror på att jag var trött på allt som hade med studier att göra när man väl hade gymnasium avklarat.  Även om jag älskar familjelivet och mitt barn så saknar jag ändå drömmandet. Livet tar såklart inte slut för att man har barn, men det blir mycket svårare. Ett exempel, vi gifte oss och åkte på vår drömresa som vi sparat till i 1,5år, på andra sidan jordklotet. Med oss hade vi vår 1,5åring, resan var trevlig men vi blev så begränsade. Vi kunde inte åka på utflykterna med båtar, vattenskoter, simma i grotter osv. Vi kunde bara sitta på starnden, vid polen och äta. Inte alls vad vi hade velat få ut av denna resa, man vill ju inte helelr lämna bort sitt barn i flera veckor. Så alternativet är väl att åka på nästa storresa om 10-15år. Hade vi däremot tagit allt i rätt takt så hade vi gjort dessa stora upptäckter inna vi fick barn. Många dörrar stängs när man får barn, och drömmar försvinner för att man måste vara realistisk och alltid sätta sitt barn i första rum.

Ännu en faktor som spelar in är att man hamnar längst ner på listan när man söker jobb, en ung person utan erfarenheter har inte allt för goda chanser, har man dessutom barn så krävs det väldigt mycket tur för att få en chans. Jag har själv fått jobba häcken av mig, slitit som ett djur och kombinerat mammaledighet med både extrajobb och studier. Det har lönat sig nu, snart fyra år efter men jag har vart på bristningsgränsen många gånger. Så det är klart att det går, men ack så mycket man får kämpa.  Nästa problem jag har nu är att det inte finns tid för syskon, allt vi jobbat upp kommer gå i kras om vi skaffar ett syskon nu. Så då spricker ännu en dröm för mig att ha syskon tätt. Så den enda fördelen med att vara ung förälder, att man fortfarande är relativt ung när barnen är vuxna försvinner nu. Och de slutliga, jag är inte ens 23år, och har redan gjort "allt", dvs. jag har uppnått mina mål.. men vad ska jag göra nu?  enligt min ålder så ska jag väl igentligen börja mitt liv nu, Fast nu känner jag mig som en lastgammal 50 åring som väntar in pensionen.

Självklart har jag och min fästman haft lååååga och många snack hurvida jag ska sluta med p-piller eller inte, jämfört för och nackdelar och nästan sätt lite kritiskt på att få barn för att inte bli blåögda och kasta oss in i något. Senast igår diskuterade vi detta och kom fram till att jag inte kommer fortsätta äta mina P-piller.

Nu har jag ingen som helst erfarenhet av att ha ett barn och vara mamma, men saker och ting blir väl kanske som man gör det till? Vi är fullt medvetna om att livet inte kommer bli en dans på rosor. Ang det du skriver och berättar om Beccagranen så tror jag aldrig att det finns en "rätt" tidpunkt att skaffa ett barn, det kommer alltid finnas saker i livet som man vill upptäcka, varesig man är 20 eller 40. När jag växte upp tog mina föräldrar med mig och min bror på resor varje år och våran familj har alltid haft det så jäkla roligt. Jag antar att det är det jag vill att mina barn ska kunna känna när dom växer upp. Men det är bra att du kämpar på, det kommer löna sig :)