Miiniii skrev 2011-03-16 10:13:30 följande:
Jag har aldrig haft någon längtan att komma ut, se världen och resa. När mina vänner planerar att dom vill utomlands, skaffa en bra karriär och leka runt planerar jag för familjeliv. Det är som du, Beccagran säger, är jag lite rädd ska hända, att jag kanske borde ha gjort alla dessa saker innan jag skaffar barn. Men jag och min fästman resonerar så att livet inte tar slut när barnet kommer, utan tvärt om.
Som vi känner nu så har vi absolut tid för ett barn och kunna ge barnet all kärlek i världen. Det är mycket därför, som jag skrev ovan, jag inte är så superintresserad av att skapa karriär, för att jag helt enkelt vill satsa på familj istället.
Jag har som sagt jobb efter skolan, och även om jag inte hade jobbet så skulle vi klara oss bra ändå :)
Varfördåför: Det är sånna som du som får mig att vilja vara på smällen nu ;) Du har väl rätt i det du säger, att det inte spelar så stor roll om jag är 19 eller 20!
Det är skönt att det inte bara är jag som känner såhär!
Jag känner igen mig i ditt tänk, jag var inte heller intresserad av långresor och vidare studier när jag hade chansen. Men jag tror mer det beror på att jag var trött på allt som hade med studier att göra när man väl hade gymnasium avklarat. Även om jag älskar familjelivet och mitt barn så saknar jag ändå drömmandet. Livet tar såklart inte slut för att man har barn, men det blir mycket svårare. Ett exempel, vi gifte oss och åkte på vår drömresa som vi sparat till i 1,5år, på andra sidan jordklotet. Med oss hade vi vår 1,5åring, resan var trevlig men vi blev så begränsade. Vi kunde inte åka på utflykterna med båtar, vattenskoter, simma i grotter osv. Vi kunde bara sitta på starnden, vid polen och äta. Inte alls vad vi hade velat få ut av denna resa, man vill ju inte helelr lämna bort sitt barn i flera veckor. Så alternativet är väl att åka på nästa storresa om 10-15år. Hade vi däremot tagit allt i rätt takt så hade vi gjort dessa stora upptäckter inna vi fick barn. Många dörrar stängs när man får barn, och drömmar försvinner för att man måste vara realistisk och alltid sätta sitt barn i första rum.
Ännu en faktor som spelar in är att man hamnar längst ner på listan när man söker jobb, en ung person utan erfarenheter har inte allt för goda chanser, har man dessutom barn så krävs det väldigt mycket tur för att få en chans. Jag har själv fått jobba häcken av mig, slitit som ett djur och kombinerat mammaledighet med både extrajobb och studier. Det har lönat sig nu, snart fyra år efter men jag har vart på bristningsgränsen många gånger. Så det är klart att det går, men ack så mycket man får kämpa. Nästa problem jag har nu är att det inte finns tid för syskon, allt vi jobbat upp kommer gå i kras om vi skaffar ett syskon nu. Så då spricker ännu en dröm för mig att ha syskon tätt. Så den enda fördelen med att vara ung förälder, att man fortfarande är relativt ung när barnen är vuxna försvinner nu. Och de slutliga, jag är inte ens 23år, och har redan gjort "allt", dvs. jag har uppnått mina mål.. men vad ska jag göra nu? enligt min ålder så ska jag väl igentligen börja mitt liv nu, Fast nu känner jag mig som en lastgammal 50 åring som väntar in pensionen.
