19 år längtan efter barn. Hjälp!

alltå, jag blir alldeles paff av hur olika man är. För mig har det alltid varit jätteviktigt att ha en stabil ekonomi, jobbat ett tag osv innan man skaffar barn. För småbarnslivet är tufft nog ändå. Förstår inte heller att man inte vill njuta ett tag av att vara vvuxen och oberoende ett tag innan man binder sig totalt. När jag var 20 njöt jag av det fria livet som student. Jag träffade min man när jag var 27 och han 32 så det gick inte att dra ut för länge på barn men vi kan ibland önska att vi hunnit med ännu flera år utan barn, få njuta av varandra och ett fritt liv med resor, långa helgkvällar med prat och vin, sovmorgnar och allting. Nu har vi två underbara barn men jag är väldigt glad att jag skaffade utbilning, jobb mm först.

Jag tycker det är lite sorgligt om man inte har andra framtidsdrömmar än barn när man är 20, man kan ju hinna så mycket annat först och ändå få barn rätt ung.

jag ser det inte som att man ska leva hela livet först men att var sak har sin tid. Att skaffa barn innan man ens är vuxen nog att bestämma tex över sina alkoholinköp själv tycker jag bara känns forcerat. Och en del verkar ju dessutom göra det utan att kunna försörja barnet utan hjälp från föräldrar, soc osv och då tycker jag inte man beter sig som vuxen heller.