Vad dog era änglar av?

Nej, du har helt rätt i att man inte kan jämföra eller rangordna sorg efter ett förlorat barn.

Det är så som du säger, att man blir påmind om sitt barn i vardagliga aktiviteter. Det kan vara att jag ställer undan disk och plötsligt kommer ihåg något som dottern sagt när hon drack ur en viss kopp, eller står på ICA och minns nån gång vi var där och handlade tillsammans. Ibland slår det till och är jättetungt när de här minnesbilderna kommer, men ibland blir jag bara varm och glad när jag tänker på henne.
Jag saknar en liten individ. Jag saknar hennes röst och finurliga små funderingar, hennes fina omsorg och hennes tjurighet. Men allt det som jag saknar är ju också sånt som jag bär med mig som en skatt i hjärtat.

Jag är så ledsen för din/er förlust.

Vet att många här skriver om sina barn som blivit änglar och jag beklagar till er alla. Jag sitter här med en klump i magen och beundrar er för er styrka.
Men jag tänkte dela med mig av något som tynger mig varje dag. För det är så att jag också har en ängel där uppe. Min barndomsvän, min sambo, min livskamrat, min bästa vän, min syster, mitt barns andra mamma.
Hon lämnade oss för strax ett år sedan endast 19 år gammal, varför vill jag inte gå in på såhär öppet (hör gärna av er på mejl om ni har frågor) det var väldigt hastigt, kom som en chock och väldigt våldsamt.
Det är svårt, varje dag är en kamp och det känns inte som att det blir lättare.
Tack vare min dotter så är jag fortfarande på fötter fast jag inte vet hur jag kan fungera.
Vi hade bara varandra, banden vi hade till varandra är nog svårt att förstå, men så var det.

Ville bara dela med mej av lite känslor som bubblade upp när jag läste tråden.
Kramar till er alla och ett stort lycka till, beklagar igen er förlust. Kram

Min lilla ängel dog bara några timmar innan hon kom ut och mindre än 24 timmar efter en rutinkoll hos bm. Vi kom till förlossning i full gång med förlossning och där konstateras att hjärtat slutat slå och därmed var det som att mit thjärta gjorde detsamma. Efter prover och obduktion visar det sig att en bakterie infekterat hinnor, och moderkaka och troligen så orkade inte moderkakan med värkarna och då försvann vår älskade lilla tjejs livlina :(
Infektionen hade inte nått vår lilla tjej så om bm hade tagit på allvar att hennes hjärtljud var ngt högra dagen innan och skickat oss på en koll, så hade det upptäckts att hon var stressad och det är högst troligt att hon hade levt idag.

utan att viljan att jämför på ngt vis, så vill jag ändå säga att även om jag inte hann få minnen med henne i livet utanför min mage, men ljud och så, så kände jag och gör fortfarande såna starka känslor av saknad i min vardag, t.ex. att vakna upp bredvid den färdigbäddade spjälsängen då vi kommit hem som stod gapande tom, utan vår älskade bebis i. Det färdigställda skötbordet med blöjor och alla tillbehör man kan tänka sig, vagnen, som stod färdigbäddad, babyskyddet....Ja allt var ju klart. Att gå i affären utan att få dra vagnen som man borde fått göra. Att se andra barn gjorde fruktansvärt ont och även idag gör det ont att se familjer med en storasyster i och att se barn i den åldern hon skulle ha varit. Jag saknar allt det jag inte fick och aldrig kommer att få uppleva med vår dotter.
Tystheten då vi kom hem var grym och då hade vi inga levande barn sedan innan och vi längtade ju så efter just det, ljudet av liv och barn. Hela famnen värker efter ett barn och vi fick sitta tomhänta.

kram till alla som saknar sina barn i sina liv

Vi förlorade vår dotter i vecka 24+5. Den exakta orsaken vet vi inte ännu eftersom alla tester inte är klara, men vattnet gick alldeles för tidigt och det verkar ha kommit in en infektion i livmodern. Vår dotters hjärta slutade slå och några timmar senare fick jag föda ut henne. En sak som jag blir rörd av varje gång jag tänker på det är att hon, trots att det var svårt för henne att röra sig i magen utan fostervatten, lyckades vända på sig så att huvudet låg neråt och på så vis underlättade hon förlossningen. Hon hjälpte till.

Min älskade son blev en ängel i maj 2010, pga av mycket svårbehandlad epilepsi. Han blev 9 år gammal och är djupt saknad. Vi låg och sov bredvid varandra i sängen, natten var tyst och lugn. På morgonen kl 6.30 vaknade jag och upptäckte att min älskling bredvid mig var livlös. Det var oväntat och chocken var enorm.

Vår son dog i en mitokondriell sjukdom kallad Alpers syndrom, 2 år och 9 månader gammal. Frisk med diffusa, lätta symtom fram till 1 månad innan han dog. Balanssvårigheter, viss ataxi och abscensanfall. Behandlad med en ep-medicin som utlöste akut leversvikt och död.

Min son dog i magen i v 42+0 den 11 februari. Anade inget utan det upptäcktes när jag var in för en överburenhetskontroll. Hade känt sparkar under natten och på morgonen hade värkarna startat. Kl 13 konstaterades det att Nils hade somnat in i min mage. Fick svar på proverna, dem hittade inga fel alls, plötslig spädbarnsdöd blev svaret. Saknaden är enorm.

silverspira.xpy.se/

Min son dog i magen den 1:a mars 2011 i vecka 34+2. Jag fattar inte att det kunde hända. Förstår fortfarande inte hur det kan bli så och hade verkligen inte tänkt tanken på att sådana saker kunde hända så sent i garviditeten...
Allt var så bra kvällen innan, kände sparkar och rörelser. Men plötsligt på tisdagen kände jag inget alls hur jag än försökte, åkte in till BB där de sa att hjärtat inte slog. Hela våran värld bara rasade samman...jag trodde inte att det var sant, hur kunde det hända?
Vi har fortfarande inte fått reda på vad det var. Men det vara troligen en infektion, stafylokocker...hur stora är oddsen att bebis dör av en infektion?
Ibland känns det verkligen son att man skall behöva kämpa för allt här i livet, inget skall gå som man vill, alltid en massa motgångar man skall ta sig igenom innan man kan få ngn glädje. Det är så orättvist!! Som tur är har jag världen bästa sambo, familj och vänner, jag vet inte hur jag hade klarat detta utan dom. Jag gråter varje dag och fattar inte att jag inte är gravid längre,att han inte finns i min mage längre...Att vakna varje morgon är ett helvete. Ibland undrar jag hur jag skall hitta ngn glädje igen?
Jag beklagar verkligen att ni alla har fått gå igenom det ni har gjort, att överleva sina barn är det värsta som finns!!