Younes skrev 2011-03-12 17:45:57 följande:
Quiet thoughts skrev 2011-03-11 08:26:20 följande:
Min dotter dog i cancer 6.5 år gammal. Hon hade en högmalign hjärntumör av grad 4. Med den sorten hon hade dör nästans alla inom 1 år. Hon klarade sig 10 månader
Jag vet hur det är att förlora en bebis, jag kan tänka mig hur det är att förlora ett barn i magen och tvingas föda fram det. Viklen enorm saknad det innebär, alla drömar och förhoppningar man bär på med ett nytt barn. Glädjen som så brutalt byts ut mot sorg.
Men jag tror att det är väldigt svårt att förlora ett så stort barn. Så många minnen man hunnit samla på sig, tomheten måste vara enorm. Barn tar ju en så stor plats, de hörs och syns hla tiden, hela ens vardag är ju fylld av dem. Mat, borsta tändet, kläder, lekar, samtal... Tänker att precis allt man gör, så påminns man om att det fattas någon.
Ni behöver inte svara, om ni inte vill, jag bara slänger ut mina tänkar på papper...
Menar inte att man ska jämföra smärtan, för det går inte och det finns ingen mening med det, som sagt, jag bara tänker högt.
Tack för fina kloka ord.
Jo du har nog rätt i det du säger. Våra drömmar och allt blir lite olika mellan bebis och större barn och ingen sorg kan mätas. Men som Sofia Sjuttio skriver, det är precis så det är. Minnen som gör en både glad och ledsen, individen man lärde känna..
Det är nog det som gör väldigt ont. Tomheten, tystheten, alla saker, pyssel.
Det går nog inte att dra nån jämförelse, men du har som sagt rätt i dina ord. Kloka ord.