Hennes 1åring kan inte sitta!!!!

Du läser bara det du vill se av det jag skriver....
Jag skrev att det KAN i värsta fall påverka ett barns liv om det handlar om kraftig fetma som gör föräldern handikappad och oförmögen att röra sig som man borde och att ha ett aktivt liv med barnet.
Jag är själv överviktig och förstår inte varför folk blir så upprörda över att TS påpekar vikten i tråden. Det vet väl alla att fetma kan bli ett handikapp. Jag  har aldrig nämnt att det är ett problem för alla vilket är självklart.

Nog är det väl så att de flesta föräldrar läser på lite om barns utveckling under graviditeten och noterar om barnet inte följer "normen". Åtminstone med första barnet är man väldigt nojjig och söker råd hos BVC.
Kan det varaså att mamman tycker att det är bekvämt med ett barn som inte kräver speciellt mycket.
 

Min åttamånaders är lat och väldigt social. Han sitter sedan länge men rullar inte runt. Han är en tjockis vilket gör det svårare. Kan krypa hjälpligt sedan en tid tillbaka men gör det inte gärna. Sitter där han sitter nöjd med sina leksaker och med att ha folk i närheten att umgås med sträcker sig efter leksaker han vet att han kan få tag på men struntar i dem som ligger för långt bort.

Alla småbarn är ju olika och föräldrar oroar sig olika mycket. Tycker du ska prata med dem om barnets utveckling och själv ta dig små friheter (utan att gå till överdrift) när du är där. Sitt ner tillsammans med barnet och se om han är nyfiken på något. Barn lär sig en sak i taget och just nu kanske han är mest intresserad av språk och socialt umgänge.

Jag läser det du skriver och inget annat

Om du har andra exempel att ta upp än understimulerade barn och överviktiga föräldrar - så gör då det
Försök inte backa ur det du egentligen påstår

på dig själv du TS...

Det låter som att du tänker att mamman gör något fel och att det är hennes vikt, promenadbrist, kostval, omtänksamma stil (eller du kanske tycker daltande?) som gör att barnet inte kan sitta? 

Skulle vilja säga att du har fel. Visst kan barn bli väldigt passiva och sena i utvecklingen om föräldrarna brister grovt i sin omsorg men det brukar ha att göra med för lite interaktion och bristande närhet. Inte för att man inte tränar barnet eller liknande.

Att mamman svarar avvärjande kan mer ha att göra med att hon inte vill diskutera sitt barns utveckling med dig. 
Eventuellt kan du tipsa om ett extra besök på BVC men låt bli att dra in henne i dina spekulationer kring i vilka fel du anser att hon gör.

Hon verkar inte vara medveten om vad ett barn behöver och behöver såklart få reda på det.

Soc är nog de enda som skulle kunna hjälpa henne eftersom hon själv inte verkar vara villig att ta till sig råd eller inse att hon gör fel.

Ett barn på 1 år ska kunna sitta och ska ha börjat gå lite lätt eller iallafall stå mot möbler. Ett barn på 1 år ska också ha rätt att få två lagade mål mat varje dag utöver frukost och mellanmål. Att barnet är tjockt beror nog bl a på den låga aktivitetsnivån.

Jag håller med det låter oroväckande.

Jag skulle tro att din "vän" är mycket väl medveten om att hennes barn har en utvecklingsförsening men väljer att inte tala om det med dig.

Anledningen till att det är svårt för föräldrar till barn med funktionshinder/misstänkt funktionshinder att dela detta med  människor i sin omgivning är att somliga fortfarande än  idag tror att utvecklingsmässiga funktionshinder beror på föräldrarnas agerande. På det sätt du skriver omämnet tycker jag att det är helt logiskt att hon inte vänder sig till dig i frågan.

Det KAN också vara så att hon ännu inte "är där" med att förstå att barnet har en annorlunda utveckling -men det är faktiskt inte ett problem. Den process som det innebär att förstå och smälta att man har ett annorlundabarn måste få ta den tid det tar. Det kan inte pressas fram av omgivningen.

Vid de allra flesta vanliga funktionshinder sker ingen träning  eller behandling i den tidiga barnomen, det finns därmed ingen självändamål i att söka hjälp hos BVC. Sådan hjälp kan föräldrarna söka om  DE behöver stöd - för barnets del är det ändå så att det måste få mogna i sin takt och mötas på en nivå där det befinner sig.

Att din väninna behandlar barnet på ett sätt som är förenligt med barnets utvecklingsmässiga ålder snarare än den biologiska ser  jag inte heller problemet med. Det är lite av en "hönan och ägget" konstruktion här...du tror att barnet är försenat i utvecklingen pga hur det behandlas. Jag  tror att barnet behandlas som ett mindre barn pga att det är sent i utvecklingen. Att barnet inte skulle kunna sitta vid ett års ålder pga att det inte får vara så mycket på golvet tror jag dock att vi helt kan utesluta. SÅ stora konsekvenser får det inte att vara en "dålig mamma" ens om så vore fallet.

Om en ettåring inte sitter, inte ålar, inte gör ansatser att ta sig fram så kan jag lova dig att det barnet har blivit uppfångat av BVC. Även tjocka barn sitter stadigt, försöker krypa och ta sig fram på något sätt. Bvc:s främsta uppgift är att finna tecken på utvecklingsförsening och remittera barn vidare för bedömning hos barnläkare.

Med största sannolikhet - om det du skriver är sant - så är det barnet redan i utredning för sina avvikelser. Om mamman sedan inte talar med dig om saken så kan det helt enkelt vara så att hon faktiskt inte tycker det är ditt problem. Många av de föräldrar jag träffar som har barn som är sena i utvecklingen tycker det är fruktansvärt plågsamt och håller upp en fasad för omgivningen länge, länge - "han är lite sen men det hämtar han ikapp snart!"

Ett gott råd skulle vara: sluta leta fel som mamman gör och sluta leta fel på barnet. Om du är allvarligt bekymrad och tycker att mamman gör för lite med sitt barn så ring och försök få med henne på promenader ut, bjud hem henne och låt barnet ligga på golvet, i soffan, osv. Om du är en vän till henne så gilla barnet som barnet är så ska du se att hon öppnar sig för dig.

Exakt...och i den utsatta rollen  är det också  vanligt och helt normalt att föräldern i mötet med sin omgivning kan vilja skydda sin och barnets integritet genom att inte placera barnet i  situationer där avvikelserna märks så tydligt. 

Att mamman hellre har barnet i knäet eller i stolen när du  är där behöver inte betyda att barnet alltid sitter där, snarare att det kanske känns tryggare för mamman, att hon tänker att utvecklingsförseningen märks mindre då.