Hennes 1åring kan inte sitta!!!!

Att barn måste uppmntras för att utvecklas är en sanning med modifikation.

Vissa saker måste mogna inifrån och då kvittar det hur mycket en förälder uppmuntrar och tränar barnet. För att utveckling ska ske så måste hjärnan ha myeliniserats (neuronens axon måste infettas) och olika delar av hjärnan måste utveckla nätverk d.v.s. komma i välfungerande kontakt med varandra, och det sker i olika takt hos olika barn. (Det kan även vara så att olika delar av hjärnan fettas in olika mycket/ snabbt beroende på vilket kön barnet har.)

Barn är olika, barn utvecklas olika. De allra flesta kommer att bli "normala" även om det tar olika lång tid. Och om man ser det ur ett livsperspektiv så är ett par månader ingenting. Att ett barn är "tidigt" ger nog föräldrarna mer glädje än det gör någon skillnad för barnet självt i det långa loppet.

/Psykologstudent

Ursäkta om jag upprepar mig men det heter funktionsnedsättning faktiskt!

Funktionshinder är det som samhället gör det till genom att vara otillgängligt.

Ja, då förstår jag, fast det är väl en ganska normal mänsklig reaktion? Om man inte vill nämna "elefanten i rummet" så pratar man inte heller om rummet, liksom. Det är ju skitsvårt att veta om föräldern blir förnärmad om man inte pratar om det, eller om man pratar om det... var man vänder sig har man rumpan bak.

(Jag har bara läst ts.)
Usch, en sådan där "kompis" hade jag när jag fick min dotter, som nu är fem år. Vi fick barn samtidigt, hon ett par dagar tidigare. Varenda steg i utvecklingen gjorde hon en grej av!
Va?! Fäster hon inte blicken än? Kan hon inte rulla över på rygg än? Bla bla bla... När de där största milstolparna i utvecklingen var avklarade och båda lärt sig gå slutade hon... Det var liksom en jättegrej att min dotter låg några veckor "efter" hela tiden! Så jäkla jobbig, jag orkade inte med att umgås med henne mer när det enda hon ville med att träffas var att jämföra våra barn.

Men visst är det trisst att människor bara ser eventuella diagnoser och hellt missar människan? Jag tänker mig att det är lite som för människor i rullstol, oavsett vem de är behandlas de ofta som korkade och halvdöva. Om de har sällskap med sig vänder folk sig till sällskapet för att svara personen i rullstol.

Jag tror att vi ALLA måste träna oss på att se människan och inte bara slöjan, rullstolen, skelningen eller vad det nu kan vara.

Det är ju lika fantastiskt när ett barn ställer sig, säger mamma eller ler oavsett om barnet är sen, skelar eller har en diagnos eller faktiskt är "tidig". Vi föräldrar älskar ju att prata om våra barns framsteg. Jag gissar att det gäller även om barnet inte är tidig av någon anledning? Eventuella diagnoser är ganska privat, jag vill inte heller diskutera min medicinska historia på en fest......

Och jag har en kompis som har en dotter son är 4månader yngre än min son, Och hon skulle påtala hela tiden hur stor han var.  -heeeerrreguuud, vad tung han är, hur mycket väger han?! Ligger han över kurvan eller???? Oh shit va stooor han är, åh vad han gaapar när du matar honom. Jo, jag frågade min BVC-tant och hon kollade i sina papper, han ligger ööööver NORMALkurvan.   Hur sjukt e inte det? Hon var tvungen att förhöra som om hans längd och vikt för att kolla med SIN bvc-sköterska....

Sååå sant!!! -utom på natten kl 3 när jag vill zzzzova o han vill se på tv.. hehe

 exakt så!   *stoppar i ungen mer vitaminer så han håller sig frisk även i fortsättningen!*

Hur tror du själv att du hade reagerat om du varit i mina skor? Försök och sätt på dig ett par andra glasögon och se det ur den andra personens perspektiv!

Vad tror du själv man vill? Prata diagnos? Inte prata alls? Om du läste mitt förra inlägg så förstår du nog att alternativ 1 utgår. Alternativ 2 då? Men vad gjorde jag isåfall på ett barnkalas? Om jag inte ville mingla och snacka så med andra så hade jag valt att hellre stanna hemma.

Du väljer troligtvis det tredje alternativet, att låtsas som om jag inte existerar, för att du är feg och rädd. Men ta dig i kragen! För vem är situationen jobbigast? Inte för dig  ialla fall.

Den här diskussionen är ju nästan lite (ursäkta ordvalet) spännande...!

Sett utifrån hade jag säkert kunnat vara mamman som inte satte mitt barn på golvet. Och pallrade upp med kuddar när han väl satt på golvet. Och jag hade definitivt varit den som inte gett mitt barn vanlig mat. Allt utfrån rekommendationer från läkare, dietister, sjukgymnaster och gud vet vad vilka andra proffesioner. Allt det där har jag gjort - för att min son är sen i utvecklingen. Han är inte utvecklingsstörd (den diagnosen får barn oftast inte förrän de är äldre) - han har en utvecklingsförsening.

Min son har ett funktionshinder, en kromosomavvikelse som faktiskt inte syns så väl på utsidan om man inte vet vad man "letar" efter. Jag ser det inte som min uppgift eller som ett krav på mig som förälder att berätta om min son och hans funktionshinder till alla jag träffar på. Grannar, bekanta eller släktingar jag inte har någon närmare relation till - varför ska de veta? Att de sedan undrar varför min son inte kan sitta - eller varför han äter/dricker ur nappflaska - eller varför han blir matad och inte äter själv - eller varför han äter kräm eller pepparkakor (allt enligt dietistens råd) - ja - vad ska jag göra åt det? Frågar de så svarar jag oftast. Men känner jag att det blir påträngande - eller att jag faktiskt inte vill dela med mig av den informationen till den personen så är det inte ett KRAV jag har på mig som förälder att berätta om mitt barn till vem som helst. Att se en situation utifrån en synvinkel - utan att ha alla ingående fakta kan faktiskt vara farligt ibland. Nyfikenhet är en sak. Illvilja en annan - och jag stött på båda delarna.

Ja, hur orkar man hålla på? Man har väl fullt upp med sitt eget barn?? Orka hålla koll på andras! Min "bekanta" försökte byta ämne när det senare blev tal om talet. Min dotter hade kanske varit något senare med att gå, hon var 15 månader typ, men snacka tidigt. Satte ihop ord och bildade meningar. Tyckte inte det var något märkvärdigt men vi pratade ju om barnen, liksom det enda samtalsämnet... Men nej, då var det inte lika roligt längre. Som sagt, vi har inte särskilt mycket kontakt längre...