Hennes 1åring kan inte sitta!!!!

Den här diskussionen är ju nästan lite (ursäkta ordvalet) spännande...!

Sett utifrån hade jag säkert kunnat vara mamman som inte satte mitt barn på golvet. Och pallrade upp med kuddar när han väl satt på golvet. Och jag hade definitivt varit den som inte gett mitt barn vanlig mat. Allt utfrån rekommendationer från läkare, dietister, sjukgymnaster och gud vet vad vilka andra proffesioner. Allt det där har jag gjort - för att min son är sen i utvecklingen. Han är inte utvecklingsstörd (den diagnosen får barn oftast inte förrän de är äldre) - han har en utvecklingsförsening.

Min son har ett funktionshinder, en kromosomavvikelse som faktiskt inte syns så väl på utsidan om man inte vet vad man "letar" efter. Jag ser det inte som min uppgift eller som ett krav på mig som förälder att berätta om min son och hans funktionshinder till alla jag träffar på. Grannar, bekanta eller släktingar jag inte har någon närmare relation till - varför ska de veta? Att de sedan undrar varför min son inte kan sitta - eller varför han äter/dricker ur nappflaska - eller varför han blir matad och inte äter själv - eller varför han äter kräm eller pepparkakor (allt enligt dietistens råd) - ja - vad ska jag göra åt det? Frågar de så svarar jag oftast. Men känner jag att det blir påträngande - eller att jag faktiskt inte vill dela med mig av den informationen till den personen så är det inte ett KRAV jag har på mig som förälder att berätta om mitt barn till vem som helst. Att se en situation utifrån en synvinkel - utan att ha alla ingående fakta kan faktiskt vara farligt ibland. Nyfikenhet är en sak. Illvilja en annan - och jag stött på båda delarna.