Överintelligent barn, nån mer?

Jag tror inte IsaW menar att de bara skall fylla i kvadrater, utan mera syftar på den sociala biten. Det är lätt att tycka att man skall hoppa över årskurser etc, men speciellt för en kille är det kanske inte så kul att gå i nian och inte ens vara i närheten av målbrottet... Man vill ju inte att de skall gå miste om att få flickvänner och kompisar etc. Jag tror att det är viktigt att umgås socialt med barn i lite liknande ålder, men samtidigt få stimulerande uppgifter.

Det är tråkigt att du inte fick en bra skoltid, men med din hjälp tror jag inte att det kommer att bli så för din son. Gå på museer, låna en massa böcker på biblioteket och var glad åt den fantastiska gåva som hög intelligens faktiskt är!!

Jag hoppade upp ett år i skolan och det var GREAT. Och tja, jag fick knulla ändå

Klart man ska se till mognaden också, men det är väl inte alltför vanligt att ett barn som är väldigt intellektuellt moget är helt infantilt i övrigt.

Angående skolan: Mina stora tjejer var oxå tidiga. Älsta tjejen läste tjocka böcker när hon var fem år och räknade plus och minus. Vi ville då att hon skulle få börja i ettan istället för i nollan (numera förskoleklass). Just då hade kommunen vi bodde i som policy att inte flytta upp barn så det fick hon inte. Första året gick det bra, hon fick böcker att jobba i som hon tyckte var kul. Inte så ofta men tillräckligt för att hon skulle ha något att bita i. Men ettan var katastrof, hon ville inte gå till skolan, det var ju så tråkigt där! Hon skrek och grät varje morgon då hon skulle dit och läraren gnällde på att hon somnade på lektionerna! Förklaringen till det var att hon tyckte det var så tråkigt att hon blundade och då trodde läraren att hon sov. I tvåan fick hon en ny lärare som blev helt bestört över hur min tjej hade det. Hon ordnade så att min tjej "slapp" trean och flyttade direkt upp i fyran. Kunskapsmässigt passade det henne mkt bättre men inte socialt, hennes kompisar var ju kvar i den gamla klassen och hon fick en ny manlig lärare som hon var rädd för... dock flyttade vi sedan och nu är det jättebra. Hon går i åttan nu och ångrar inte att hon flyttade upp en klass, däremot så surar hon för att de andra får moped snart men hon får vänta ännu ett år...

Lillasyster hade vi bestämt att vi inte skulle uppmuntra, stora syster hade ju bara fått problem för att hon kunde så mkt... dock så lärde hon sej själv... båda att läsa, skriva och att räkna (både multiplikation och division) innan hon fyllde fem. Hon gick en vecka i ettan sen blev hon uppflyttad till tvåan och det är helt annorlunda när man blir uppflyttad så tidigt.

Men stora tjej har hela tiden varit lång och sett äldre ut än vad hon är så ingen har reagerat på vad hon kan eller att hon går i fel klass, däremot lillasyster är liten och ser nästan yngre ut än vad hon är, där är det tvärtom.

angående det ts skrev på sida 1(inte själva trådstarten alltså) med att han inte är lika ''smart'' rent praktiskt... det är lite komiskt, för min mamma berättade här om dagen om min bror, hur han var när han var liten. min bror har alltid varit extremt smart och kan mycket och komplicerade saker. han började prata tidigt och läsa osv osv, men mer praktiska saker som att knyta skosnörena osv var han lite segare på.
vid ett tillfälle så skulle mamma hämta mig och min syster hos dagmamma(två portar bort) och min bror(som då var ungefär 9-10 år) skulle gå före hem. när mamma kommer upp med mig och min syster så står min bror utanför dörren och på något sätt så har han klivit in genom dörren med nyckeln, lagt ifrån sig den och sedan klivit ut och stängt dörren. men han visste inte hur det hade gått till...

ta det som det kommer, din son verkar vara en svamp-suger åt sig all kunskap. roligt! uppmuntra honom i hans intelligens(hmm, stavas de så??? fråga din son, han kanske vet ) så ska du nog se att allt löser sig

Ja, min äldste son är sån. Det var lite tabu att prata om sånt ja, det minns jag.

Har inga barn, men nar jag var liten sa sades det att jag var 'mer utvecklad' an barn i min alder. Talade rent nar jag var 3 och andra tog mej for att vara en 5 aring. Nar jag var 5 ar sa blev min mor erbjuden att lata mej borja 1an. Hon tackade nej. Ville ju att jag skulle fa vara barn och min 'egentliga alder'. Detta gav problem, for mej.
Eftersom jag fick borja skolan senare, sa hade jag sa latt for mkt. Det flesta var for latt for mej. Barn behover utmaning. Nar jag senare var 10 ar, sa kom jag till en battre skola och jag fick kampa lite. Under hela mellanstadiet alskade jag skolan. Basta tiden i mitt liv (tyckte jag da). Men nar jag borjade hogstadiet borjade det ga utfor. Skoltrottheten, angesten etc etc. Slarvade med laxxor m.m. Klarade mej dock ofta bra pa prov. Behovde ju bara lasa en dag innan... Har fortfarande lite sa, fast bara saker som intresserar mej. (Fotografiskt minne)
Nu kampar jag med mitt gymnasie pa komvux, eller kampar ar en stor overdrift. Men pga att jag inte fick min utmaning, sa trottnade jag...

Varav mitt tips ar att om ditt barn nu ar 'overintelligent', ta vara pa det!
Lat barnet lara sej, och allt det dar. Fast sa mkt som ditt barn sjalv vill... tvinga inte i honom det, utan lat honom vara barn med.., men hindra honom inte fran att utvecklas. Det kan skapa problem senare.

Vi *jag o min blivande* kommer ta vara pa allt sant hos vara *framtida* barn!
Intelligensniva, intresseomraden etc etc...

Tror det ar mkt viktigt, men maste finnas balans och harmoni.

Lycka till iaf, hoppas du finner rad...

MIn man har skrivt ett arbete om begåvade barn i skolan under sin lärarutbildning. Han är (var) själv ett överinteligent barn. Nu är han med i mensa en förening för de med en IQ över snittet. Jag vet att de har en föräldragrupp för färöräldrar till extra inteligenta barn. Pröva där-

Det där med det rent praktiska:

Jag tror att många dagisfröknar och liknande gärna dyker ned på vissa praktiskt grejer som värsta problemen, om ett barn är mycket duktigt i övrigt. Det är lite jante, faktiskt.

Jag kommer ihåg att det var ett JÄVLA liv om att jag höll saxen fel när jag var i dagisåldern. Det framställdes som att jag var värsta problembarnet pga det, stor grej liksom... Antagligen för att de vill ha nåt att klaga på om en unge är duktig.

Så ta dagisfröknarnas "oro" över det här med en nypa salt.

följer tråden med spänning men saknar konkreta tips på vad man kan hitta på för att hålla lusten till lärande vid liv...

frågade skolpsykologen och hennes kommentar vad...du ska inte lära honom nåt det ska han lära sig i skolan???

ööö min femåring diskuterar evolutionen och sinnena vid matbordet och jag ska bara ignorera honom???

Har jagat nätet efter roliga labyrinter, har mängder med dataspel för att lära sig läsa och skriva, han har "lånat" sina storasyskons gamla läroböcker och sitter och skriver alfabet på löpande band osv...

Å ena sidan vill jag absolut inte pressa honom så jag dödar lusten till ny kunskap...
Å andra sidan vill jag inte bromsa lusten av samma anledning...

Nån som har konkreta tips???

gärmna praktiska saker som låter honom röra på sig och ändå stimulera lärandet?

Scouterna kanske. Det är både fysiskt och ger kunskaper.

Hoppar in i tråden med en liten kommentar bara. Jag var inget överintelligent barn, men lätt för att lära det hade jag. Lärde mig läsa vid 4 års ålder, läste böcker när de andra lärde sig alfabetet, blev klar med vår bokserie i det som kallades "tystläsning" (självständigt arbete) långt före alla andra - och fick fortsätta med en bokserie från 50-talet!! osv.
Tyvärr får jag instämma med dem som tycker att skolan inte stimulerar såna barn tillräckligt. "Jasså är du klar redan - du kan väl rita lite!" är en kommentar jag fått höra många gånger.

I högstadiet hade vi som tur två grupper i matte och i finska, vilket gjorde att jag äntligen fick någon slags utmaning. Tyvärr togs finskagruppen bort senare, och det gjorde att jag slappade till rejält (vi lärde oss inget på lektionerna, eftesom många var så dåliga att nivån på undervisningen var långt ifrån vad den borde vara...). Nu kämpar jag med att försöka lära mig finska (bor ju ändå i Finland) och det går sådär.

Under högstadiets engelska satt jag mest och skrev brev, ritade för mig själv eller talade med en kompis (störde klassen). Till sist var jag så fruktansvärt uttråkad att jag talade med rektorn och läraren, och vi kom fram till att jag skulle få sitta och läsa en engelsk bok när de andra hade undervisning om sånt som jag redan kunde. Det gjorde att jag i allafall kom till lektionen istället för att vara borta helt och hållet!

Min slutsats: Visst ska de som är svaga i skolan hjälpas och stödjas på alla sätt, men det ska inte gå ut över de som har lätt att lära sig! Precis som någon annan redan sa så går vårt skolsystem ut på att alla ska pressas in i samma fack och lära sig lika mycket, oavsett om det passar dem eller ej. Visst är vårt skolsystem bra, och inte skulle jag vilja ha "elitskolor" som många andra länder, men faktum är att där delas elever in efter hur mycket de kan, och undervisningen anpassas efter det...

Även här kunde man dela upp klasser i mindre grupper, där de som behöver stödundervisning får det, och de som behöver extra mycket stimulans och mera utmaningar får det. Det är ju en win-win situation.

Visst gör föräldrarna säkert vad de kan för att stimulera barnet utanför skolan, men det hjälper ju inte när barnet börjar skolka från skolan eller vägrar göra läxor helt enkelt pga understimulans... Tyvärr härskar ju jante-lagen här - du ska inte tro att du är något. Försöker man ta upp problemet (jag sa många gånger till att jag känner mig understimulerad och att jag skulle vilja göra något åt det!) så blir man genast nertryckt igen, för man får ju inte tro att man är bra i skolan, det är skryt och högfärdighet...

Bongobongo: När jag precis hade skrivit en lång uppsats helt utan stavfel i klass tre så var lärarens enda kommentar; "du håller pennan fel"! Han ägnade sedan 1½ år till att försöka få mig att ändra på det, men jag håller pennan likadant idag Spelar stor roll liksom...fast jag minns hans kommentar än idag.

Jag höll också pennan fel...

Om ts ännu är aktiv(vilket jag betvivlar), hur har det gått för denne pojke? 

Min pojke är lite likadan, han lärde sig läsa och stava när han var 2,5 år, även "sj"- och "ng"- ljud och liknande, dessutom är han tvåspråkig (svenska och franska). Han kan massvis om mekanik, olika sorters metaller och andra material, rymden, dinosaurier och så vidare, och så vidare. Nu har han nyss fyllt fem och är ungefär som vilken annan pojke som helst, frånsett att han låter som Carl Bildt när han pratar och skriver supersnyggt och stavar även avancerade ord obehindrat. Det svåra är väl att hitta kompisar som har tålamod att lyssna på hans långa redogörelser men det börjar lossna nu. Det hjälper förmodligen att vi bor i ett område med en massa högutbildade människor och förskolan har montessori-pedagogik och lyckas matcha varje barn på individuell nivå, inklusive vår son. Vi har också valt en friskola som har jättebra renommé där han kommer att gå så vi är inte oroliga inför framtiden. 

Det jag märker är att sonen är allra nöjdast när han bara kan samexistera med andra barn och att han liksom spänner sig och börjar "undervisa" andra när det INTE flyter. Det är svårt att förklara, jag tror att man bara får låta barnen vara i fred och inte blanda sig i så mycket och så löser det sig ändå med det som trots allt är viktigare än allt annat ? lyckan. 

Men se till att välja en bra skola med smarta lärare, så kan de möta din son var han än befinner sig i sin utvecklingskurva.

...och med tanke på trådens ålder så handlar det väl snarast om att välja en bra gymnasieskola åt din son :)