Jag tror såhär:
Låt honom börja skolan vid 6, om han fortfarande är före då. Men sätt honom inte i något superprogram a la Mensa. Det viktigaste är stimulans och livskvalittet, inte att se till så han blir så absolut duktig som möjligt. Låt honom vara barn, det kan han aldrig ta igen. Men se samtidigt till att han inte blir understimulerad.
Kontentan är: utgå ifrån hans behov, inte från din (helt förklarliga!) stolthet och drömmar.
Lycka till och grattis!
Mja, jag håller inte med dig, IsaW. Jag tycker inte att det är vettigt att de som är mycket duktiga ska behöva göra uppgifter under sin nivå innan de kan få stimulans. Ge uppgifter på deras nivå direkt!
Jag minns själv hur oerhört frustrerande det systemet var! För även om man är duktig, tar det ju en viss tid. Än idag skulle det ju ta mig en stund att färglägga alla kvadrater på en sida blåa, trots att jag kan räkna ut arean på dem. Då fattar jag inte vad det ger, att ungen nödvändigtvis ska slösa tid på att färglägga alla kvadrater innan han eller hon får ägna sig åt något utmanande.
På det sättet skapar man en sak: skoltrötthet!
Jag hoppade upp ett år i skolan och det var GREAT. Och tja, jag fick knulla ändå 
Klart man ska se till mognaden också, men det är väl inte alltför vanligt att ett barn som är väldigt intellektuellt moget är helt infantilt i övrigt.
Det där med det rent praktiska:
Jag tror att många dagisfröknar och liknande gärna dyker ned på vissa praktiskt grejer som värsta problemen, om ett barn är mycket duktigt i övrigt. Det är lite jante, faktiskt.
Jag kommer ihåg att det var ett JÄVLA liv om att jag höll saxen fel när jag var i dagisåldern. Det framställdes som att jag var värsta problembarnet pga det, stor grej liksom... Antagligen för att de vill ha nåt att klaga på om en unge är duktig.
Så ta dagisfröknarnas "oro" över det här med en nypa salt.
Scouterna kanske. Det är både fysiskt och ger kunskaper.
Jag höll också pennan fel...
