Överintelligent barn, nån mer?

Hoppar in i tråden med en liten kommentar bara. Jag var inget överintelligent barn, men lätt för att lära det hade jag. Lärde mig läsa vid 4 års ålder, läste böcker när de andra lärde sig alfabetet, blev klar med vår bokserie i det som kallades "tystläsning" (självständigt arbete) långt före alla andra - och fick fortsätta med en bokserie från 50-talet!! osv.
Tyvärr får jag instämma med dem som tycker att skolan inte stimulerar såna barn tillräckligt. "Jasså är du klar redan - du kan väl rita lite!" är en kommentar jag fått höra många gånger.

I högstadiet hade vi som tur två grupper i matte och i finska, vilket gjorde att jag äntligen fick någon slags utmaning. Tyvärr togs finskagruppen bort senare, och det gjorde att jag slappade till rejält (vi lärde oss inget på lektionerna, eftesom många var så dåliga att nivån på undervisningen var långt ifrån vad den borde vara...). Nu kämpar jag med att försöka lära mig finska (bor ju ändå i Finland) och det går sådär.

Under högstadiets engelska satt jag mest och skrev brev, ritade för mig själv eller talade med en kompis (störde klassen). Till sist var jag så fruktansvärt uttråkad att jag talade med rektorn och läraren, och vi kom fram till att jag skulle få sitta och läsa en engelsk bok när de andra hade undervisning om sånt som jag redan kunde. Det gjorde att jag i allafall kom till lektionen istället för att vara borta helt och hållet!

Min slutsats: Visst ska de som är svaga i skolan hjälpas och stödjas på alla sätt, men det ska inte gå ut över de som har lätt att lära sig! Precis som någon annan redan sa så går vårt skolsystem ut på att alla ska pressas in i samma fack och lära sig lika mycket, oavsett om det passar dem eller ej. Visst är vårt skolsystem bra, och inte skulle jag vilja ha "elitskolor" som många andra länder, men faktum är att där delas elever in efter hur mycket de kan, och undervisningen anpassas efter det...

Även här kunde man dela upp klasser i mindre grupper, där de som behöver stödundervisning får det, och de som behöver extra mycket stimulans och mera utmaningar får det. Det är ju en win-win situation.

Visst gör föräldrarna säkert vad de kan för att stimulera barnet utanför skolan, men det hjälper ju inte när barnet börjar skolka från skolan eller vägrar göra läxor helt enkelt pga understimulans... Tyvärr härskar ju jante-lagen här - du ska inte tro att du är något. Försöker man ta upp problemet (jag sa många gånger till att jag känner mig understimulerad och att jag skulle vilja göra något åt det!) så blir man genast nertryckt igen, för man får ju inte tro att man är bra i skolan, det är skryt och högfärdighet...

Bongobongo: När jag precis hade skrivit en lång uppsats helt utan stavfel i klass tre så var lärarens enda kommentar; "du håller pennan fel"! Han ägnade sedan 1½ år till att försöka få mig att ändra på det, men jag håller pennan likadant idag Spelar stor roll liksom...fast jag minns hans kommentar än idag.