Överintelligent barn, nån mer?

Jag har varit tillfrågad att flytta upp en klass när jag var 13 pga att jag var mer avancerad än mina jämnåldriga, men mina föräldrar sade blankt nej eftersom de inte tyckte att jag var tillräckligt mogen. Idag är jag jätteglad för att de tog det beslutet- för jag VAR inte mogen nog, jag var bland de yngsta i min årskull. Dessutom hade jag gråtit om jag inte kunnat vara med på alla studentjippon när man går ut gymnasiet, som kräver att man har fyllt 18.

Hej!

Jag kunde läsa felfritt och flytande vid 4 års ålder. LÄste hela böcker.

Om du känner dig orolig över att barnet inte ska få rätt intellektuell stimulans, eller om det får intellektuell stimulans,men blir känslomässigt understimulerad....följande vill jag då säga: Montessoriskolorna är utomordetligt duktiga på att utveckla varje individ efter dess behov. Man får jobba kreativt och fantasifullt från början. Varje barn får tidigt lära sig att hjälpa till att sätta upp sitt eget individuella veckoschema.

Min vännina har ett barn på MOntessori. Hon valde denna skola därför att hon såg det som en kompromiss mellan den vanliga kommunala skolan och elitskolorna. Dessutom blir barnen konstnärligt utvecklade. Montessoriskolorna får stsliga bidrag och det kostar inget för föräldrarna. Finns även dagis.

KLolla upp om Monstessori finns i närheten av dig. Kan ju vara värt ett försök!=)

Idag önskar jag att mina föräldrar hade satt MIG på Montessori. tror att mitt självförtroende under uppväxtåren och tonåren hade varitmycket bättre. Duktigt i skolan och mycket konstnärligt lagd. Hackkyckling i vanlig skola, INgen hit!

LYcka till!

Ja det är ett problem det där med avundsjuka. Har en dotter som jämt var exkluderad i skolan för att hon var sk. A-barn. Lärarna tyckte att hon var SÅ speciell, men hon liksom passade aldrig in. n
Nu är det ännu värre iom att hon är "kändis". Alla känner till henne, plötsligt vill alla prata.

Betänk att den viktigaste funktionen för att "lyckas" och för att må "bra" är den sociala förmågan och att det är bra då om man kan hitta en väg som man både stimmulerar hans behov men samtidigt lär sig fungera i grupp och med "normala" personer.

Mitt intryck är att man upptäcker att ens barn har en hög IQ och då blir man självklart väldigt stolt men att man kanske focuserar lite för mycket med special skolor osv. i en special skola så är det bara en massa barn på samma nivå, men så ser det ju inte ut i verkligheten. kan vara värt att tänka på.

Jag hade nog placerat honom på Montessoriförskola och Montessoriskola när han blir lite äldre, om jag vore Du. I deras filosofi ingår att varje individ är unik och har rätt att utvecklas i sin egen takt. De främjar frihet under ansvar. De är också bra på att kartlägga barnens egna intressen och stimulera utveckling av dessa.
Kram Kriya

Var också ett "intelligent" barn. Väldigt blyg innan jag började skolan men tog sedan en ledande ställning i klassen under de första åren.

I slutet av mellanstadiet så ändrade detta sig och jag blev utfryst från resten av klassen under ett år.

Fick höra senare att det berodde på att jag varit så dryg och nedlåtande mot de andra och "skrivit folk på näsan". (Känner att det inte var en direkt lögn...)

Flöt igenom hela grundskolan utan problem men mötte svårigheter då jag började gymnasiet...dvs man måste plugga för att hänga med i lektionerna.

Att ständigt ge de snabblärda barnen utmaningar tror jag är viktigt för att de inte ska hamna i slöhetsfällan som jag hamnade i. Jag uppskattade då jag fick högre krav på mig än mina klasskamrater då jag var liten - men i den dåvarande skolan så blev det oftast som för de flesta andra här...jag fick jobba långsammare för att de andra skulle hinna med.

Ge honom även andra utmaningar på det fysiska planet. Att gå barndans eller liknande. All utveckling är bra. :)

Tack för alla svar o funderingar. Jag ska kanske förtydliga mig lite.. jag är inte ute efter att "mäta" hur "smart" han är eller att försöka skapa en supermänniska bara för att han har god potential. Jag vill bara prata av mig om detta nånstans, och det här är ett sånt bra ställe eftersom ingen vet vem man är och inte dömer eller "tycker" saker som inte stämmer med hur det faktiskt är. Som Fred oxå skrev så är det viktigt för mig att ge honom en så "normal" uppväxt, skolgång och socialt liv som möjligt, men samtidigt måste jag möta hans kunskapstörst. Så det är lite olika dilemman man möter hela tiden och därför eftersökte jag er med liknande erfarenheter så man kan prata av sig.

Som många av er som skrivit var jag ett likadant barn som min son. Enligt mig sköttes allting kring mig "fel" av skola och omgivning. Men det var på tidiga 80-talet och är en annan historia, skolan och samhället har ju förändrats mycket sedan dess, har jag förstått. Så jag hoppas att hitta en bra väg.. men som sagt, man känner sig lite ensam ibland.. Tack för att ni lyssnar och engagerar er!

Jag hade lite tur med lärare, och också med att ha en mor som är lärare som "gav sig på" (så långt behövde det inte riktigt gå ) mina lågstadielärare.

Jag önskar att jag fått börja ett år tidigare, kanske hade skolan blivit lite roligare då, även om jag betvivlar det. Hoppade över sexan, men inte var sjuan nån utmaning för det. :-P

Men vad tusan, jag läste det mesta jag fick tag i, och hade en mamma som kunde hjälpa till med sådant skolan inte hade kapacitet att upplysa mig om, så det blev väl inte så tokigt ändå. Men visst kan man bli trött på hur lite elitism det _får_ finnas i Sverige. Det var mycket roligare det år jag tillbringade i USA som utbytesstudent, de verkar i gemen ha en helt annan syn på intelligens och studiekapacitet. I Sverige är det liksom bara sport som det är fint och schyst att tävla i och avra duktig på.

Ska man ge vissa barn speciell utlärning så får man minska klasserna. Vilket inte är något som kommer hända. Nu är det ju så att vi lever i ett socialistiskt land där alla är lika värda, och den som är "sämst" i klassen har lika mycket chans som den som är "bäst". Det är hela grejen med socialism. Att bygga fram elitskolor och elitgrupper är något man får göra när man blir vuxen, inte på barn. Det ända jag kan tänka mig är att man själv har någon form av hjärngympa på sin lediga tid. Eller gå upp en klass kontra gå om en klass.

Min brorsdotter var väldigt tidig med läsa/skriva, lösa gåtor och hitta lösningar på problem. Hon är idag 15 och normalbegåvad. Även fast min bror och hans sambo hade efterskola med henne redan sen hon var liten. Hon förlorade under den tiden mycket av den sociala biten, det fick hon tyvär sota för när hon började mellanstadiet, vilket vart mobbning. Då fick hon sluta med all hemskolning och satsa på den sociala biten. Idag är hon över medel i klassen och ahr många vänner...

Anonym (okej!)
Jo, när jag gick i skolan fick vi som var bäst i klassen komma in till specialläraren ibland och diskutera böcker vi läst och ägna åt oss svårare grammatik och matematik och så. Nån timme varannan vecka. Det var bra, men det kunde ha gjorts mycket mer av det. Som det blir i större grupper läggs alltid nivån en bit under medel, för de som har svårt för sig märks mer (eller det är min erfarenhet från skolan) och resultatet blir naturligtvis ganska dåligt för de flesta. Jag tycker inte det är fel att ge utrymme för mer "elitism" i skolan, det måste vara bättre än att det sitter folk med en brinnande kunskapsiver som får ägna en stor del av sin skoltid åt ... "Jaha, är du klar... Du kan väl rita lite så länge?"

Jag tror jag har totalt haft fler "teckningstimmar" än någon som gått på konstfack.