Överintelligent barn, nån mer?

Om du verkligen vill veta om ditt barn är superintelligent kan du ju kontakta Mensa föreningen för extremt intelligent www.mensa.se
Även barn kan vara med där om möter kriterierna.

Jag var 'överintelligent' när jag var liten, kunde bland annat läsa när jag var 2 år. Men jag blev fullständigt nedtryckt när jag började skolan, läraren retades med mej när jag skulle läsa (då de andra stavade sig fram) för att jag läste så snabbt "vad snabbt du pratar då, vilket tåg ska du med??" och så vidare, blev jätteledsen över det :/ Ifall jag hade räknat klart före alla andra i matteboken så fick jag extrauppgifter att göra som var precis likadana som de andra uppgifterna och så sade hon till mej att inte räkna så snabbt för jag fick inte komma ifrån de andra barnen. Hoppas att inte samma sak behöver hända för ert barn utan att han får en lärare som kan ge honom den undervisning han borde få.

ja och det förväntas mer

mamma berättade att när jag började skolan trodde lärarna att jag var smart på matte också men jag har haft lite svårt för det

Filip är det också, bvc är så förvånade och likaså alla andra, får höra kommentarer om det jämt. Han vill läsa och bokstavera ord, han kan inte än men har börjat lära känna igen ord. Han vill att man ska rita saker som han ritar av, pratar och tänker som ett mycket äldre barn, likaså som din ska han ta reda på hur saker fungerar, därefter går han iväg en stund för sig själv och efter ett tag så kommer han tillbaka och kan då tex sjunga en sång. Han ska alltid ha en stund för sig själv för att ta in saker och ting, det är likadant på dagis, ligger långt före de andra så att säga. Har jättelätt för att lära sig saker och måste underhållas hela tiden.

Jag var precis som din son när jag var liten. Kunde läsa och skriva vid fyra års ålder. Lärde mig helt själv. (Hade en plansch i mitt rum med alfabetet på, och en dag kom jag på att orden var ju faktiskt bokstäver som man satte ihop.)
Har en syster som fick hoppa upp en klass i skolan för att hon låg så mycket före de andra. Jag själv fick börja skolan ett år tidigare än de som är lika gamla som mig och var ändå alltid bland de bästa i klassen.
Så jag är väl inte som du, men jag var som din son.

Har du några frågor så är det bara att fråga!

Anmäler mig också till klubben vuxna som var väldigt tidiga med att skriva, läsa och utforska olika sammanhang som barn...skolan var visst inte så bra på att uppmuntra det, nej...=(

Nej, skolan var inte så bra på att uppmuntra det. Det kan jag hålla med om.
Innan det blev klart att jag skulle få börja skolan kom det en psykolog till mitt dagis och skulle prata med mig för att se hur mycket jag kunde. En enda sak fick henne att avråda mina föräldrar från att låta mig börja skolan ett år tidigare; Att jag inte visste hur man hoppade "hoppsa-steg" (eller "indianhopp", man hoppar med ena armen samtidigt som det motsatta benet.) Och det var inte det att jag inte KUNDE. Jag VISSTE INTE vad det var, för jag hade aldrig gjort det förut. Men jag klarade av det när jag väl fick prova på.
Snacka om att tänka negativt..

En kompis flicka är också mycket före i intellektuell utveckling och hon beskriver samma problem med att flickan är på "vanlig" nivå, eller till och med efter, i känslomässig mognad. Hennes flicka är äldre och problemen där har inte bara varit med omgivningen utan med flickan själv som inte riktigt klarar av "glappet" mellan intelligensen och den känslomässiga mognaden.
Är det "bara" teoretiska saker han har lätt för eller är det kroppskontroll, avstånds- och rymdbedömning och sådant också? Kanske kunde en rytmik- eller barngymnastikgrupp vara bra för att balansera det intellektuella och låta honom vara på sin "känslomässiga" nivå? Därmed inte sagt att ni ska motarbeta det andra om han tycker det är roligt.

Min äldsta son lärde sig alla bokstäver vid 2 år och lärde sig läsa vid 2,5 års ålder, de har dokumenterat detta och hans andra "framsteg" hos bvc. Jag själv har dock tagit detta med ro, har tex inte flyttat upp honom i skolan trots att vi blev tillfrågade, både han och hans lillebror (som var senare med allt men tagit igen det helt och hållet och som oxå kunde få bli uppflyttad) har dock fått haft vissa lektioner med äldre barn för att få lite mer att bita i. De har också hela tiden fått nya böcker och/eller extraböcker för att ha att göra hela tiden. Yngst sonen ska tex få forska om rymden när hans klasskamrater har lektioner i vissa ämnen där han ligger långt före och det tycker jag är jättebra, att lärarna verkligen bryr sig

Jag vill att mina pojkar ska få vara barn och inte känna någon jättepress, jag vet att de är mycket intelligenta och att de presterar jättebra i skolan så jag är nöjd med det, vill helt enkelt inte stressa dem.

Min äldste är oxå otroligt konstnärlig teckna och gör fantastiska figurer i lera! Perfekt tycker jag, nu ska jag sätta honom i jobb inför julen, det blir figurer till hela släkten

Jag tror såhär:

Låt honom börja skolan vid 6, om han fortfarande är före då. Men sätt honom inte i något superprogram a la Mensa. Det viktigaste är stimulans och livskvalittet, inte att se till så han blir så absolut duktig som möjligt. Låt honom vara barn, det kan han aldrig ta igen. Men se samtidigt till att han inte blir understimulerad.

Kontentan är: utgå ifrån hans behov, inte från din (helt förklarliga!) stolthet och drömmar.

Lycka till och grattis!