Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??

Herregud. Så otroligt onyanserat, okunnigt och omoget. Du infriade precis alla negativa fördomar som finns om hemmamammor utan bildning, karriär eller egentlig kunskap om något utanför det egna hemmet.

Jag kan inte se en så förskräckligt stor skillnad mellan mammor som köper myten "bara jag som mamma är nöjd och har ett skoj liv, så mår mitt barn bra (även om vi aldrig ses)". Föräldraskap kräver tid och det är inte alltid roligt, precis som mycket i livet inte alltid är roligt men att lära sig utvecklas i det ändå och ta sitt ansvar gör att man mognar och då blir det roligt därför att man inser vilket bra arbete man gjort. Många här skriver hur det skyndat tillbaka till sina jobb eftersom de blev tokiga av att vara med sina barn. Och det tycker jag påminner väldigt mycket om Kerstin...... Tufft att höra kanske men om det skulle få en enda förälder att tänka om eller tänka över sitt val och sin roll, så är jag glad för barnets skull. Tid med föräldrar är guld värt.

Men VEM har påstått att mina barn inte har fått tid med sina föräldrar?!

Ett litet p.s 62% verkar ändå förstå hur viktiga de är för sina barn och verkar ha prioriterat helt rätt och det är VÄLDIGT POSITIVT!

Och vad får dig att tro att mammor (för du anser förmodligen att MAMMA är helig) som jobbar inte tillbringar både kvalitets-och kvantitetstid med sina barn. Finns det INGA nyanser för dig mellan att vara hemma på heltid, och jobba och träffa kompisar och inte ha tid för sina barn alls? 

Jag mår illa av din attityd. 

en korrekt sammanfattning.

Har du någon källa på att den psykiska ohälsan ökar "som alla vet"? Den enda undersökningen jag läst om barns psykiska ohälsa finns på SCB:s hemsida. Där hade ett stort antal barn i skolåldern fått svara på en enkät sedan början av 80-talet. Om jag minns rätt så fanns det faktiskt en ökning av den psykiska ohälsan, men bara i gruppen "barn med föräldrar födda i utlandet", för barn med föräldrar födda i Sverige fanns ingen ökning. Jag kan tänka mig att anledningent till att den psykiska ohälsan ökat i denna grupp är att i början av 80-talet bestod gruppen till stor del av arbetsinvandrare, som hade jobb och kom in i samhället snabbt. Medan det i dag finns betydligt fler flyktingar i denna grupp som har många traumatiska upplevelser i bagaget, vilket även avspeglar sig hos barnen.

För övrigt så var föräldraledigheten på 70-talet 6 månader, så det var många barn som började hos dagmamma betydligt mycket tidigare då än vad de flesta barn börjar på förskola nu. Var den psykiska ohälsan då större på 70-talet?? Borde ju synas tydligt hos dessa barn enligt din hypotes.

jag älskar att vara hemma med mina barn och planerar att fortsätta med det. inget dagis här...

Bara ett inlägg fran en annan hemmaförälder: Om det psykiska ohâlsan är så hög i Sverige talar det ju EMOT att det skulle vara nyttigt att ha barnen hemma.

Sverige har ju längre föräldrarledighet än de flesta andra länder.

Anyway,jag har varit hemma i nästa 6 år. Tycker det är ok, men hade jag inte haft så mycket kontakt med andra vuxna som jag ândå har hade det varit betydligt vârre.

Jag är en sån som började hos dagmamma när jag var 6 månader (och på dagis ett år senare). Har också undrat varför det pratas om att det är sämre nu, fast vi har fått längre föräldraledighet.

Jag gjorde en liten helt ovetenskaplig undersökning i min omgivning och kom fram till att de som gillade att vara föräldralediga hade bebisar som var lugna, tysta och sov flera timmar i streck på dagarna så deras mammor kunde läsa böcker, ta långa promenader och sitta och fika. Man undrar ju då om det de egentligen gillade var att vara lediga från jobbet eller att umgås med sina sovande barn? Jag förstår ju att det är skillnad om man är hemma länge, men de flesta är ju hemma 6-18 månader så jag antar att det är det den här tråden handlar om.

Jag tror du har en stor poäng där Det som slet mest var just sömnbristen tycker jag, jag tyckte det var jättemysigt när jag hade fått sova någorlunda (säg 6 timmar med 3 uppvak på den tiden), för då orkade man vara social, gå till t.e.x öppna förskolan etc. och kände att man verkligen kunde vara närvarande med sin bebis på dagarna. När man hade sovit ännu sämre än så däremot....då var man ju TVUNGEN att sova på dagen, och blev fast hemma, ensam med bebisen, och fick anstränga sig till 110% för att orka tillgodose sitt barns behov. Jämfört med det är det rena semestern att jobba.
Nu i sommar har jag varit hemma i 8 veckor på heltid med en tvååring som sover på nätterna, och det har varit fantastiskt underbart mysigt....men man kan ju inte beställa bebisar med bra nattsömn tyvärr.