Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??
Helt underbart att få chansen att vara hemmaförälder. Föräldraledig är en sak men man hinner inte komma in "jobbet" att själv ansvara för vården och omsorgen om sitt barn på den korta tiden. Det är först efter 1-årsåldern som utmaningen börjar och sedan när syskonen kommer förstås. Som med alla nya jobb så tog det sin tid att få bra flyt på allt och hitta andra arbetskamrater som också valt att ge sina barn tid.
Men jag kan verkligen säga att jag lärt mig mycket om mig själv, om livet, att jag har vuxit och utvecklats som människa. Den grund som familjen fått att stå på har varit guld värd genom barnens olika utvecklingsfaser. Man blir tryggare som förälder och det blir lättare ju mer man får öva.
Sedan är det så kul att barnen har fått chansen att växa upp tillsammans och verkligen känna att de tillhör en familj. Speciellt idag när så många föräldrar inte verkar klara av att ta hand om två barn samtidigt utan sätter sina små 1-åringar på dagis när syskonet kommer. Det gör att varje barn växer upp som ensambarn med liten tillhörighet till familj. Många kräver numera också 30 timmar istället för 15 timmar, vilket än mer visar att de inte klarar av att vara föräldrar eller förstår hur viktiga de är för sina barn.
Men klarar man inte av att ta hand om två små barn samtidigt så kommer man att få det mycket tufft när de blir äldre, det har jag sett många exempel på.
Det skulle vara bra om den här tråden bara var för hemmaföräldrar och att de föräldralediga fick en egen tråd, då skulle det bli lättare att utbyta tankar och idéer och ärligt kan jag säga att det skulle vara skönt att slippa ego föräldrarna och deras ack så likadana kommentarer hela tiden.