Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??
För mig är det självklart att bara njuta av stunden och har inte en tanke på framtiden.. det är NU som gäller och jag älskar att få vara med min buse :)
-
Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
-
Svar på tråden Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??
-
Jag förstår inte riktigt vad du vill säga?1977a skrev 2010-09-29 12:02:32 följande:Jag vet inte vilka som inkluderas i begreppet "självutnämnda madonnor" och liknande, men jag förmodar att jag i era ögon kvalar in där på grund av mitt inlägg högre upp i tråden. Jag bidrar mer än gärna till att plocka ner mig själv från den "tronen" så behöver ni inte lägga energi på det.
På det stora hela älskade jag att vara föräldraledig med mina barn, och var det dessutom ganska länge. Väntade längre med dagisstart än genomsnittet också. Men det innebär inte att jag ser mig själv som en "madonna". Varken självutnämnd eller utnämnd av andra. Det faktum att jag älskade att vara hemma med barnen innebär inte att jag tyckte att det var jätteskoj i varje enskilt ögonblick. Tvärtom har jag som person ganska lätt att bli sur och irriterad. Särskilt präktig och helylle är jag inte heller-mina barn har ätit väldigt många barnmatsburkar under sin bebistid och säkert får de titta mer på teve än vad barnläkarna egentligen rekommenderar. Och så vidare.
MEN jag har alltid sett det som att de "problem" som uppstår är mitt ansvar (och förstås även den andre förälderns). Jag har aldrig definierat barnen eller föräldraledigheten som problemet. Om jag känt mig uttråkad har JAG tagit ansvar för att hitta på roligare aktiviteter, ändra på rutiner etc.
JAG har valt att föda mina barn, JAG har valt att ta på mig det livslånga ansvar som det innebär. Barnen har inte haft något att säga till om. Väljer jag att skaffa barn så åligger det mig att ändra situationen till det bättre om det är något som inte funkar. Istället för att spy ur mig "ööööhh, vad tråkigt" . Och små barn behöver er kvantitetstid, det räcker inte med bara kvalitetstid. Om min egen mamma eller pappa pratat om samvaron med mig på det sätt som vissa av er (INTE ALLA) gör hade jag blivit genuint ledsen. T o m nu i vuxen ålder. Och tro inte att ni kan dölja den där inställningen för era barn. Även om ni aldrig skulle säga det så de hör så förmedlar ni budskapet ändå. Det finns som sagt 99 språk utöver det verbala.
Ja, men självklart är det jag som vuxen som väljer att skaffa barn. Jag skaffar dem dock inte för det första årets skull, och definitivt inte för att vara hemmamamma. Det går inte att ändra på rutiner när det är själva föräldraledigheten man vantrivs med. Det är ungefär som att säga att om man vantrivs på jobbet så kanske man ska äta lunch på ett annat ställe för att göra det lite roligare?
Nej, jag tycker inte att det är kul att vara föräldraledig. Jag tycker att det fungerar, jag gör saker med mina barn och vi har det mysigt under dagarna - men det är inte en tillvaro som jag trivs med.
Så då har jag två val: antingen inte vara föräldraledig alls (vilket skulle vara helt fel för vår familj), eller vara föräldraledig och göra det bästa av situationen. Men även om jag gör det bästa av situationen betyder det inte att jag trivs med den.
Det är inte så att jag inte trivs med att umgås med mina barn. Jag trivs bara inte med föräldraledigheten och om mina barn märker av det på mig så må så vara. Det är inget större problem faktiskt, de får kärlek, närhet, omtanke och uppmärksamhet till fullo. Att jag sen gärna vill komma ut till studier eller arbete snabbare än genomsnittsmamman skadar dem inte, snarare tvärtom. Mina barn kommer växa upp och vara mycket väl medvetna om att det finns mer hos mig än bara min mammaroll.
Det är inte samvaron med mina barn jag inte tycker om. Det är föräldraledigheten. Det är två skilda saker, och det finns en tydlig brist på kunskap om man inte klarar av att se det. -
Anledningen att jag citerade dig var att du skrev om "självutnämnda madonnor" och jag fick intrycket (kanske felaktigt) att du pga mitt första inlägg i denna tråd syftade på bland andra mig. Jag ville då protestera mot det epitetet.Bonanza skrev 2010-09-29 12:11:59 följande:Jag förstår inte riktigt vad du vill säga?
Ja, men självklart är det jag som vuxen som väljer att skaffa barn. Jag skaffar dem dock inte för det första årets skull, och definitivt inte för att vara hemmamamma. Det går inte att ändra på rutiner när det är själva föräldraledigheten man vantrivs med. Det är ungefär som att säga att om man vantrivs på jobbet så kanske man ska äta lunch på ett annat ställe för att göra det lite roligare?
Nej, jag tycker inte att det är kul att vara föräldraledig. Jag tycker att det fungerar, jag gör saker med mina barn och vi har det mysigt under dagarna - men det är inte en tillvaro som jag trivs med.
Så då har jag två val: antingen inte vara föräldraledig alls (vilket skulle vara helt fel för vår familj), eller vara föräldraledig och göra det bästa av situationen. Men även om jag gör det bästa av situationen betyder det inte att jag trivs med den.
Det är inte så att jag inte trivs med att umgås med mina barn. Jag trivs bara inte med föräldraledigheten och om mina barn märker av det på mig så må så vara. Det är inget större problem faktiskt, de får kärlek, närhet, omtanke och uppmärksamhet till fullo. Att jag sen gärna vill komma ut till studier eller arbete snabbare än genomsnittsmamman skadar dem inte, snarare tvärtom. Mina barn kommer växa upp och vara mycket väl medvetna om att det finns mer hos mig än bara min mammaroll.
Det är inte samvaron med mina barn jag inte tycker om. Det är föräldraledigheten. Det är två skilda saker, och det finns en tydlig brist på kunskap om man inte klarar av att se det.
I övrigt riktade jag inte mitt inlägg specifikt mot dig (förstår att det kan ha framstått så, ber om ursäkt i så fall) utan främst mot de signaturer som skrev väldigt hårt och snudd på hånfullt om tillvaron med sina barn. Men du har inte skrivit på det sättet såvitt jag vet.
Sedan måste jag ändå ifrågasätta detta med vattentäta skott mellan föräldraledighet å ena sidan och samvaro med barnen å andra sidan. Om man inte trivs med att vara föräldraledig trivs man väl inte heller med att tillbringa dagen med sitt barn? Små spädbarn behöver ju en nära och kontinuerlig kontakt med sina föräldrar, alltså kvantitetstid och inte enbart kvalitetstid. Om man då inte trivs med att tillbringa den största delen av dagen med dem trivs man följaktligen inte heller med den typ av samvaro de behöver. Då trivs man med samvaro på sina egna vuxenvillkor och inte på bebisvillkoren. Eller? Jag menar verkligen inte att det måste vara mamman som är hemma-pappan funkar ju lika bra om man inte heltidsammar-men EN förälder behöver ju rimligtvis finnas där med kvantitetstiden.
Precis som du skriver tror jag att det är väldigt viktigt att barnen ser fler sidor av sina föräldrar än mamma/pappa-rollen. Men det första året tror jag att alla barn struntar blankt i det-det är ju sedan i takt med att de blir äldre som det blir allt viktigare. -
Nej men just föräldraledigheten är så isolerande för många. Jag skulle inte haft några problem med det om jag bodde i en by där alla mina vänner också bodde, och de var föräldralediga samtidigt och vi kunde umgås. Nu är det inte så, istället blir jag mer och mer ensam och det trivs jag inte med.1977a skrev 2010-09-29 16:02:06 följande:Anledningen att jag citerade dig var att du skrev om "självutnämnda madonnor" och jag fick intrycket (kanske felaktigt) att du pga mitt första inlägg i denna tråd syftade på bland andra mig. Jag ville då protestera mot det epitetet.
I övrigt riktade jag inte mitt inlägg specifikt mot dig (förstår att det kan ha framstått så, ber om ursäkt i så fall) utan främst mot de signaturer som skrev väldigt hårt och snudd på hånfullt om tillvaron med sina barn. Men du har inte skrivit på det sättet såvitt jag vet.
Sedan måste jag ändå ifrågasätta detta med vattentäta skott mellan föräldraledighet å ena sidan och samvaro med barnen å andra sidan. Om man inte trivs med att vara föräldraledig trivs man väl inte heller med att tillbringa dagen med sitt barn? Små spädbarn behöver ju en nära och kontinuerlig kontakt med sina föräldrar, alltså kvantitetstid och inte enbart kvalitetstid. Om man då inte trivs med att tillbringa den största delen av dagen med dem trivs man följaktligen inte heller med den typ av samvaro de behöver. Då trivs man med samvaro på sina egna vuxenvillkor och inte på bebisvillkoren. Eller? Jag menar verkligen inte att det måste vara mamman som är hemma-pappan funkar ju lika bra om man inte heltidsammar-men EN förälder behöver ju rimligtvis finnas där med kvantitetstiden.
Precis som du skriver tror jag att det är väldigt viktigt att barnen ser fler sidor av sina föräldrar än mamma/pappa-rollen. Men det första året tror jag att alla barn struntar blankt i det-det är ju sedan i takt med att de blir äldre som det blir allt viktigare.
Sen nej, visst. Jag trivs inte heller med de behov som riktigt små barn har, det kan jag erkänna. Men det innebär ändå inte att jag inte tycker om att vara med barnen. Ser du skillnaden? -
Själva föräldraledigheten då jag var hemma på heltid var väldigt kämpig och inte så kul. Men det berodde mycket på att min son hade kolik och jag tog hand om honom mest för min sambo jobbade heltid. Jag var helt knäckt tyvärr av sömnbrist under större delen av föräldraledigheten. Däremot började jag jobba 75 % när min son var sju månader och DÅ var det kul att vara hemma när jag var hemma. Fick sova bättre på nätterna i och med att pappan tog över mer. Tyckte också det var ensamt och tråkigt att vara hemma på dagarna. Även om jag hade en föräldragrupp och kompisar blir det mycket prat bara om barn och blöjor och det gör mig lite tokig. Jag är ingen "hemmafrutyp" faktiskt....
-
Den skillnaden ser jag absolut!Bonanza skrev 2010-09-29 16:22:45 följande:Nej men just föräldraledigheten är så isolerande för många. Jag skulle inte haft några problem med det om jag bodde i en by där alla mina vänner också bodde, och de var föräldralediga samtidigt och vi kunde umgås. Nu är det inte så, istället blir jag mer och mer ensam och det trivs jag inte med.
Sen nej, visst. Jag trivs inte heller med de behov som riktigt små barn har, det kan jag erkänna. Men det innebär ändå inte att jag inte tycker om att vara med barnen. Ser du skillnaden? -
Bara den kommentaren "självutnämnda madonnor" .... som sagt det handlar om mognad......Bonanza skrev 2010-09-29 10:59:24 följande:Jag tyckte att det var hemskt tråkigt och fasar inför nästa föräldraledighet.
Älskar mina barn precis lika mycket som alla självutnämnda madonnor som tror att de är bättre föräldrar för att de inte tycker att det är tråkigt att vara hemma.
Sedan finns det mycket vetenskaplig forskning som visar att föräldraskap går i arv. Det är kanske så att det krävs stor mognad och självinsikt för att inte bara upprepa saker;
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6870911.ab#abArticleComments -
Rätt länk ska vara:
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6870911.ab -
Så tänkte och sa Kerstin Thorvall också........Bonanza skrev 2010-09-29 12:11:59 följande:Jag förstår inte riktigt vad du vill säga?
Ja, men självklart är det jag som vuxen som väljer att skaffa barn. Jag skaffar dem dock inte för det första årets skull, och definitivt inte för att vara hemmamamma. Det går inte att ändra på rutiner när det är själva föräldraledigheten man vantrivs med. Det är ungefär som att säga att om man vantrivs på jobbet så kanske man ska äta lunch på ett annat ställe för att göra det lite roligare?
Nej, jag tycker inte att det är kul att vara föräldraledig. Jag tycker att det fungerar, jag gör saker med mina barn och vi har det mysigt under dagarna - men det är inte en tillvaro som jag trivs med.
Så då har jag två val: antingen inte vara föräldraledig alls (vilket skulle vara helt fel för vår familj), eller vara föräldraledig och göra det bästa av situationen. Men även om jag gör det bästa av situationen betyder det inte att jag trivs med den.
Det är inte så att jag inte trivs med att umgås med mina barn. Jag trivs bara inte med föräldraledigheten och om mina barn märker av det på mig så må så vara. Det är inget större problem faktiskt, de får kärlek, närhet, omtanke och uppmärksamhet till fullo. Att jag sen gärna vill komma ut till studier eller arbete snabbare än genomsnittsmamman skadar dem inte, snarare tvärtom. Mina barn kommer växa upp och vara mycket väl medvetna om att det finns mer hos mig än bara min mammaroll.
Det är inte samvaron med mina barn jag inte tycker om. Det är föräldraledigheten. Det är två skilda saker, och det finns en tydlig brist på kunskap om man inte klarar av att se det. -
Jag älskar mitt barn. Jag älskar att spendera tid med mitt barn. Jag har stort utbyte av mitt barn. Jag tycker att det är fantastiskt att vara behövd, älskad och uppskattad av mitt barn. Jag mådde fruktansvärt dåligt av att vara hemma på heltid.
-
"Immunsystemets funktion hos vuxna apor (och lägre djur) beror av hur de hanterats som ungar. De som utsatts för modersdeprivation (deprivation = sämre lottade) har låga immunglobuliner men höga nivåer av stresshormonet cortisol, och omvänt har de som behandlats med ömhet och omvårdnad god hälsa och robusta immunsystem. Intressant nog går denna effekt över i den tredje generationen: de honor som behandlats ömt i späd ålder blir själva – till skillnad från de missgynnade – goda mödrar till sina späda ungar (”the grandmother effect”)."