Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??
För mig är det självklart att bara njuta av stunden och har inte en tanke på framtiden.. det är NU som gäller och jag älskar att få vara med min buse :)
-
Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
-
Svar på tråden Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??
-
Nåja, nu är det nog en enorm skillnad på att (som hon har beskrivit i sina böcker) inte vara tillgänglig för sina barn, behandla dem illa, sätta sig själv i första rummet - och på att bara inte gilla föräldraledigheten.Hemmaföräldern skrev 2010-09-30 12:48:59 följande:Så tänkte och sa Kerstin Thorvall också........
Kan du inte se det så är det otroligt komiskt att du kommer med kommentarer om omogenhet. -
Ser inget som helst paradoxalt med att man kan älska sitt barn otroligt mycket och vårda det kärleksfullt och ändå tycka det är jobbigt att vara hemma på heltid. Jag trivdes inte alls särskilt bra med att vara föräldraledig på heltid-bästa tiden i mitt liv var snarare när sambon var föräldraledig och jag gick tillbaka till att jobba 60-80% (med stor möjlighet att jobba hemifrån). Skulle inte vilja jobba heltid för att jag skulla sakna mitt barn för mycket, men vill inte vara hemma på heltid för jag blir så uttråkad och känner mig isolerad från resten av samhället. Det beror inte på att jag tycker mitt barn är tråkigt-det är allt annat runtomkring jag inte trivs med. Det långsamma tempot, ensamheten, bundenheten, avsaknad av intellektuell stimulans och framför allt: hushållsarbete är det tråkigaste som finns (med undantag för matlagning)!!!
-
Tycker för övrigt att det är tusen gånger roligare att vara förälder till en två och halvt åring än till en bebis. Såg en FL-omröstning om vad som var den "värsta" barnåldern-jag tyckte det var intressant att många som tyckte bebistiden var härlig tyckte 2.5 årsåldern var jättejobbig. Jag tycker tvärtom-underbart med en påhittig busig unge som vill själv, och blir arg när det inte går än en bebis som inte hunnits utveckla så mycket än, utan mest äter, sover och skiter. Tror det har mycket med personlighet (både hos barn och föräldrar) att göra om man föredrar bebisperioden framför "trots"barn-perioden.
Hemmaföräldern: De där apresultaten ska tas med en rejäl nypa salt....jag har världens friskaste unge, betyder det att jag är en fantastisk mamma, medan min stackars kompis som har ett barn där den ena sjukdomen avlöser den andra har tagit dåligt hand om sitt barn??? -
Tja, vad tycker jag? Så där skulle jag väl svara på frågan. Trevligt stundtals men att vara hemma hela livet är inget som passar mig.
-
Precis så. Jag trivs inte med att jobba heltid och vi har korta dagar på förskolan för våra barn - men att vara hemma på heltid en längre period är inte något jag mår bra av. Att man ens kan komma på tanken att ifrågasätta mitt och andras föräldraskap bara utifrån den parametern är rätt skrattretande. Och skrämmande.Rosa30 skrev 2010-09-30 15:49:49 följande:Ser inget som helst paradoxalt med att man kan älska sitt barn otroligt mycket och vårda det kärleksfullt och ändå tycka det är jobbigt att vara hemma på heltid. Jag trivdes inte alls särskilt bra med att vara föräldraledig på heltid-bästa tiden i mitt liv var snarare när sambon var föräldraledig och jag gick tillbaka till att jobba 60-80% (med stor möjlighet att jobba hemifrån). Skulle inte vilja jobba heltid för att jag skulla sakna mitt barn för mycket, men vill inte vara hemma på heltid för jag blir så uttråkad och känner mig isolerad från resten av samhället. Det beror inte på att jag tycker mitt barn är tråkigt-det är allt annat runtomkring jag inte trivs med. Det långsamma tempot, ensamheten, bundenheten, avsaknad av intellektuell stimulans och framför allt: hushållsarbete är det tråkigaste som finns (med undantag för matlagning)!!!
-
Åh, precis så där känner jag med! Jag bli galen av att se tvätthögen och diskmaskinen 24/7 och mina ändlösa diskussioner med mig själv (*s*). Jag ska börja söka jobb efter min föräldraledighet och jag skulle jättegärna vilja jobba omkring 75%. Men men, man får ta vad som finns.Rosa30 skrev 2010-09-30 15:49:49 följande:Ser inget som helst paradoxalt med att man kan älska sitt barn otroligt mycket och vårda det kärleksfullt och ändå tycka det är jobbigt att vara hemma på heltid. Jag trivdes inte alls särskilt bra med att vara föräldraledig på heltid-bästa tiden i mitt liv var snarare när sambon var föräldraledig och jag gick tillbaka till att jobba 60-80% (med stor möjlighet att jobba hemifrån). Skulle inte vilja jobba heltid för att jag skulla sakna mitt barn för mycket, men vill inte vara hemma på heltid för jag blir så uttråkad och känner mig isolerad från resten av samhället. Det beror inte på att jag tycker mitt barn är tråkigt-det är allt annat runtomkring jag inte trivs med. Det långsamma tempot, ensamheten, bundenheten, avsaknad av intellektuell stimulans och framför allt: hushållsarbete är det tråkigaste som finns (med undantag för matlagning)!!!
-
Det är ett privilegium men galet trist att leka i sandlådan varje dag. Nu när vår lille son anpassat sig bra efter adoptionen så är vi mer rörliga och åker till sjukgymnastik på badet, promenader på Skansen etc och det är definitivt roligare med variation. Men jag saknar jobbet och att tala med vuxna på dagarna. Det betyder däremot inte att jag skulle vilja byta bort en sekund av föräldraledigheten jag haft. Kommer säkert sakna det när jag börjar jobba. Om inte annat kommer jag sakna min son hela tiden
-
Att vara hemma på heltid har aldrig varit min grej. Jag har som längst varit hemma en månad på heltid och det var på gränsen.
Däremot älskar jag att ha mycket tid med min familj och göra saker tillsammans med mina barn, framförallt mitt äldsta. Men att ha som enda sysselsättning att gå hemma funkar inte för mig. -
Jag röstade på Övrigt efter som när jag var mammaledig var jag på Hospitalet i nästan 3veckor som jag var sjukskriven sen kom jag hem och börja jobba nån timme om dagen direkt efteråt, annars hade jag blivit toookig!!!
-
Nu är det ett citat ur en större undersökning och det handlar inte bara om fysisk sjukdom, utan även den psykiska hälsan. Som alla vet ökar den psykiska ohälsan hos barn ständigt och vi har de högsta ohälsotalen i världen när det kommer till psykisk hälsa hos våra barn. Trots att våra barn har det otroligt bra materiellt sett och vi inte har varit i krig sedan 1800-talet. Barnen kanske kräver mer av tid med engagerade och närvarande föräldrar, vad vet jag....... tittar man in på BRIS hemsida så är det vad barn önskar sig mest av allt.... tid med sina föräldrar.Rosa30 skrev 2010-09-30 16:13:26 följande:Tycker för övrigt att det är tusen gånger roligare att vara förälder till en två och halvt åring än till en bebis. Såg en FL-omröstning om vad som var den "värsta" barnåldern-jag tyckte det var intressant att många som tyckte bebistiden var härlig tyckte 2.5 årsåldern var jättejobbig. Jag tycker tvärtom-underbart med en påhittig busig unge som vill själv, och blir arg när det inte går än en bebis som inte hunnits utveckla så mycket än, utan mest äter, sover och skiter. Tror det har mycket med personlighet (både hos barn och föräldrar) att göra om man föredrar bebisperioden framför "trots"barn-perioden.
Hemmaföräldern: De där apresultaten ska tas med en rejäl nypa salt....jag har världens friskaste unge, betyder det att jag är en fantastisk mamma, medan min stackars kompis som har ett barn där den ena sjukdomen avlöser den andra har tagit dåligt hand om sitt barn???
Men jag är väl omogen i en dels ögon som ser det här behovet hos barn.... varför ge barnen tid när det är såååå mycket roligare att vara med kompisarna på jobbet... och casha in så att man kan gå och shoppa......