Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??

Ser inget som helst paradoxalt med att man kan älska sitt barn otroligt mycket och vårda det kärleksfullt och ändå tycka det är jobbigt att vara hemma på heltid. Jag trivdes inte alls särskilt bra med att vara föräldraledig på heltid-bästa tiden i mitt liv var snarare när sambon var föräldraledig och jag gick tillbaka till att jobba 60-80% (med stor möjlighet att jobba hemifrån). Skulle inte vilja jobba heltid för att jag skulla sakna mitt barn för mycket, men vill inte vara hemma på heltid för jag blir så uttråkad och känner mig isolerad från resten av samhället. Det beror inte på att jag tycker mitt barn är tråkigt-det är allt annat runtomkring jag inte trivs med. Det långsamma tempot, ensamheten, bundenheten, avsaknad av intellektuell stimulans och framför allt: hushållsarbete är det tråkigaste som finns (med undantag för matlagning)!!!

Tycker för övrigt att det är tusen gånger roligare att vara förälder till en två och halvt åring än till en bebis. Såg en FL-omröstning om vad som var den "värsta" barnåldern-jag tyckte det var intressant att många som tyckte bebistiden var härlig tyckte 2.5 årsåldern var jättejobbig. Jag tycker tvärtom-underbart med en påhittig busig unge som vill själv, och blir arg när det inte går än en bebis som inte hunnits utveckla så mycket än, utan mest äter, sover och skiter. Tror det har mycket med personlighet (både hos barn och föräldrar) att göra om man föredrar bebisperioden framför "trots"barn-perioden.

Hemmaföräldern: De där apresultaten ska tas med en rejäl nypa salt....jag har världens friskaste unge, betyder det att jag är en fantastisk mamma, medan min stackars kompis som har ett barn där den ena sjukdomen avlöser den andra har tagit dåligt hand om sitt barn???

Har du någon källa på att den psykiska ohälsan ökar "som alla vet"? Den enda undersökningen jag läst om barns psykiska ohälsa finns på SCB:s hemsida. Där hade ett stort antal barn i skolåldern fått svara på en enkät sedan början av 80-talet. Om jag minns rätt så fanns det faktiskt en ökning av den psykiska ohälsan, men bara i gruppen "barn med föräldrar födda i utlandet", för barn med föräldrar födda i Sverige fanns ingen ökning. Jag kan tänka mig att anledningent till att den psykiska ohälsan ökat i denna grupp är att i början av 80-talet bestod gruppen till stor del av arbetsinvandrare, som hade jobb och kom in i samhället snabbt. Medan det i dag finns betydligt fler flyktingar i denna grupp som har många traumatiska upplevelser i bagaget, vilket även avspeglar sig hos barnen.

För övrigt så var föräldraledigheten på 70-talet 6 månader, så det var många barn som började hos dagmamma betydligt mycket tidigare då än vad de flesta barn börjar på förskola nu. Var den psykiska ohälsan då större på 70-talet?? Borde ju synas tydligt hos dessa barn enligt din hypotes.

Jag tror du har en stor poäng där Det som slet mest var just sömnbristen tycker jag, jag tyckte det var jättemysigt när jag hade fått sova någorlunda (säg 6 timmar med 3 uppvak på den tiden), för då orkade man vara social, gå till t.e.x öppna förskolan etc. och kände att man verkligen kunde vara närvarande med sin bebis på dagarna. När man hade sovit ännu sämre än så däremot....då var man ju TVUNGEN att sova på dagen, och blev fast hemma, ensam med bebisen, och fick anstränga sig till 110% för att orka tillgodose sitt barns behov. Jämfört med det är det rena semestern att jobba.
Nu i sommar har jag varit hemma i 8 veckor på heltid med en tvååring som sover på nätterna, och det har varit fantastiskt underbart mysigt....men man kan ju inte beställa bebisar med bra nattsömn tyvärr.