Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??

boring så in i helvete

jag dog

Vad tråkigt för dig.... och framförallt för ditt barn.... hoppas att du fått stöd och hjälp någonstans med att utveckla och komma in i din föräldraroll ändå...

varför skaffade du barn?? Jag förstår inte såna här kommentarer faktiskt.. om barnen är så tråkiga och jobbiga, varför sätta ett till världen?

Jag kan ju inte svara för Eisa... men det kan ju faktiskt vara så att man tycker att åldern 1-70 år (längre än så kan man väl inte räkna med att få uppleva sina barn...) är så härliga att man tycker det är värt att skaffa barn trots att man tycker att första bebisåret är rätt trist.

Vad får dig att tro att Eisa har problem med sin föräldraroll bara för att hon tycker att första året är tråkigt? Hur inskränkt får man vara? Eisa är nog en av dem med den allra skönaste inställningen till föräldraskapet här på FL, till skillnad från alla tight asses, som bara är mamma, detta heliga moderskap.... 

Men med tanke på ditt första inlägg i tråden  Det är först efter 1-årsåldern som utmaningen börjar och sedan när syskonen kommer förstås. Som med alla nya jobb så tog det sin tid att få bra flyt på allt och hitta andra arbetskamrater som också valt att ge sina barn tid. så inser jag att du faktiskt inte kan sätta dig in i hur andra har det alls. Vaddå syskonen kommer "förstås". Jag skulle aldrig få för mig att skaffa mer än en. Vad är det för kvalificerat bullshit att man inte tillhör en familj för att man går på dagis. Stackars dig, att vara så trångsynt!

Supermysigt var det att gå hemma med min lilla kille :) Tiden försvann bara lite för fort. Nu när jag börjat jobba heltid igen, kan jag märka att jag faktiskt har saknat jobbet och dess utmaningar, tänk om man hade kunnat vara på två ställen samtidigt... Jag gick hemma tills sonen var 9 månader, nu är sambon föräldraledig tills han är 11½ månad.

Hemmaförälder: Varför skulle man inte klara av att vara förälder om man sätter sitt barn på dagis? Det är ju kanon att kunna kombinera föräldrarollen och arbetet, det ena utesluter inte det andra. Nu förutsätter jag att barnen trivs på dagis, men familjekänslan försvinner väl ändå inte bara för att de leker med jämnåldiga några timmar om dagen och får närhet från en förskolelärare?

Nu tycker jag det är helt fantastiskt, men de första 5 månaderna med barn nr 1 var ingen dans på rosor. Deprimerad, ensam eftersom alla jag kände i landet vi bodde i jobbade dagtid, och osäker,
Dessutom var det första gången på 17 år som jag inte jobbade och jag har alltid älskat att jobba så omställningen till att "bara" vara hemma var svår.
Men sedan insåg jag hur otroligt kort småbarnsperioden faktiskt är, och då började jag istället njuta och ta tillvara på tiden med mina barn.

Nu är jag hemma med två barn och kommer vara i ca 1,5 år till är tanken tills den yngsta är 3år.
Sedan har jag ändå ca 30år på mig att jobba, så jag hinner med det också

Jag tror inte riktigt det är tanken bakom ts.
Om bara hemmaföräldrar svarar så blir ju svaret rätt givet i frågeställningen, eller?!

Jag var tvungen att fundera ett tag över varför jag reagerar så starkt mot vissa av kommentarerna i den här tråden. Efter ett tag kom jag fram till svaret:

Det är inte det att man måste tycka att bebistiden är en dans på rosor, man måste inte ens tycka att det är särskilt kul. Jag anser definitivt inte att man är en dålig förälder om man känner sig uttråkad då och då.

Det är formuleringarna jag reagerar på: T ex "Boring so in i helvete"    Eller "... urtrist att vara lektant... Och inte ha någon att prata något vettigt och intressant med på hela dagen".

Bebisar älskar ALLTID sina föräldrar, undantagslöst. DE vill inget hellre än att vara med er, vara nära er. Ni är deras allt.  De älskar er reservationslöst,gränslöst, villkorslöst. Till skillnad från när barnet blir äldre och knyter an till fler människor i sin omgivning finns bara NI. När ni då uttrycker er så nonchalant och kallt om er relation till bebisen får jag en klump i halsen. Tänk om ni kunde fokusera på er betydelse för bebisen i stället för bebisens betydelse för er?

Att man inte skulle kunna kommunicera med bebisen är dessutom direkt felaktigt. Spädbarn är betydligt mer kompetenta än man tror. Det faktum att de inte behärskar det verbala språket ännu innebär inte att de inte kan kommunicera. Man brukar säga att människan kan 100 språk men tappar 99 innan hon har blivit vuxen. Bebisar kommunicerar hela sin vakna tid-för egen del hör de "samtal" jag fört med mina bebisar till de mest intressanta jag någonsin upplevt. Men får de ingen respons från de människor som är deras allt-föräldrarna-avtar deras försök till kommunikation.

1977a: jag tror du läser in för mycket i de komentarerna.

jag tyckte inte det var så kul heller, skittråkigt mellan varven, men min dotter fick ALL uppmärksamhet. Hon var med hela tiden, jag pratade, gosade, läste för henne. Såfort hon var stabil i kroppen köpte jag en Hippychick som hon satt på å hängde med överallt.  Hon led inte av att jag saknade vuxet sällskap!