Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??

Mycket klokt skrivet :) Jag känner likadant och jag tror att det är en mognadsfråga att förstå de här bitarna. En dag växer man upp och inser att livet inte bara är "a ba och ja ba och då ba" "typ det är skitboring att va hemma med en unge, faan vad trist ba". 

Visst det är inte så "coolt" att bete sig vuxet man får inga coolehetspoäng men hjälp vad betyder det. Här handlar det om att axla sin föräldraroll och börja förhålla sig till världen lite annorlunda än när man bara hade sig själv att tänka på. En del utvecklas, en del inte och jag ser i svaren att det går en djup skiljelinje mellan mognad och omognad. 

Ja så är det som med vilket jobb som helst. Det går upp och ner, livet går upp och ner. Frågan är väl vad man gör åt det? Det viktiga är att om man känner att något inte fungerar så nätverkar man, söker upp andra hemmaföräldrar och stöttar varandra. Det är krävande att välja att stanna hemma längre eftersom man har så lite avlastning. Jag hoppas att deltidsförskolorna kommer tillbaka och fler parklekar mm. Det behövs träffpunkter och mötesplatser. Jag tycker att det är fantastiskt att så många föräldrar ändå väljer att ge sina barn tid, ni förtjänar en stor eloge.

Om du tycker att det är jobbigt med föräldrar som väljer att ge sina barn tid så kanske du ska söka dig till en annan tråd än hemmaföräldrar, som ändå är för föräldrar som valt att stanna hemma längre med sina barn.......

Varför tror du det? Det jag tycker är jobbigt, att folk som väljer att vara hemma 100% i flera år, är så insnöade att de tror att det är den bästa lösningen för alla barn och familjer. Jag tycker inte att 1åringar ska vara på dagis 40 h/v, absolut inte...

MEN, förskola i lagom mängd från ca 2 års ålder var enormt positivt för MIN dotter. Men du dömer ut det som att man inte vill vara med sina barn, och att barnet inte känner att det tillhör en familj, vilket är REN bullshit.

Dessutom så säger inget att detta är en tråd för hemmaföräldrar, utan den handlar lika mycket om f-ledighet. 

Jag röstade på övrigt. Tycker att det är både fantastiskt och tråkigt (som livet i övrigt helt enkelt). Men tror att jag kanske har gjort lite annorlunda än de flesta andra. 

Jag är frilansare och om jag inte underhåller mitt jobb så har jag inget att komma tillbaka till efter föräldraledigheten. Så efter en månad började jag jobba utanför hemmet en kväll i veckan. Och sen dess har jag också jobbat hemma när lillkillen sover på dagarna samt haft med honom på både workshops och möten. På ett sätt är detta såklart stressande, att försöka göra två saker samtidigt liksom. Samtidigt tror jag att jag skulle blivit tokig om jag inte haft nåt annat än bebisen att pyssla med. 

Att jag jobbar gör också att jag kan dryga ut föräldrapenningen och vara hemma minst två år (kanske fler om nästa barn kommer i rimlig tid), vilket jag tycker är toppen. Och eftersom jag tycker det så innebär det väl att det mest är fantastiskt att vara föräldra"ledig" :)

Var hemma de första åtta månaderna, sedan kände jag att jag behövde komma hemifrån lagom till att jag skulle börja jobba. Jobbade två månader för att sedan gå hemma igen och inför återgången kände jag ärligt talat ångest. Jag undrade hur fan jag skulle klara av det utan att bli galen. Den sista månaden innan jag började jobba var inte jätteroligt med två galningar som hade det svårt med insomnandet och som blev helt hysteriska så fort jag lämnade rummet. Efter en dag hemma märkte jag att de var helt annorlunda mot hur de hade varit när jag lämnade dom och jag kände att jag kunde vara hemma med dom hur länge som helst. Nu blev jag tyvärr "tvungen" att jobba, men det var ju skönt att jag ändrade uppfattning i alla fall.

Med min första tjej var det som att leva i en lite lyckobubbla även om det var jobbigt mellan varven, när lillasyster kom så var förtfarande totallycka men den här gången med mer dåligt samvete över att storasyster inte fick lika mycket tid som förut och överatt lillasyster inte fick samma 100% uppmärksamhet som storasyster fick som bebis vanlig småbarns mamma ångest med andra ord! Men båda gångerna tyckte jag det var jättehärligt att vara hemma och längtade inte tillbaka till mitt jobb, men jag hade andra småbarns mammor runt mig som jag träffade rätt offta annars hade det kanske kännts annorlunda..

Det ser vi andra också.

Jag tyckte att det var hemskt tråkigt och fasar inför nästa föräldraledighet.

Älskar mina barn precis lika mycket som alla självutnämnda madonnor som tror att de är bättre föräldrar för att de inte tycker att det är tråkigt att vara hemma.

Jag vet inte vilka som inkluderas i begreppet "självutnämnda madonnor" och liknande, men jag förmodar att jag i era ögon kvalar in där på grund av mitt inlägg högre upp i tråden. Jag bidrar mer än gärna till att plocka ner mig själv från den "tronen" så behöver ni inte lägga energi på det.

På det stora hela älskade jag att vara föräldraledig med mina barn, och var det dessutom ganska länge. Väntade längre med dagisstart än genomsnittet också. Men det innebär inte att jag ser mig själv som en "madonna". Varken självutnämnd eller utnämnd av andra. Det faktum att jag älskade att vara hemma med barnen innebär inte att jag tyckte att det var jätteskoj i varje enskilt ögonblick. Tvärtom har jag som person ganska lätt att bli sur och irriterad. Särskilt präktig och helylle är jag inte heller-mina barn har ätit väldigt många barnmatsburkar under sin bebistid och säkert får de titta mer på teve än vad barnläkarna egentligen rekommenderar. Och  så vidare.

MEN jag har alltid sett det som att de "problem" som uppstår är mitt ansvar (och förstås även den andre förälderns). Jag har aldrig definierat barnen eller föräldraledigheten som problemet. Om jag känt mig uttråkad har JAG tagit ansvar för att hitta på roligare aktiviteter, ändra på rutiner etc.

JAG har valt att föda mina barn, JAG har valt att ta på mig det livslånga ansvar som det innebär. Barnen har inte haft något att säga till om. Väljer  jag att skaffa barn så åligger det mig att ändra situationen till det bättre om det är något som inte funkar. Istället för att spy ur mig "ööööhh, vad tråkigt" . Och små barn behöver er kvantitetstid, det räcker inte med bara kvalitetstid. Om min egen  mamma eller pappa pratat om samvaron med mig på det sätt som vissa av er  (INTE ALLA) gör  hade jag blivit genuint ledsen. T o m nu i vuxen ålder. Och tro inte att ni kan dölja den där inställningen för era barn. Även om ni aldrig skulle säga det så de hör så förmedlar ni budskapet ändå. Det finns som sagt 99 språk utöver det verbala.